För ett enat första maj!
Sedan 1890 har arbetarrörelsen organiserat förtamajtåg i Sverige. 1890 samlades i Stockholm 20 000 personer i tåget, och 50 000 samlades på Gärdet för att lyssna på balnd andra August Palm.Under den första delen av 1900-talet var det därför för det mesta självklart att det endast skulle vara ett demonstrationståg på samma ort. Även vänstersocialister, kommunister och syndikalister gick ofta med i det stora tåget. Arbetarrörelsen demonstrerade sin styrka första maj. Det var naturligt att den också demonstrerade sin enhet.
Med tiden förändrades detta. Socialdemokratins ledning gick åt höger och kommunistpartiet blev stalinistiskt. Splittrade förstamajtåg blev allt vanligare. Under 1950-talet blev det på nytt mer vanligt med enhetliga förstamajtåg, men under 1960- och sjuttiotalen blev olika förstamajtåg regel, snarare än undantag.
Det började egentligen med att den stalinistiska smågruppen KFML (Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna), som trots sin sektkaraktär hade ett stort inflytande över Vietnamrörelsen och radikaliserad ungdom, startade egna "Röd Front"- demonstrationer mot slutet av 1960-talet. De blev ganska stora, framförallt därför att FNL-grupperna anslöt sig till dem.
I mitten av 1970-talet tog Vänsterpartiet (dåvarande VPK) efter, och numera är det vanligt med två stora förstamajtåg, LO-tåget och Vänsterpartiets, plus en radda av små sektdemonstrationer.
Det här är tragiskt – och onödigt. Från Vänsterpartiets sida framhålls att deras politik skiljer sig så mycket från socialdemokraternas att det är nödvändigt att gå i egna tåg. Men för det första är de politiska skillnaderna mellan V:s och SAP:s ledning mindre än vad V brukar framhålla. Men för det andra – och mer väsentligt – är det något grundläggande fel på hela resonemanget.
Att gå i egna tåg, där man bara träffar likasinnade, är ju inte det bästa sättet att föra ut sin politik. Det finns ingen motsättning mellan att ha ett enat stort tåg för arbetarrörelsen, och att detta tåg i sig kan innehålla olika åsiktsriktningar. Det är också självfallet lättare att nå fler människor med sina åsikter om man agerar tillsammans med andra i handling, än om man promenerar för sig själva, och avskiljer sig från de arbetare och socialister som inte delar dem.
Om alla som vill kämpa för arbetarrörelsen och mot borgerligheten demonstrerade tillsammans skulle effekten bli mycket större. Att Vänsterpartiet inte vill göra det skulle åtminstone delvis kunna bero på att skillnaderna mellan denna partilednings reformism och SAP-byråkratins egentligen är så liten, att man har ett behov att demonstrera sin särart på ett rent organisatoriskt plan.
Det borde vara självklart att alla demonstrerar i de förstamajtåg, som arrangeras av fackföreningarna. Det är naturligtvis också självklart, att de banderoller och krav som för fram en mer radikal linje än den socialdemokratiska ledningen ska vara tillåtna, vare sig de förs fram av radikala socialdemokater, vänsterpartister, eller av andra.
I synnerhet borde det vara viktigt för de som vill vrida arbetarrörelsen åt vänster, att de som har åsikter till vänster om de reformistiska ledningarna, aktivt deltar i de stora demonstrationerna, för fram sina åsikter och inte går och gömmer sig någon annanstans.
Enhet är alltid mer effektivt än splittring. En självklar sanning som många glömmer första maj.