Före manssamhället
Inom den akademiska världen finns en inbyggd censur. Vissa ståndpunkter marginaliseras snabbt. Det blir nästan omöjligt att driva dem - de som vill forska utifrån dem får inga anslag. I en hel del fall beror det naturligtvis på att ståndpunkterna ifråga verkligen saknar stöd i fakta. Att det förmodligen inte finns en enda arkeologisk institution i världen som tillåter forskning som utgår från Erich von Dänikens teori om att en stor del av våra forntida monument byggdes av rymdmänniskor är ju inte så konstigt. Men i många fall handlar det mest av allt om att forskningen är obekväm - att den utgör ett hot mot rådande förställningar och maktstrukturer. Här finns många exempel. I den här artikeln ska jag ta upp Marija Gimbutas.
Marija Gimbutas (1921- 1994) var en litauisk arkeolog som från och med sent
1940-tal verkade i USA. Hon var en av världens främsta experter på östeuropeisk
sten- och bronsålder och hennes arbeten om detta ämne var standardverk. Men
någon gång i början av 1970-talet började hon mer ingående studera religionen
och samhällstrukturen i de europeiska stenålderssamhällena. Det resulterade i
flera böcker och en mångfald artiklar i ämnet.
Den teori hon utvecklade ledde snart till att hon kom i konflikt med stora
delar av den akademiska världen. Efter ett tag slutade hennes böcker
recenseras, och när hon omnämndes var det mest som avskräckande exempel. Varför
då?
Den teori och det material hon lade fram var i korthet följande. De europeiska
neolitiska (neolitikum = yngre stenålder) samhällena var jämlika. Inga tecken
på materiell ojämlikhet , vare sig mellan samhällsklasser eller mellan män och
kvinnor, har kunnat återfinnas. Det gäller både när det gäller hus och gravar.
De var dessutom fredliga. Bosättningarna var ofta belägna i dalar, och saknade befästningar. Inga vapen som verkar ha varit avsedda att användas mot människor ser ut att ha återfunnits.
Religionen verkar ha varit baserad på en kult av en eller flera gudinnor, medan manliga gudar verkade ha en mycket mer undanskymd plats. Detta antagande baserades bl.a. på att de avbildningar som återfunnits i samband med kultplatser till den överväldigade delen föreställde kvinnor, eller kvinnoliknande väsen.
Gimbutas menade också att dessa samhällen verkade ha
varit "matrifokala". Det innebar inte att kvinnor styrde över männen men att
kvinnor verkar haft en central roll i kulturer, samhälle och släktskapssystem.
Dessa antaganden får ett starkt stöd både från arkeologin och från tidiga
historiska källor.
Gimbutas utvecklade också en teori om hur dessa samhällen gick under. Den
tog sin utgångspunkt i tidigare teorier om den indoeuropeiska språkgruppens
uppkomst.
Redan på 1920-talet hade den marxistiske arkeologen Gordon Childe ställt upp en teori, byggd på arkeologiska tecken på folkvandringar och invasioner, att det protoindoeuropeiska urhemmet låg i de sydryska stäpperna. Det fanns nämligen starka belägg för stora folkvandringar från detta område, där boskapskötande nomadfolk hade erövrat stora områden och slagit sönder de mer jämlika och fredliga tidigare sydösteuropeiska kulturerna.
Gimbutas tog upp denna teori under 1950-talet, och utvecklade den vidare. Hon fick ett starkt stöd hos många historiska lingvister, då detta scenario passade väl in med vad man vet om den indoeuropeiska språkens utveckling.Nu visar det sig att i samband med dessa folkvandringar, sker en dramatisk förändring av den materiella kulturen. De avbildningar som föreställer människor börjar nu till den överväldigande majoriteten föreställa män, istället som förut mest kvinnor. Det gäller även de avbildningar som återfinns i kultiska sammanhang. Bosättningarna börjar alltmer sällan förläggas till dalar. Nu återfinns de allt oftare på höga kullar, och är dessutom ofta befästa.
Starka tecken på social ojämlikhet uppstår - hus börjar byggas, som är mycket större och rikare utrustade än andra, och vissa människor , framförallt män, får fina gravar med ett överflöd av gravgods. Vapen troligen avsedda för människor, som exempelvis svärd, dolkar och stridsyxor, påträffas i stora mängder.
Överhuvudtaget verkar kulturen ge ett mer "manligt" intryck - den kände arkeologen Ian Hodder, som inte alls sympatiserar med Gimbutas, instämmer i detta och talar vid ett tillfälle om att materialet vid den här tiden ofta verkar skildra "krig, jakt och drickande".
Samtidigt är det uppenbart att dessa förändringar börjar österifrån, med början
omkring 4200 f.kr. och gradvis sprider sig västerut. Till Sverige kommer de med
den s.k. stridsyxekulturen ca 2.700 f.kr.. Då ersätts de kollektiva
megalitgravarna med individuella gravar, där vissa män utrustas med manliga
pretigevapen, s.k. stridsyxor, som gravgåvor.
Någon kan undra om denna teori verkligen är så ovetenskaplig att dess
företrädare i den akademiska världen måste marginaliseras, som om de hade talat
om det sjunkna Atlantis eller Loch Ness-odjuret.
Riktigt så långt går inte Gimbutas många kritiker, som de senare åren översvämmat den smala marknaden för arkeologisk litteratur med flera böcker, och en uppsjö av artiklar, för att bevisa hur orimlig denna teori är.
Få av de rena fakta som Gimbutas presenterat
till stöd för sin teori har bestritts av någon. Men inom arkeologin är Gimbutas
anhängare ändå nästan helt osynliga idag, medan en del feministiska
religionsvetare fortfarande vågar försvara henne.
Kritiken mot Gimbutas ger ofta ett krampartat intryck. Så till exempel är det
populärt att hävda att kvinnoavbilningarna från stenåldern inte alls är en
majoritet. Denna åsikt utvecklades först av Peter J Ucko 1968, och är vanlig i
kritiken mot Gimbutas.
Nu förnekar ingen att det finns många fler kvinnliga än
manliga bilder, men deras poäng är att det finns en stor grupp av
"könlösa" bilder. De är könlösa, menar kritikerna, för att de saknar
könsorgan, bröst eller skägg. Problemet är att majoriteten av dessa "könlösa"
bilder avbildas med kroppar som i övrigt har typiska kvinnliga former,
exempelvis vad gäller relationen mellan midjan och höft/lår. Detta bortser
dessa kritiker helt från.
De kvinnliga bilder som ända erkänns bortförklaras som pornografi eller
leksaker, trots att kontexten strakt talar emot dessa tolkningar.
Att samhället skulle ha varit jämlikt "motbevisas" genom att man letar upp hus
som är lite större än andra hus, eller att någon fått något mer pärlor än andra
i någon grav. Men jämlikhet förutsätter ju inte millimeterrättvisa...
Att
samhällena skulle vara fredliga kan bemötas exempelvis som den rabiate
Gimbutaskritiske arkeologen Brian Hayden, som letat upp en by i Grekland, Nea
Nikomedeia, som han påstår är byggd på ett "labyrintliknande sätt". Han antyder
att detta skulle vara ett försvarssystem. Problemet är att denna påstådda "labyrint"
på sin höjd skulle förvirra en fientlig styrka en halv minut, som försvar är
det helt meningslöst.
Det går alltid att hitta en yxa och påstå att den kan ha använts till att
knäcka fienders skallar, eller att som Ucko föreslå att kvinnostatyetter som lades
i vuxnas gravar kanske var deras favoritleksaker sedan barndomen. Eller att
påstå att en del av de imponerande kvinnoavbildningarna, inklusive en stor
staty, i stentemplen på neolitiska Malta kan ha varit manliga, trots uppenbart
kvinnliga kroppsformer, eller att det faktum att man klättrade in genom taken
och inte genom dörrar i den neolitiska staden Çatalhöyük i Turkiet i själva
verket tydde på ett avancerat försvarssystem.
Men när man finner det ena
långsökta resonemanget efter det andra ser det inte ut som forskare som söker
sanningar. Det ser ut som bortförklaringar. Att anta att den mänskliga kulturen under tusentals år var jämlik, fredlig,
"matrifokal" och att de "gudar" som dyrkades framförallt var kvinnliga, är
uppenbarligen hotande. Därför upphör den vanliga vetenskapliga metoden att
gälla, och vad som gäller är nu att finna bortförklaringar, hur långsökta de än
kan vara, och att hitta alternativa scenarier till Gimbutas, hur underliga de
än kan verka.
Det skulle kunna vara komiskt om det inte var så tragiskt.
Mer fakta om
debatten om Gimbutas finns i min text "Marija Gimbutas och hennes
kritiker" som ligger på nätet på http://ww2.hemsida.net/kiremaj70/mina_filer/Eriksavh.doc
Den bästa framställningen av Gimbutas teori finns i hennes arbete "The Civilization of the Goddess: The World of Old Europe" (1991), som tyvärr är mycket svår att få tag i. På svenska finns "Bägaren och svärdet", (Friare Liv Konsult) en (tyvärr ganska dålig) översättning av Riane Eislers "The Chalice and the Blade"(1987), vars första del utgörs av en popularisering av Gimbutas teori.