Förintelsen - att förklara det oförklarliga

Diskussionen i Sverige om nynazism, rasism och främlingsfientlighet har de senaste åren blivit alltmer intensiv. Samtidigt har de officiella institutionerna sett sig tvingade att besvara lögnerna som de s.k. historierevisionisterna försöker lansera. Denna pseudovetenskapliga riktning vill nämligen förringa eller helt förneka Förintelsens omfattning och existens.

Ett av de mest uppmärksammade försöken till motstånd mot historielöshet och historieförfalskning den senaste tiden är den av regeringen lanserade boken …om detta må ni berätta... Från Socialistens sida ser vi det som positivt att lögner bemöts och att Förintelsens verkliga ansikte nu kommer stora delar av Sveriges invånare till del. Men samtidigt väcker denna bok flera frågor som den inte besvarar. Denna artikel diskuterar tre av dessa centrala frågor: Vilka är nazismens rötter, Hur kunde nazisterna ta makten och Hur kunde Förintelsen ske?

Samhället i upplösning

Under slutet av 1800-talet skedde en snabb spridning av kapitalistiska produktionsmetoder, ägandeformer och varor. Behovet av råvaror och avsättningsmarknader för de nya industriprodukterna ökade utsugningen av kolonier och kampen för att få vara med och kontrollera dessa. Detta krävde ett ökat stöd från kapitalägarnas stater i form av militär, administrativa system och skydd i lagar vad gällde export och import exempelvis. Det brukar kallas kapitalismens imperialistiska fas.

I denna snabba omvandlingsprocess upplöstes i Central- och Östeuropa de gamla strukturerna i varierande omfattning. Livegendom ersattes med små jordlotter, säsongsarbeten på andra platser och mot slutet av seklet allt mer också av emigration till framför allt USA. Det var i dessa områden som den största delen av de europeiska judarna levde, ofta i småstäder (shtetl). Deras ekonomiska och sociala ställning var skiftande men ofta var de hantverkare, krogidkare, diversehandlare o.s.v. De var oftast fattiga, men vissa hade utvecklat rikedom i de första stegen mot kapitalism som pågick i dessa trakter.

I många byar, exempelvis i Galizien, fick judiska krogföreståndare och handelsmän klä skott för all uppsamlad vrede som bönderna utvecklat mot de stora jordägarna. Det var nämligen som mellanhänder till dessa feodalherrar många judar hade fungerat.

I Västeuropa, där den judiska befolkningen var mycket mindre, hade den tidigare än i öst assimilerats till den borgerliga kulturen. Detta innebar i exempelvis Tyskland en assimilering till den under 1800-talet allt mer utvecklade tyska nationella, delvis romantiskt präglade, kulturen. Mot slutet av 1800-talet skedde en utveckling i olika riktningar, vilka hade sina rötter i kapitalismens utveckling. Den belgiske marxisten av judisk bakgrund Abraham Leon beskriver detta på följande vis:

Den judiska frågans utveckling drevs nämligen av kapitalismens utveckling i två diametralt motsatta riktningar. Å ena sidan var kapitalismen befrämjande för en ekonomisk assimilering, och följaktligen för en kulturell assimilering. Å andra sidan stimulerade den, genom att omflyttningarna av de judiska massorna och den följande koncentrationen till städerna, där antisemitismen väntade, den judiska nationalismens utveckling.1

Vid denna tid ser vi den nya arbetarklassen formeras och stora förändringar för ett tidigare ganska rotfast småborgerskap. Vi ser också utvecklingen av en kapitalistisk klass som bara delvis utvecklats självständigt, som minst lika starkt är knutet till Tysklands och andra halvfeodala nationers aristokrati, godsägare och militära överhet.

Nationalism och rasism

Borgarklassen bemöter inte bara hotande nya sociala och politiska rörelser med konfrontation, den försöker och tvingas också till att försöka hitta ideologiska kitt som kan bryta upp klassmedvetande o.s.v. Den starkt framväxande nationalismen under slutet av 1800-talet kom att användas som en sådan ideologi. Borgarklassen måste förmå arbetarna att dela vissa grundläggande värderingar och föreställningar, en gemenskap måste formas på nationens grund och staten och nationen måste sammanfogas. Arbetare måste i första hand se sig som tyskar, svenskar, italienare o.s.v. och först i andra hand som arbetare. Mot detta ställde marxisterna som politisk kraft arbetarinternationalen.

Då de socialdemokratiska partierna växte i omfång och inflytande hämtades flera av deras ledare från de nationella borgerliga eliterna som såg de sociala problemen men som samtidigt inte tänkte sig att gå utanför den borgerliga statens yttersta gräns. Senare kom dessa idéer att bli starka bl.a. vid utformandet av folkhemstanken i den svenska socialdemokratin.

De nationalistiska idéerna utvecklades under senare delen av 1800-talet också till att innesluta darwinismens evolutionslära och tanken om den starkes rätt. Den biologiska tankegången överfördes på samhället och nationen sågs som en organism som hotades av främmande virus. Antisemitismen som funnits i Europa under århundraden tillfördes nu nya element, från att ha varit delvis religiöst präglad blev den nu en del i ett rasistiskt tänkande.

Det är också i denna sörja av kulturella föreställningar, politiska och sociala konflikter och pseudovetenskapliga idéer (som under denna tid betraktades som vetenskap) som delar av nazismens tankegods hämtades. Antisemitismen var inte alls enbart en tysk företeelse, inte heller rasismen och tankarna om nationen som en organism. De fanns i Sverige, och delar av ledningen inom den svenska arbetarrörelsen svängde sig ibland också med antisemitiska yttranden och bilder. För oss som marxister är detta viktigt att upplysa arbetarrörelsen om. Det är nämligen då socialismen skall tvingas in i en nationell tolkningsram som detta utvecklas.

Nazismens antisemitism innebar på det ideologiska planet att judar betraktades som en icke-ras, d.v.s. de hörde inte hemma någonstans i mänskligheten, detta sågs som genetiskt betingat och därför kunde den enskilde juden inte som tidigare undgå antisemitismen genom att assimilera sig kulturellt eller religiöst.

Samtidigt präglades mycket av borgerlighetens kultursyn under denna tid av mysticism, rädslan för massan, övermänniskoideal och en dyrkan av ickekristna kulter. Det var kort sagt mycket populärt i dessa kretsar med den tidens motsvarighet till dagens "New Age". I detta ingick ett hyllande av ariska och germanska myter och ritualer.2 Detta kom också att inkorporeras i den nazistiska kulten.

De nationalistiska idéerna innehöll (och innehåller) även starka föreställningar kring könsrelationer och sexualitet. De senaste åren har flera forskare pekat på hur kvinnor och män tilldelas olika stereotypa roller inom nationen, där mannen är dominerande och aktiv medan kvinnan får rollen som nationens reproduktiva och moraliska kraft. I dessa föreställningar tillåts inga oklarheter eller gränsöverskridande mellan könen vilket konkret innebär att homosexualitet blir hotfull och att den borgerliga kärnfamiljen den enda legitima samlevnadsformen. Sexuella relationer utanför denna ses då som "främmande" för den nationella kulturen, och män som inte deltar i det militära försvaret av nationen eller över lag inte visar ett krigiskt och aktivt beteende anses inte vara "riktiga" män.

De nazistiska och fascistiska idealen och tekniken att skapa manliga halvmilitära gemenskaper från tidig ålder samt deras sätt att idealisera modern och hemmafrun med medaljer för A-mödrar och liknande faller väl in i denna syn på nationen. Detta kom också att prägla det stalinistiska Sovjetunionen på 1930-talet då flera av de mer framåtsyftande lagarna och reformerna vad gäller kvinnans ställning avskaffades eller ändrade innehåll. Även Stalin delade ut medaljer för Månadens Moder, Nationens Moder o.s.v.

Under början av nittonhundratalet ökade antalet arbetare i industrin snabbt, städerna växte och många av de första generationerna arbetare kastades snabbt in i helt nya levnadsförhållanden. Teknologin, arbetarnas maktlöshet och arbetets organisering innebar alienation, främlingskap, en upplevelse av att vara utbytbar. Men detta drabbade inte bara arbetarklassen utan också stora delar av småborgerligheten som alltmer förlorade sin självständighet, men som inte ville sjunka ned till proletariatets levnadsförhållanden. Det får politisk betydelse huruvida småborgerligheten kan finna gemenskap med den framväxande arbetarklassens organisationer eller om den ser sin räddning i att försöka återskapa ett förflutet samhälle där kapitalismens utveckling stannar upp och garanterar dess självupplevda oberoende och trygghet.

Nazismens framväxt

I Europa exploderade de samhälleliga konflikterna och utvecklingsprocesserna, uttryckta i nationalism, imperialism och arbetarpartiernas förfall till reformism och uppslutning kring den egna nationen, med första världskrigets utbrott 1914. Under kriget ökade flyktingströmmarna i Europa, nya nationalistiska rörelser trädde fram och krävde egna stater och så småningom kom försöken från arbetare i flera länder att genomföra revolutioner mot sina egna regeringar.

För Tysklands del slutade kriget med nederlag och resningar bland arbetare och soldater. Revolutionära råd bildades och monarkin störtades. Men arbetarråden erövrade aldrig makten utan avleddes av de socialdemokratiska ledarna till att acceptera en mer underordnad ställning i en ny borgerligt demokratisk stat, Weimarrepubliken.

I Italien innebar krigsslutet en social explosion där lantarbetare, småbönder och arbetare försökte flytta fram sina positioner via strejker, ockupationer och kooperativrörelser. I båda länderna liksom i Österrike, Sverige m.fl. stater var det dessa år från 1918 till 1921 som i hård kamp och under hot om sociala revolutioner tvingade fram den allmänna och lika rösträtten, kortare arbetsdag o.s.v. För tillfället var borgarklassen tvingade att acceptera denna utveckling men samtidigt fanns det, framförallt bland företrädare för den tunga industrin, en stark uppfattning att detta var tillfälliga eftergifter och att utvecklingen visade på ett behov att disciplinera arbetarna och knäcka deras självständiga organisationer.

Efter kriget flöt ett stort antal övergivna, desillusionerade officerare och en del soldater omkring. De kände sig förrådda av den egna nationen, av segrarmakterna och då de flesta var rekryterade ur borgarklassen och småborgerligheten, var de också osäkra i förhållande till arbetarnas organisationer. Motsägelsefullt men sant är att många inom småborgerligheten samtidigt avskydde de stora monopolen och bankerna. Det var ur dessa grupper som de första fascistiska grupperna utvecklades och de byggde upp en manlig gemenskap där det civila livet betraktades med förakt, där viljan och handlingen var det viktigaste och där hatet mot vissa delar av kapitalismen förenades med hatet mot arbetarnas självständiga organisationer och utländska eller "judiska" idéer som kommunism, marxism och liberalism.

Deras agerande var att anfalla och bryta upp strejker, demonstrationer och möten, bränna ned Folkets Hus och kooperativa föreningars lokaler, mörda enskilda arbetarledare m.m.

I Italien utvecklades dessa metoder snabbt och de fascistiska svartskjortorna finansierades av företagsledare och jordägare. 1920 efter en våg av ockupationsstrejker av fabriker genomfördes en fascistisk offensiv sponsrad med pengar till vapen och transportfordon. I Daniel Guerins bok Fascism and Big Business (Fascism och Storföretagen) beskrivs ingående hur dessa aktioner gick till och hur den formellt demokratiska statens organ samarbetade med de fascistiska grupperna:

Polisen lånade ut sina bilar till medlemmar av skvadronerna, och avslog begäran om vapentillstånd från arbetare och bönder samtidigt som de tillstyrkte dem för fascister… Ofta samarbetade polisen med fascisterna i förberedelser till attacker på arbetarorganisationer.3

Så småningom utvecklades dessa grupper till paramilitära organisationer som levde i baracker och blev regelrätt avlönade. De tränades ofta av officerare från den reguljära armén och hade egna uniformer. Detta kom sedan att upprepas i än större omfattning i Tyskland där SA, som var trupper byggda på antikapitalistisk retorik kombinerad med nationalism och antisemitism, och SS, som var livgarde till nazistpartiets ledare, byggdes upp.

Detta är fakta som inte kommer fram i diskussionen om fascism och nazism idag därför att de inte stämmer överens med bilden av relativt starka demokratier som plötsligt förflackas under depressionen, och där staten betraktas som neutral i konflikterna. För arbetarrörelsen är detta emellertid en fråga om liv och död. För det som hände då och hur arbetarrörelsen svarade på dessa attacker, eller snarare inte svarade, avslöjar det konkreta innehållet i statens uppbyggnad, borgarklassens syn på demokrati och i relationerna mellan de sociala och ekonomiska förhållandena och den politiska utvecklingen.

I Italien tog fascisterna makten i samarbete med delar av det politiska etablissemanget och formellt inom nystiftade lagars ram. Socialisternas och kommunisternas ledare fortsatte trots detta att hela tiden vädja om statens skydd mot attackerna istället för att organisera ordentliga självförsvarsgrupper. De försökte också tona ned sin vilja att totalt förändra samhället för att "dämpa" spänningarna. Detta ledde bara till att fascismen stärkte sitt självförtroende samtidigt som arbetarklassen tappade sitt och förlorade tron på att förändring var möjlig. För småborgerligheten ledde detta till att fascismen än mer framstod som den enda räddningen.

Gemensamt för Tyskland och Italien är storfinansens rädsla för det framryckande proletariatet och småborgerlighetens vacklande ställning och önskan om mirakel, att tiden stoppas och att allt blir lugnt och tryggt. Med arbetarklassens misslyckande att genomföra en socialistisk förändring i Italien och Tyskland under perioden 1918-1923 försvann också de förhoppningar som delar av mellanskikten hyste om en samhällsförändring ledd av arbetarrörelsen. Istället riktade de sina blickar mot fascismen som en möjlig räddning undan utvecklingens söndermalande tröskverk.

Det är också mot arbetarklassen som nazismen härdade sina styrkor och vande dem vid att använda våld och hot. Under de första åren efter 1918 fanns ett antal grupper som angrep arbetarråd och demonstrationer, ofta s.k. frikårer (Freikorps). Tyvärr användes de vid flera tillfällen också av socialdemokratiska ledare som Scheidemann och Noske mot arbetare som tagit över tyska städer. Men i början av 20-talet blir de flesta av dessa grupper sammanslutna i den nazistiska rörelsen.

Depressionen

Börskraschen 1929 fick oerhört svåra effekter på den tyska ekonomin. Banker kollapsade, småsparare och medelklass som sett sina besparingar försvinna i hyperinflationen och så smått börjat återskapa sina sparkapital drabbades ånyo hårt och många bönder drabbades av prisrasen som blev en del av depressionen. Arbetarklassen drabbades hårt med en galopperande ökning av arbetslösheten. För de delar av arbetarklassen som varit ute på marknaden några år och var organiserade i fackföreningar mildrades dock krisen åtminstone hjälpligt av de kollektiva skyddsnät som byggts upp av arbetarorganisationerna. Däremot drabbades arbetarungdomen fruktansvärt hårt då de inte hade tillträde till dessa skyddsnät. Mentalt bar ungdomen också ofta på spåren av en barndom under första världskriget och inflationsåren med starka psykiska spänningar i familjerna och direkta perioder av svält. Allt detta väcktes nu till liv igen och skapade en stor rädsla för framtiden och överlevnadsmöjligheterna.

Från 1928 blev det tyska nationalsocialistiska partiet (NSDAP) en politisk faktor i den tyska parlamentarismen, samtidigt som det hela tiden stärkte sina stöttruppers antal och aktiviteter. SA och SS bar uniformer, levde ofta i baracker och attackerade med förkärlek sina politiska motståndares möten och demonstrationer. Den tyska depressionen skapade enorma sociala spänningar. Samtidigt framstod det socialdemokratiska partiet delvis som medansvariga till krisen då det ofta samarbetade med några av de regerande partierna och alltså inte kunde representera en vision om ett annorlunda samhälle utan kapitalismens elände.

Det tyska kommunistpartiet, som var starkt, valde istället att, utifrån order från Stalin och kretsarna kring honom i Moskva, att betrakta socialdemokratin som fascismens tvilling och därför sin huvudmotståndare. Detta blev konkret ute på arbetsplatserna där det som så väl hade behövts, nämligen ett gemensamt agerande av socialdemokratiska och kommunistiska arbetare mot försöken från nazisterna att bygga egna fackliga organisationer med hot och stöd från delar av det tyska industriförbundet, nästan aldrig realiserades.

Ibland attackerade kommunistiska miliser socialdemokratiska arbetare och 1931 inträffade det otroliga att KPD stödde en folkomröstning mot en socialdemokratisk delstatsregering i den preussiska delrepubliken som nazisterna hade drivit fram. Dessa ageranden var förödande för möjligheten att skapa en enhetsfront mellan socialdemokrater och kommunister. Kommunisterna och socialdemokraterna trodde båda att fascismen var ett tillfälligt fenomen som skulle klinga av efter en period. Socialdemokraterna, tillsammans med en del av den liberala borgerligheten, trodde att nazisterna skulle påverkas och normaliseras efter en tid i det politiska vardagslivet. Andra delar av borgerligheten och flera av de tyska storföretagarna såg däremot nazisterna som ett verktyg för att krossa de självständiga arbetarorganisationerna i en tid då lönesänkningar stod högt på deras program.

Kommunisterna trodde att en seger för fascismen skulle leda till en proletär revolution, och hade utifrån stalinistisk retorik inte förstått skillnaden mellan olika borgerliga regimer, d.v.s. de såg inte vad ett totalt stopp för all organisations-, yttrande- och tryckfrihet skulle innebära för arbetarklassens möjligheter att delvis undandra sig det totala trycket från borgarklassen organisatoriskt och ideologiskt.

Från 1930 till 1933 växte nazisternas röstandel, samtidigt som kommunisterna också gick framåt. Det som skedde kan närmast beskrivas som en polarisering. Den nazistiska propagandan var inte alls enbart antisemitisk, ofta var den delvis antikapitalistisk och den var alltid nationell. De blandade friskt mellan olika ståndpunkter. De förnekade bestämt att de skulle avskaffa saker som strejkrätt om de vann makten.

Då vi idag läser om utvecklingen är det dock som om rösterna kom nästan automatiskt och ingen frågar sig hur detta parti som haft knappt 3% av rösterna 1928 kunde skapa resurser för att presentera sig runt hela Tyskland och uppnå 18% 1930. Tillgång till media som radio och tidningar fanns visserligen, men teve fanns inte. Propaganda kräver pengar. Tidningar, affischer, flygblad, talarturnéer, uniformer till SA och SS, kostnader för att hålla så småningom 10.000-tals män med mat och kläder, hur kunde detta skapas och vad gjorde den demokratiska staten för att stoppa dessa truppformeringar?

Hitler medgav själv hur viktiga konkreta materiella resurser var för att man skulle kunna sprida sitt budskap. Så här beskriver Daniel Guerin det hela:

Sommaren 1930 understödde de flesta storföretagare och till dem anknutna bankirer det Nationalsocialistiska partiet. De gav det de enorma resurser som möjliggjorde valsegern i september 1930 och dess resultat, 107 platser i Riksdagen. Mycket senare, i ett tal för att levandehålla minnet av denna "fantastiska kampanj", bad Hitler sina åhörare att tänka på "vad det innebär när tusen talare har varsin bil till sitt förfogande och kan hålla 100.000 möten under ett år" 4

Mellan 1930 och 1933 stärktes nazismen mer och mer. De hade en nedgång i väljarstöd under det andra valet 1932 och detta togs som intäkt för att de skulle förlora sin ställning helt. Men de socialdemokratiska ledarna förstod inte kopplingen mellan nazismen, borgarklassens rädsla för revolution och att stora delar av statsapparaten hade intresse av att krossa de oberoende klassorganisationerna. Det var ju inte så att nazisterna var de enda som agiterade mot bolsjevism, internationalism och judendomen. Fascismen är inte enbart en produkt av borgarklassen och storföretagen, fascismen hade karaktär av massrörelse, men inte desto mindre hade den aldrig kunnat komma till makten utan borgarklassens och de konservativas ekonomiska och politiska stöd. Det var via en överenskommelse med den högsta politiska ledningen som Hitler fick sin maktposition, inte via gatustriderna i sig. Och den "antikapitalistiska" massbasen fick aldrig tillåtas nå en självständig ställning i den tyska staten.

Därför blev det paradoxalt så att en viss nedgång för Hitler i valen pressade borgarklassen och de konservativa krafterna att agera snabbare. Hitler gav löften om att inte hota grundvalarna för den privata äganderätten och inte knäcka ryggraden i armén mot att få tillträda som rikskansler.

Den 30 januari 1933 blir Hitler kansler. Därefter har nazisterna formellt legala möjligheter att påverka polisväsendet, lagstiftning och börja omforma staten för sina syften. Val är tänkta att hållas senare under våren men redan innan dessa börjar attackerna mot framförallt kommunisterna men också socialdemokraterna. Det är alltså inte val där alla har samma verkliga möjlighet. Med riksdagshusbranden får också nazisterna ett svepskäl att i princip förbjuda kommunistpartiet som trots detta får relativt stort stöd i valet. Nazisterna får över 43% av rösterna, men måste ha hjälp från DNVP (Tysknationella folkpartiet) för att kunna ta regeringsmakten.

De första koncentrationslägren upprättas och dit förs i detta första skede framförallt kommunister, socialdemokrater och kritiska fackföreningsaktivister. De första antijudiska åtgärderna kommer också under denna period. Det tyska kommunistpartiet hade vid denna tidpunkt cirka 300 000 medlemmar och av dem hamnade mer än hälften i fängelse eller koncentrationsläger under någon period. 30 000 mördades av nazisterna.

Trots att fackföreningarna och vänsterpartierna hade egna skyddskårer så gjorde de aldrig något organiserat riksomfattande motstånd. Socialdemokratin hoppades in i det sista att den statsapparat som oftast skyddade och understödde nazisternas beväpnade förband skulle avväpna dessa. Fackföreningarna valde istället att avpolitisera sig, åtminstone dess ledare. De sade att de skulle hålla sig till att försvara arbetarnas omedelbara ekonomiska intressen oavsett regim. Vid första maj 1933 gjorde de fackliga ledarna en fullständigt vansinnig handling genom att inställa de egna demonstrationerna och istället uppmana arbetarna att delta i de av Hitler och regimen utlysta nationella arbetarmanifestationerna samma dag. Därmed hade de i sina egna medlemmars ögon dels sagt att vi inte behöver bekämpa dessa krafter med alla till buds stående medel, dels att vill ni kämpa så får ni göra det utan oss.

Från 1934 förbjöds alla fackföreningar och den tyska arbetsfronten bildades där staten och kapitalägarna dominerade. De mödosamt uppbyggda organisationerna upplöstes och arbetarna var mer eller mindre utlämnade till statens och direktörernas kontroll och godtycke. Detta innebar att arbetarklassens positioner kastades decennier tillbaka och skapade en djup psykologisk och moralisk knäck som utgjorde en av grunderna till att nazismen kunde behålla makten så länge utan något omfattande kollektivt motstånd.

Att leva i Tredje Riket

Efter maktövertagandet gick ibland nazistpartiet längre än vad borgarklassen hade tänkt sig då det gäller organisatoriska förändringar av staten, upplösning av demokratin och det kulturella livet. Men oftast var åtgärderna kosmetiska för att skapa känslan av en nationell revolution där arbetarna hade en stark ställning och där småbönder och småföretagare skulle få en upplevelse av att deras förhoppningar om en stillastående skråliknande kapitalism där de var trygga och uppskattade verkligen höll på att realiseras.

I verkligheten var förhållandena något dystrare. På det politiska planet möttes SA-aktivisternas rop om en andra revolution med avrättningar och förföljelser under De långa knivarnas natt 1934. SA fick sedan inte ha egna vapen, utan dessa förvarades i speciella förråd som endast kunde åtkommas med hjälp av företrädare från armén. Överhuvudtaget inordnades alla aktiviteter under staten och trots talet om strejkrätt förbjöds strejker så småningom helt och den som strejkade kunde drabbas av böter eller fängelse.

De första åren efter 1933 var arbetslösheten fortfarande hög och det är först i samband med de stora rustningarna från 1936 och framåt som den på allvar kunde minskas. Gifta kvinnor och ungdomar förbjöds i stort sett att ha arbeten. Detta för att bereda plats för männen. Stora nödhjälpsarbeten användes för att förbättra statistiken. Inte heller minskade koncentrationen av företag och jordbruk. Nazismen i Tyskland var alltså ingen social revolution och innebar inte någon grundläggande förändring av kapitalismen som produktionssystem. Reallönerna ökade inte heller i någon högre omfattning. Lönerna bestämdes under det nazistiska systemet på företagsnivå och arbetarnas tidigare kollektiva sjukförsäkrings- och arbetslöshetskassor upplöstes och överfördes till privata försäkringsbolag där nivåerna ofta var lägre än de varit tidigare. Då reallönerna mot slutet av 1930-tatet ökade berodde detta till stor del på att arbetstiden förlängdes.

För de stora företagen innebar framförallt rustningarna ökade vinster medan många småföretagare inte kunde stärka sin ställning speciellt mycket. De konfiskeringar av kapital som gjordes vände sig mot judar, det var alltså inte så mycket antikapitalism som antisemitism det handlade om då det kom till kritan. Dess egendomar hamnade dessutom oftast i de ekonomiska imperier som enskilda naziledare som Göring och Himmler byggde upp via kontroll av olika delar av statsapparaten.

Arbetarklassens förmåga att göra kollektivt motstånd var knäckt och alla former av opposition var förenat med fara för fängsling eller till och med döden. Dessutom innebar de ökade arbetstiderna minskad tid till aktivitet, och de överallt närvarande statliga kontrollorganen samt indoktrineringen av barn och ungdomar via Hitlerjugend och skolan gjorde att misstänksamhet och rädsla dominerade samhällsklimatet.

Det var arbetarklassen som i minst omfattning hade stött nazismen (och fascismen i Italien).5 Exempel på detta kan ses i de fackliga valen 1933, trots att Hitler redan var rikskansler. Där fick nazisternas fackliga rörelse, NSBO, endast 3% av rösterna. Givetvis kunde nazisterna vinna insteg bland vissa arbetargrupper. De delar av arbetarklassen som delvis kommit att påverkas av nazistiska idéer var de som framför allt var mer direkt beroende och sammanlänkade med arbetsköparna exempelvis hemarbetarna, lantarbetarna och de som fanns i små städer där rörligheten varit mindre och som dessutom saknade fackliga och politiska traditioner.6 Under nazismen kom den fria rörligheten att ytterligare begränsas.

För att förstå att inte mer motstånd gjordes är det viktigt att förstå hur systemet uppstått och vilka konkreta möjligheter vanliga arbetare och ungdomar hade att mer än tillfälligt och högst lokalt göra motstånd. Jämför exempelvis nazisternas propagandamaskin innan 1933, betald av storfinansen, deras totala kontroll över statens alla resurser 1939, och förutsättningen att sprida en strejk från en arbetsplats till en annan utan egna telefoner, egna tidningar, egna organisatörer o.s.v. Hos liberala debattörer idag konkretiseras aldrig vilket motstånd som skall ske och hur det skall organiseras. Detta leder till idealistiska slutsatser och ofta moraliska fördömanden av hela befolkningars "passivitet". Men varför det ekonomiska system de själva försvarar hjälpte till att skapa de här monstruösa systemen kan de inte förklara.

Kriget och Förintelsen

De fascistiska staterna hade vad gäller utrikespolitiken tydliga imperialistiska ambitioner. Dessa understöddes av de stora monopolen inom den tunga industrin. För Tysklands del kopplades tanken om expansion till rasistiska och geopolitiska resonemang om Lebensraum. De tyska minoriteter som uppkommit genom första världskrigets slut och de nya stater som skapades i Europa i samband med detta användes som vapen för en aggressiv strävan att vidga Tysklands territorium. Med rasistiska argument försökte man förklara varför slaver, judar och andra som man ansåg mindervärdiga borde förslavas, tvingas bort eller i judarnas fall fullständigt tas bort från Europa. Om man från början planerat att genomföra en industriell utrotning av judar och zigenare är mer omdiskuterat. De flesta forskare tycks dock mena att antisemitismen och förtrycket fanns med från början av nazismens framväxt medan formerna för förföljelserna inte till fullo var utvecklade förrän med krigsutbrottet och den planerade invasionen av Sovjetunionen.

Det är uppenbart att den nazistiska politiken från början syftade till att isolera och förtrycka den judiska befolkningen. Lagstiftningen tvingade grupp efter grupp av judar bort från det offentliga livet, deras egendom togs i beslag allt eftersom och speciella passregler skiljde ut judarna från resten av befolkningen. Med Kristallnatten 1938 piskades stämningen mot judarna upp till våldsamma proportioner. Det är dock värt att notera att dessa pogromliknande övergrepp i stort sett genomfördes av SA- och SS-grupper, de var alltså inte okontrollerade spontana angrepp på judar. En sociolog vid namn Zygmunt Bauman menar att den bristande folkliga entusiasmen kring Kristallnatten övertygade många nazister och andra antisemiter i den tyska förvaltningen om att utträngningen av judarna måste ske på ett mer organiserat och planerat sätt.

Ett annat faktum som är värt att påminna om är att ända fram till 1939 fortsatte de s.k. västliga demokratierna som USA, Storbritannien, Sverige och Frankrike att bedriva handel och ha utbyte med Tysklands politiska ledning. Den svenska exportindustrin gynnades starkt av rustningarna i Tyskland och detta var en del av uppsvinget här efter den djupa depressionen i början av 1930-talet. Det är inte heller så att vad som hände i Tyskland var okänt för de politiska och ekonomiska etablissemangen. Även den s.k. allmänheten fick viss inblick i skeendena via tidningar men detta var mer fragmentariskt. Anledningen till utbrottet av Andra världskriget var inte att västmakterna förklarade krig mot den nazistiska och antijudiska politiken, utan att Tyskland med sitt angrepp på Polen hotade maktbalansen och marknadsintressena för de andra staterna.

De flesta analytiker menar att nazisternas politik blev extremare med krigsutbrottet. Med kriget blev det också ännu svårare att göra motstånd i Tyskland då krigslagar infördes som innebar att alla protester var liktydigt med högförräderi. Ett krig innesluter människor i den egna staten och deras skydd även i vardagen blir direkt kopplat till denna stat. Detta tenderar till en början att driva människor i händerna än mer på den egna härskande klassen och dess intressen. Kriget bryter också ned den enskilda människans empatiska förmåga och reella möjligheter att välja en egen väg. Allt ställs på sin spets. Den nationalistiska ideologins värderingar kring vi och dem konkretiseras i det kollektiva dödandet och den fruktansvärda skräcken att själv dö. I ett sådant sammanhang försvagas värderingar och respekten för människovärdet. Å andra sidan har de flesta vanliga människor inga reella valmöjligheter. De är beroende av arbete, inkomster, den plats där de bor.

Med kriget och framförallt med invasionen i Sovjetunionen kom stora delar av den judiska befolkningen under det nazistiska Tysklands kontroll. Judarna drevs oftast ihop i de polska städerna och ghetton upprättades där ingen kunde komma ut utan tillstånd. Judar, kommunister och zigenare som kom under nazisternas kontroll i de baltiska staterna och längre österut hamnade mera sällan i läger. De sköts direkt i tusental av speciella insatsstyrkor från SS (SS var vid den tidpunkten speciella förband delvis underordnade den centrala arméledningen). Till sin hjälp hade de fascistiska och antikommunistiska grupper från Lettland, Litauen, Estland, Vitryssland och Ukraina.

1941 hölls den ökända Wannseekonferensen där ledande nazister och "experter" på judefrågan från olika delar av Europa samlades för att "lösa" judefrågan. Här lades formellt grunden till det vi brukar kalla Förintelsen. Redan tidigare hade man experimenterat med speciella lastbilar där mentalsjuka och andra "mindervärdiga" gasades ihjäl. Dessa kom att användas på östfronten då de många massavrättningarna påverkade de egna truppernas moral. De tekniska lösningarna var alltså ett sätt att dela upp arbetsmomenten, avpersonifiera dödandet och begränsa tyska soldaters direkta kontakt med offren. Koncentrationslägrena spred sig då fronten flyttades fram och så småningom utvecklades också de speciella förintelselägren. Då det gäller förhållandena i lägren, de bestialiteter som nazisterna utvecklade för att förinta hela den judiska befolkningen i Europa finns inte mycket att tillägga till boken …om detta må ni berätta… Vi får inte heller förringa betydelsen av Förintelsen. Det speciella med den är inte antalet offer, mellan 5 och 6 miljoner judar dödades, utan att ett helt folk skulle utrotas för att de var ett speciellt folk. Oavsett hur de anpassade sig, vilken religion de övergick till, vilka partier de röstade på, om de stred i kriget mot Tyskland eller inte så skulle de bort. Det totala antalet dödade i kriget är betydligt större och fler ryssar dödades vad gäller antal, men den systematiska karaktären och den ideologiska målsättningen vad gäller förintelsen av judarna var annorlunda.

Däremot måste möjligheten för nazisterna att genomföra Förintelsen sättas in i krigets sammanhang. Bara genom att kontrollera stora delar av kontinenten och dess transportsystem kunde det hela genomföras rent materiellt och bara genom att träna bort det medmänskliga i strider och hot om den egna döden kunde spärrarna hos tillräckligt många tas bort för att kunna realisera denna på ytan så rationellt utförda men i realiteten fullkomligt irrationella och sjukliga idé. Det finns en fara i att fullständigt separera kriget i övrigt och Förintelsen så som delvis görs i boken från "Levande historia". Där talas om det konventionella politiska kriget som något annat. Men detta riskerar att negligera den sammansatta och kaotiska dynamik som kriget var. För nazisterna var kampen mot bolsjevismen en kamp på liv och död, och på den fronten genomfördes dödandet av judar och andra mer direkt och som en del i krigsutvecklingen, och vad gäller judarna måste detta också ses som en del i Förintelsen.

Militarisering och krig för profiter och avsättningsmarknader bidrar också till nationell inlåsning, ökad risk att protestera mot odemokratiska förhållanden och ekonomiska och sociala umbäranden för breda befolkningslager. Därför måste orsakerna till kriget som helhet betraktas för att förstå händelseförloppet.

En numera mycket diskuterad omständighet är den byråkratiska och industriella karaktären som Förintelsen hade. Fabriksliknande läger, sorterandet av människor i arbetsföra och icke-arbetsföra, betraktandet av människor som råvaror och deras materiella ting som något som är värdefullare och tas tillvara medan de konkreta människorna bränns upp.

Om vi tar i beaktande de element i industrialismen och kapitalismen där människan alltmer förvandlas till ett bihang till maskinerna, där maktlösheten över helheten breder ut sig och även mänskliga känslor, för att tala med Marx, förvandlas till varor så finns här källor till en förklaring. Det ställer även den internationella arbetarrörelsen inför än mer plågsamma men nödvändiga insikter. Om vår tanke om det klasslösa, socialistiska samhället, där alienation och maktlöshet försvinner, inte kan realiseras så riskerar utvecklingen att ta andra, fasansfulla vägar. I så fall kan staten tillväxa i styrka och maktfullkomlighet i allians med kapitalet och pådrivna av en desperat medelklass som längtar efter mirakel. Eller med Sovjetunionen som exempel så kan en socialistisk revolution som inte får internationellt stöd och isoleras resultera i att arbetarnas egna maktstrukturer töms på innehåll och till att samhällets tillgångar missbrukas och en parasitär byråkrati tar makten. Både nazismen och stalinismen utnyttjade sig av de avancerade kontrollmekanismer som kapitalismen utvecklade med det löpande bandet, kontrollerande förmän, högt tempo, och upplösande av alla organisationer skapade av andra än de makthavande.

Nazismen innebar krossandet av arbetarklassens självständiga organisationer, Förintelsen av Europas judar, massutrotningar av zigenare, homosexuella, mentalsjuka och andra som bedömdes som mindervärdiga. Den innebar miljoners död på slagfälten och sönderbombade städer. Socialt och ekonomiskt innebar den en diktatorisk kapitalistisk stat där vinsterna för storföretag ökade, arbetstiderna förlängdes, lönerna sattes på företagsnivå utan möjlighet för arbetarna att ställa krav. Med kriget kom så småningom social och ekonomisk nöd, förstörda bostadsområden och totalt sammanbruten infrastruktur. Den borgerliga demokratin visade sig vara umbärlig för stora delar av borgarklassen då den inte gynnade de egna intressena. Det höga priset för detta hade den inte räknat med. Så småningom vände sig också delar av de grupper som stött Hitler emot honom och nazistpartiet – men bara då de såg sina egna intressen förlora på utvecklingen.

Till arbetarrörelsen vill vi slutligen ställa frågan och uppmaningen: Varför gör inte arbetarrörelsen i Sverige och internationellt en egen upplysningskampanj kring fascismens, nazismen och förintelsen? Varför stannar man vid regeringspåbud riktade till de enskilda medborgarna? Var finns ABF, partiet och fackföreningarna? Arbetarrörelsen behöver en egen studieperiod kring dessa frågor där också vår egen historia lyfts fram och diskuteras. Eller har partiledningen helt gått i nyliberalismens fälla där varje individ är utlämnad åt sina egna val mellan oproblematiska gott och ont, och luras att tro att ansvaret enbart är det personliga och att sociala, politiska och ekonomiska maktförhållanden inte har någon betydelse för demokratins former och innehåll, människors val, moral och förmåga att göra motstånd mot förtryck?

Inge E

Från Socialisten nr 32 maj 1998