Föräldraförsäkringen och kampen för jämnställdhet

Inför den socialdemokratiska partikongressen 2005 var föräldraförsäkringen en av de mest omdebatterade frågorna. Kongressen hade föregåtts av en statlig utredning av Karl-Petter Thorwaldsson och motioner från kvinnoförbundet och SSU som krävde kvotering. Dagen innan kongressen skulle behandla frågan gick dock Göran Persson ut i media och talade om vad kongressbeslutet skulle bli. Ett sådant agerande tar ju naturligtvis död på all motivation att diskutera frågan. Men frågan i sig är långt ifrån död.
Om socialdemokraterna ånyo bildar regering kommer kravet på en reformerad föräldraförsäkring att komma upp igen. Om borgarna vinner valet kommer det att ske stora förändringar (försämringar) av gammalt välkänt märke; individualisering, privatisering och garantibelopp. Vi kan alltså hamna i den situationen att det kan ses som en framgång (!) att vi, under de omständigheterna, lyckas försvara dagens föräldraförsäkring.
Grundfunktionen i föräldraförsäkringen är två:
1) Föräldraförsäkringen skall - temporärt - befria föräldern från den arbetsplikt gentemot arbetsgivaren som följer av ett anställningsförhållande. Man ska med andra ord kunna vara ledig utan att leder till att man förlorar sitt jobb.
2) Föräldraförsäkringen skall - i så stor utsträckning som möjligt - kompensera inkomstbortfallet då man inte längre uppbär lön från sin arbetsgivare under frånvaron eller träda in i andra försäkringsystems ställe. Försäkringen ska alltså försörja föräldern under den period som man tar försäkringen i anspråk.
Det som låg till grund för Karl-Petter Thorwaldssons utredning och debatten inför partikongressen var frågeställningen: Kan försäkringen spela ytterligare en roll? Kan den göras om så att den leder till att mammor och pappor är hemma lika mycket? Kan den leda till lika lön mellan kvinnor och män? Kort sagt : kan föräldraförsäkringen göras om så den leder till jämlikhet mellan könen?
Det är alls inget fel på ambitionerna. Idag tar papporna bara ut 18,7 % av föräldraledigheten. Det vore på alla sätt bra om mammor och pappor tog lika stort ansvar för barnen, och alltså också gavs verkliga möjligheter att dela på föräldraledigheten. Det finns inget kontroversiellt i detta. Enligt SIFO är 93% av ”arbetare” för en jämlik fördelning, något högre än för ”tjänstemän”. Därmed inte sagt att det bara är att ”tuta och köra” för lagstiftaren när det gäller kvotering eller individualisering. För i samma andetag säger 85% av alla föräldrar att den exakta fördelning ska bestämmas av föräldrarna själva. Och det finns materiella skäl till det. Det kommer aldrig att gå att tvinga på familjerna ett jämställt levnadssätt genom ett politiskt beslut om det inte ges förutsättningar för att det skall uppstå självmant.
Frågan om jämlikhet mellan könen måste ses som långt större än en försäkringsteknisk detalj. Naturligtvis skulle en reformering av föräldraförsäkringen kunna var en del i en serie reformer som skulle kunna förändra förhållandet mellan könen till att bli mer jämlikt. Men vad är utrymmet för reformpolitik idag?
Reformism utan reformer
Föräldraförsäkringen är en produkt av 70-talet då det socialdemokratiska reformarbetet hade nått sin höjdpunkt och folkhemmet var näst intill förverkligat. Då kunde man blicka tillbaka till krigsslutet och se 30 år av oavbrutna förbättringar för arbetarklassen, där särskilt reformerna inom socialförsäkringssystemet och arbetsrätten gav arbetarklassen en helt ny trygghet. Allas rätt till ett anständigt liv låg inom räckhåll. Att vara ’reformist’ hade då ett materiellt innehåll och betydde i praktiken att man var anhängare av att förändra samhället genom denna typ av reformer.
Det fanns en annan sida av myntet också; kapitalet accepterade i långa stycken förbättringar för arbetarklassen då det ledde till lugn och ro på arbetsmarknaden, social fred. Med kraftig arbetskraftsbrist och hungrande exportmarknader fanns inget att tjäna på hårda konfrontationer med arbetarklassen. Men sedan dess har något hänt. På 90-talet blev det väldigt tydligt. Kapitalet har satt ned foten. Med krympande marknadsandelar hamnade priset på arbete åter i fokus, inte minst alla förmåner som existerar vid sidan av direkt lön. ’Billigast möjliga produktion’ är stridsropet för dagen. Det här innebär också att förutsättningarna för ’reformismen’ ändrats. Idag måste reformkrav drivas i konfrontation mot kapitalet, vilket dagens ledning för arbetarrörelsen inte har någon vana att göra.
Det här gör att reformkraven anpassas till vad kapitalet kan ha överseende med. Det är ingen slump att den ”reformering” som varit uppe till diskussion nu inte innehåller något annat än en omfördelning av dagarna mellan föräldrarna inom ramen för rådande försäkring. Materiella förbättringar står inte på dagordningen. I den meningen är hela upplägget så typiskt för de senaste decenniernas reformism; ibland reformer utan förbättringar, ibland reformer som täckmantel för nedskärningar. I stort en reformism utan verkliga reformer. Inte ens någon enstaka valbudget kan agera fikonlöv inför detta problem.
Thorwaldsson har dock varit noga med att presentera sitt utredningsförslag som en reform av klassiskt snitt, men han blandar ihop korten. Han förlänger tiden som ersätts med sjukpenningsnivå med 60 dagar, men han tar samtidigt bort de 10 pappadagarna och de 90 garantidagarna (där man bara får 60 kronor per dag) försvinner också.
Thorwaldssons ger med ena handen och tar ungefär lika mycket med andra. Dock måste sägas att hans förslag har en förtjänst. I valet mellan många garantidagar med låg ersättning och färre dagar på sjukpenningnivå väljer vi det senare. Statistiken visar att det är höginkomsttagare som i högre grad kan utnyttja garantidagarna. Det är bara hälften av föräldrarna som tar ut alla dagar i försäkringen och LO-familjerna låter ofta garantidagarna frysa inne.
En ledtråd till framkomlig väg för föräldraförsäkringen ges när drygt 70% säger sig vara för att öka både mamma- och pappamånaderna. Man är alltså för fler pappamånader om det inte inkräktar på mamman och sker inom ramen för en förbättring av försäkringen. Det här måste man ta fasta på; att en kamp för jämlikare uttag går hand i hand med en förbättring av försäkring, och det är arbetarfamiljerna beredda att kämpa för.
I detta sammanhang var det en strategisk blunder av Socialdemokratiska Kvinnoförbundet att släppa sitt ursprungliga krav från 2004 på att kvoteringen skulle ske av en 18 månader lång föräldraförsäkring. Man har fått backa från reformkravet och kvar blev nu bara frågan om kvotering. Hade kravet på kvotering skett samtidigt som man kämpade för en förbättring av försäkringen hade helt klart gensvaret blivit annorlunda.
Ekonomisk nödvändighet
Det finns självfallet inget mysterium bakom de drivkrafter om styr människors beteende när det handlar om hur man använder en försäkring. Det är ganska rationella motiv som styr. Det finns tusen och åter tusen skäl till varför fördelningen av föräldraförsäkringen ser ut som den gör, men underliggande finns alltid den ekonomiska nödvändigheten. Det finns alltid en tendens att det som är ekonomiskt nödvändigt också är det som sker. Tjänar man på ett visst beteende - ja, då lutar det åt att man agerar därefter. Likaså om man förlorar på ett visst beteende - ja, då lutar det åt att man undviker det.
Därmed inte sagt att en marxistisk analys har något som helst med ekonomisk determinism att göra. Det är en karikatyr av marxismen som ibland målas upp av förståsigpåare att marxismen sätter likhetstecken mellan ekonomi och sociala fenomen. Det marxismen säger är att ekonomiska faktorer ibland endast i sista hand kan förklara sociala fenomen.
När man talar om föräldraförsäkringen så måste man se att här finns den ekonomiska nödvändigheten mera in på skinnet, och tydligast av allt för LO-familjerna. I genomsnitt förlorar ett sambopar 17% i standard när man skaffar ett barn, 23% om man skaffar två barn och 30% om man skaffar tre barn (enligt Thorwalssons utredning). Och detta under en regering som säger sig vilja uppmuntra barnafödandet! Vem har råd att skaffa barn idag?
I Thorwaldsson utredning får man leta sig fördärvad efter ett klassperspektiv på frågan. En betydligt bättre utredning om föräldraförsäkringen ur klassynpunkt gjorde LO 2004 under namnet ”Mellan principer och praktik”.
Bland LO-familjerna säger alltså 93% att man är för är för jämlik delning. Varför fördelas då inte dagarna jämt? Största delen svarar att det var ”praktiska skäl” som avgjorde. Tyvärr har man inte i LO:s undersökning gått så djupt in i vilka ”praktiska skäl” det är som LO-medlemmarna menar. Men här får man väl anta att det är ett samlingsnamn för ekonomisk skäl, arbetsmarknadskäl och liknande.
Här skulle man ju då kunna misstänka att det är mannen som ligger bakom de här ”praktiska skälen” - att det är mest praktiskt för honom att kvinnan är hemma. Men resultatet av LO-rapporten visar dels att kvinnor är de som är mera drivande bakom hur föräldraförsäkringen ska delas och det är kvinnor som i högre utsträckning ser anger ”praktiska skäl” till varför fördelningen inte är helt lika. Förstår då kvinnor inte sitt eget bästa? Förklaringen är snarare att vi i det här samhället inte kan göra de val vi vill göra utan gör de val vi nödgas till. Det finns valfrihet under kapitalismen, men det är inget fritt val under kapitalismen.
Om man tittar vidare på de här ”praktiska skälen” som LO-familjen anger så för 49% är de rent ekonomiska. LO-familjen tjänade tillräckligt med pengar på en skev fördelning för att detta skulle vara avgörande. Och inkomstskillnaderna mellan man och kvinna kan ju vara väldigt stora eftersom många kvinnor har deltidslön eller en varierande lön som när man går på timme. Dessutom har nyblivna pappor en tendens att öka sitt övertidsarbete; för att kompensera att kvinnan drar in 20% mindre till hushållet.
Deltidsanställningar
Av de LO-familjer där en jobbar deltid/visstid säger 56% att det var en rent ekonomisk fråga varför det blev som det blev. Det är också visstidsanställda kvinnor som är mest drivande i hur föräldraförsäkringen ska fördelas. Om en visstidsanställd kvinna blir med barn, så är det ofta det sista hon gör på den arbetsplatsen; behovsanställningen upphör, vikariatet förlängs inte, provanställningen avbryts, projektet förlängs inte. Man tar ut föräldraledigheten parallellt med en arbetslöshet. I den situationen är det lätt att dagarna rullar på och det är inte förrän garantidagarna börjar dyka upp vid horisonten som det finns något ekonomiskt incitament att byta försörjningskanal till a-kassan.
Det kan inte bara vara en händelse att deltidsanställda män är den kategori som i störst utsträckning tar ut långa perioder av föräldraledighet. Av män som är deltidsanställda ligger 37% i spannet ”2-6 månader” och ”6 månader eller mer”. Deltidsanställning är ett väldigt starkt skäl till varför man stannar hemma. Och i en LO-familj där mannen jobbar deltid och kvinnan jobbar heltid, så får man ju de omvända inkomstförhållandena; familjen tjänar på att mannen är hemma.
Sen har vi ytterligare ca 15% som anger jobbsituationen. Den som hade tråkigast/tuffast jobb, ingen fast anställning, fick ta ut mera. Med tanke på hur arbetsmarknaden ser ut för LO-kvinnorna; städ, handel, restaurang, vård, så är det inte konstigt att också sådana faktorer medverkar till att kvinnor tar ut en större del. Inte nog med att man ska ha barn; man behöver en paus från skurhinken, en paus från 5-timmarspassen på kassalinjen på Lidl, en paus från att torka skit på långvården och en paus från en totalt galen chef.
Ju mer utsatt - ju mer ojämlik
Summan av kardmumman är att 65% säger att ekonomi och jobb är orsaken till en sned fördelning av föräldradagarna.
Ju mer utsatt man är; deltid, osäker anställning och så vidare, desto mäktigare inflytande har dessa faktorer på hur LO-familjen ska hantera sin situation. Eftersom kvinnor systematiskt diskrimineras i arbetslivet (se artikeln Skakande siffror från LO i artikeln bredvid) och annars så blir valen man gör inom familjen i linje med det system som råder i samhället. En enskild arbetarfamilj kan inte upphäva 1000 år av patriarkat och 200 år av kapitalistiskt herravälde och förklara sig vara någon slags ”frizon”, särskilt inte om det finns logiska ekonomiska incitament att fortplanta ojämlikheten. Bristen på jämlikhet finns inbyggt i klassamhället, i hur vårt samhälle är uppbyggt.
I resonemangen kring kvotering har ett omvänt synsätt kommit fram, där man utgår från att det är det som sker i familjen är det som skapar samhället. Är familjen ojämlik blir samhället ojämlikt. Och förstår inte folk sitt eget bästa så måste politiker lagstifta om hur föräldradagarna ska fördelas inom familjen, oavsett om det drabbar familjerna ekonomiskt.
Nalin Pekgul, S-kvinnornas ordförande, hade en helsida i DN 23:e oktober 2005 där hon sa att:
”Socialdemokraterna har inte velat se att den här föräldraförsäkringen är grunden till mycket elände i samhället.”
”Staten ska inte betala för ett system som gör att kvinnor diskrimineras på arbetsmarknaden.”
Är det alltså föräldraförsäkringen som gör att kvinnor diskrimineras på arbetsmarkanden? Här får man ju fråga sig om inte kvinnor diskriminerades även innan föräldraförsäkringen infördes för 30 år sedan?
– Om fler vågat stå kvar hade vi kommit längre i föräldraförsäkringsförslaget, säger Nalin Pekgul på Feministas hemsida, apropå den Socialdemokratiska partikongressen. I stilla undran är ofrånkomlig; varför stod hon själv inte kvar om nu brann för frågan.
Men att ”stå kvar” vid att föräldrarna måste dela lika på dagens föräldradagar när 85% av tillfrågade föräldrar vill bestämma själva innebär att man hamnar helt snett. Då har man ett von- oben perspektiv och struntar i den verklighet som människor lever i .
I LO-tidningen (nr 8/2006) förklarar Nalin Pekgul:
”Föräldrar vet inte alltid vad som är bäst för barnen. Det är en styrka för mig att se det”.
Vidare säger hon att ”vi måste vara realistiska” när det gäller kravet på sex timmars arbetsdag – en reform som verkligen skulle underlätta livet som förälder och möjligheterna till jämlikare anser hon vara ”svårt att driva utifrån ett samhällsekonomiskt perspektiv”. Att kräva reformer som kostar pengar, och alltså resa frågan om resursfördelningen i samhället och storbolagens jättevinster, det vill inte Nalin Pekgul.
I debatten om föräldraförsäkringen har också myten om den kultiverade medelklassen gjort ny entré. Statistiskt sett är det ett jämlikare uttag av föräldraförsäkringen bland tjänstemän än hos LO-familjerna. Det har gjort att vissa hävdat att jämlikhet är en fråga om bildning och kultur som tjänstemän besitter i en helt annan utsträckning än LO:s medlemmar. Sanningen är dock en annan
Föräldraförsäkringen är i sig lika för alla, reglerna är enhetliga, men olika regler för olika avtalsområden ger variationer i ersättningen. De statliga tjänstemannaavtalen är mest generösa, här blir den totala ersättningen 90 procent av hela lönen över och under taket (taket ligger för närvarande på 24 625 kr per månad) under hela föräldraledigheten. För kommuner och landsting gäller 90 procent de två första månaderna följt av 80 procent de efterföljande sju månaderna.
I den privata sektorn finns stora variationer men ofta har tjänstemannen rätt till 90 procent av lönen över och under taket i tre månader. Detta blir särskilt viktigt för personer med höga inkomster. Och det här gör också att det spelar mindre ekonomisk roll vem av föräldrarna som är hemma. Med högre löner och bättre ersättningsnivåer kan man göra de val i livet man vill göra, och slipper – som LO-familjerna – göra de val man måste göra.
Det finns ett klart samband mellan kvinnors lön och pappans föräldraledighet. Tjänstemannakvinnor med höga löner återgår snabbt till sitt jobb eftersom det annars kostar för mycket i förlorad karriär och löneutveckling. Privatanställda arbetare har dock minst förmånliga villkor, med 80% av lönen upp till 24 625 kr per månad.
Kamp kan förändra
Ojämlikheten mellan könen är ett problem. Och mest av allt är det ett problem för arbetarklassen. Bland högre tjänstemän är den, som vi sett, hanterbar tack vare bättre förmåner. Men inom arbetarklassen är den ett problem. Det är ett problem att en av familjeförsörjarna är lönediskriminerad. Det är ett problem att en av familjeförsörjarna riskerar jobbet när familjen väntar tillökning. Det är ett problem när ekonomiska faktorer tvingar fram lösningar för familjelivet som går emot vad man själv helst önskar.
Den marxistiska metoden utgår från att klasskampen är nyckel till lösningen av arbetarklassens problem. Även om det är sant att det finns andra förklaringar till varför inte det sker ett jämlikt uttag av föräldraförsäkringen inom arbetarklassen så som konservativa traditioner, machoattityder, o s v så finns det inte en tillstymmelse till möjlighet att starta kamp utifrån dessa utgångspunkter.
Machoattityder och konservativa traditioner kan aldrig ursäktas inom arbetarklassen. Vi har inget överseende med sånt bara för att vi ser arbetarklassen som den enda kraft som kan förändra samhället. Men arbetarklassens sämsta sidor har aldrig kunnat bekämpas genom statliga påbud, utan de har bara kunnat bekämpas av arbetarklassen själv när man börjat ana sin egen styrka, sin mission, sin möjlighet att förändra samhället; det vill säga i situationer av kamp.
Och det är bara den kampen som kan ge reformer. Tidigare kunde reformer vinnas utan kamp, men den tiden är förbi och var en historisk parantes. Att åter lära sig det arbetarrörelsen i början av förra seklet fick lära sig; att reformer är en biprodukt av kamp – dit är en bit kvar att gå. Men en början på den vägen är ett program, för alla strider börjar – medvetet eller omedvetet - med ett program.
Program för jämställdhet
Eftersom det är de ojämlika villkoren i samhället som pressar familjer till ett ojämlikt agerande måste en socialistisk familjepolitik angripa orsakerna i samhället – inte bara symptomen i familjen. Den måste visa att ökad jämlikhet också går hand i hand med förbättringar.
Då vi har sett att anställningsförhållanden är en starkt pådrivande faktor vid uttaget av föräldraledigheten måste vi kräva:
• Starkare LAS-skydd för blivande föräldrar; bort med de två undantagen från turordningen, alla omorganisationer där föräldraledigas tjänster försvinner måste kunna stoppas med facklig vetorätt. Vid eventuella uppsägningar av blivande/nyblivna föräldrar skall uppsägningstiden inte börja löpa förrän föräldraledigheten är slut och föräldern är tillbaka i arbetet.
• Fasta heltidsjobb – deltid skall vara frivilligt. Rensa i djungeln av anställningsformer och gå tillbaka till de två ursprungliga, fast anställning och vikariat.
• Arbetstidsförkortning för alla utan lönesänkning. Nu betalar föräldrarna själva sin arbetstidsförkortning. Normen för normalarbetstid måste sättas lägre för att det ska vara ”normalt” att hinna med både jobb och familjeliv”.
• Bekämpa lönediskrimineringen – låglönesatsning under nästa avtalsperiod. LO- och TCO-förbunden måste göra upp med doktrinen att industrin ska vara löneledande både när det gäller nivå och ökningstakt. Största delen måste gå till vård och service, annars fortsätter klyftorna att öka. Den systematiska ”överhoppningen” av föräldralediga i de lokala löneförhandlingarna måste upphöra.
• 100% ersättning i föräldrapenningen. Om nivån på föräldrapenningen höjs till 100% av inkomsten slipper arbetarfamiljerna fixandet och trixandet om vad man tjänar på att en av föräldrarna (kvinnan) är hemma.
• Full ersättning alla dagar – slopa den särskilt låga ersättningen under garantidagarna..
• Förläng försäkringen till den längd som är bäst för barnet. Idag pusslar familjerna med föräldraledigheten för man tycker att 13 månader är för tidigt för barnomsorgen. 58% lyckas pussla ihop 16 månader eller mer. 19 månader är vanligast. Oftast tar ut fem ersättningsdagar i veckan istället för sju. Man tömmer också sin innestående semester. Här bör kvinnoförbundets gamla krav om 18 månader komma till heders igen, för det motsvarar den längd som föräldrarna idag faktiskt försöker uppnå.
• En ökad kvotering förutsätter en förlängning av föräldraförsäkringen. Ett jämlikare uttag av föräldraförsäkringen ska inte upplevas som en försämring, utan som en del av en förbättring.
• Bra offentlig barnomsorg. Den offentliga barnomsorgen skall vara något som man som förälder vill att ens barn ska få ta del av. Kontakten med den offentliga barnomsorgen skall börja med öppna förskolor
• Upprustning av offentliga sektorn – fler anställda. Som småbarnsförälder är man storkonsument av den offentliga sektorn.
• Pengarna finns, men på fel ställe. Det har blivit fult att ställa krav. Att ställa krav är överbudspolitik. Ställer man inga krav är man pragmatiker och realist – det finaste man kan vara, enligt vissa. Men om man inte ställt några krav, hur har då de tidigare reformerna kommit till? Det förblir en gåta för ”realisterna”. Krav och kamp är det som producerar reformer.

Patrik Olofsson