För en samlad demokratisk vänster i SSU
SSU har skakats av kris efter kris. Med ordföranden Anna Sjödin inför rätta kan man snart stå utan ordförande. I detta läge är inte en falsk enighet någon räddning - tvärt om. Bara genom öppen kritik och ifrågasättande kan man lära av misstagen och utforma en politik och en praktik som leder framåt.
Uppblossande kamp under 90-talet ledde till att medlemmarna i SSU blev radikalare. I stället för att ta tillvara detta för att värva och utveckla organisationen, försvarade ledningen sin högerlinje. Ändå växte en stark vänster fram och för att behålla makten tvingades den regerande högern att ta till hårdhandskarna. Organisationen centraliserades, paragrafer tänjdes, medlemslistor ändrades godtyckligt och hela organisationens resurser i form av pengar och personal sattes in för att slå tillbaka oppositionen. På kongressen 1999 förde vänstern fram en egen kandidat till ordförande, Luciano Astudillo, som förlorade valet med endast en röst.
Ett problem för de som stod till vänster i organisationen var dock hur de, och då framför allt personer i ledande ställning, färgades av traditioner och kulturen i organisationen. I kampen mot högern apade man efter deras kampmetoder. Ledningen för vänstern utgjordes av en liten hemlig grupp som inte var demokratiskt vald. Detta hade en demoraliserande verkan på många SSU:are.
I samband med det ökade vänsterengagemanget vid de nya decenniets början kunde en del negativa traditioner brytas. Vid de stora demonstrationerna i Göteborg vid EU-toppmötet 2001 deltog SSU:s vänster. De samlades och fler drogs med i diskussionerna kring vilken politik SSU skulle driva. Detta var bakgrunden till det radikala program som vänstern lade fram vid kongressen den sommaren. När ordföranden Mikael Damberg skulle väljas om, gick nästan hälften av ombuden ut ur salen i protest. Även om omröstningarna förlorades var kongressen stärkande och inspirerande för många.
Tyvärr hölls inte de öppna och demokratiska diskussionerna vid liv. Ledande personer i oppositionen såg till att samarbetet steg för steg återgick till att bli mer slutet och hemligt. Vänstern i SSU förmådde inte spela den roll man kunde ha spelat under den stora antikrigsrörelsen och kongressen 2003 hölls strax efter att Kommunals strejk slutat i nederlag.
Åter förde de oppositionella i SSU fram en egen ordförandekandidat, Lina Afvander. Men när det var dags för omröstning beslutade hon själv att dra tillbaka sin kandidatur. Detta ledde till ytterligare demoralisering av vänstern. Aktiviteter bland SSU-klubbar och SSU-kommuner gick ner. Sen kom nästa slag. Fuskkulturen i SSU gjorde organisationen till ett tacksamt offer under den mediala offensiven mot arbetarrörelsen.
Detta gjorde det omöjligt för ledningen att fortsätta som tidigare. Eftersom de varken förr eller senare haft stöd för sin politiska linje hos vänsterungdomar byggde makten på möjligheten att skrämma och tysta medlemmarna när det behövs. Medlemmarna måste ha respekt för det som DS och FS-ledamöter och ombudsmännen säger.
För att undvika en fullkomlig revolution i organisationen bjöd man in ledarna i vänstern till att vid kongressen 2005 dela på makten. Nu var tidigare svurna fiender tvungna att göra gemensam sak, för att rädda apparaten. Erbjudandet från ledningen gjorde att vänstern splittrades, vissa var beredda dämpa ner vänsterkraven som tack för att de fick inflytande. Detta gjorde att de politiska debatterna på denna kongress blev mindre omfattande och tydliga.
Högern behöll majoriteten i förbundsstyrelsen med en röst. Men i och med uppgörelsen på kongressen är inte ”högerdistrikten” på samma sätt som tidigare privilegierade. Nu får till exempel även personer från vänstersidan del av de eftertraktade förbundsombudsmannajobben.
Efter kongressen kastade sig den nya ledningen ut i kampanj mot moderpartiet för flyktingamnesti. För första gången på mycket länge var SSU verkligen drivande i en rörelse bland ungdomar.
Även om en radikalisering av de politiska programmen inte ingick i uppgörelsen kan vi alltså se att SSU:s framtoning har ändrats. Ledningen kan inget annat än att visa en påtvingad ödmjukhet. Den högerlinje som SSU-förbundet drivit har kört organisationen i botten.
Med en mer radikal självständig framtoning kan organisationen dra till sig ungdomar. Vi såg också en stor medlemstillströmning under valrörelsen.
Med den nya borgerliga regeringen och krisen i socialdemokratin kan SSU spela en utomordentligt viktig roll. Organisationen skulle kunna dra till sig massor av unga i kamp mot högern och i kamp för ett mer radikalt och kämpande socialdemokratiskt parti. Att klimatet i SSU nu är mer öppet än på mycket länge är i sig också en möjlighet. Gamla oskrivna interna regler har luckrats upp vilket har släppt lös tankarna och diskussionerna.
Men vad som kommer att hända är inte förbestämt. Byråkrater och karriärister är kanske tvungen att hålla en låg profil nu. Men steg för steg arbetar de för att konsolidera makten, begränsa diskussionerna för att återupprätta en ordning där ett fåtal håller organisationen i ett järngrepp.
För varje vändning i SSU:s historia har det funnits olika möjliga utvecklingsvägar. På kongressen 2001 fördes det diskussioner inom vänstern om att efter uttåget ur kongressalen hålla ett eget möte, då vänstern skulle organisera sig på ett öppet och demokratisk sätt. Att det inte blev så innebar att debatten och de mångas deltagande inte kunde hållas igång.
För att de medlemmar som söker sig till SSU nu inte ska lämna organisationen lika fort som de kom, får inte radikaliseringen av organisationen stanna vid kosmetika. Vänstervridningen måste ges ett innehåll genom en maktförskjutning från topparna och ombudsmännen till kommuner och klubbar. Förbundet måste vändas utåt för att delta i ungdomars kamp på skolor och arbetsplatser.
I centrum för en sådan förändring står de socialistiska idéer som arbetarrörelsen grundades på. I genomgången av SSU:s historia i den här artikeln kan vi tydligt se att utvecklingen av fuskkultur och toppstyret drivits fram av en högerpolitik. Det har varit idéer som har försvarat ett fåtals intressen och följaktligen förutsatt att människor uteslutits från politiska diskussioner och beslutsfattande. De socialistiska idéerna innebär motsatsen. Kampen förutsätter att så många som möjligt är delaktiga i diskussioner och beslutsfattande.
Nu behöver en öppen demokratisk vänster byggas där alla som känner sig kallade kan delta, oavsett vilket distrikt de tillhör. En vänster som driver på, för de socialistiska idéerna knutet till en verksamhet som aktiverar och drar med fler.
En falsk enighet gynnar inte SSU. Tvärtom behövs en fri politisk diskussion för att kunna vaska fram de idéer som kan ta SSU och hela arbetarrörelsen framåt. Öppna diskussioner har aldrig varit skadliga. (Det som skadat SSU har i stället varit när ledningen har försökt tysta diskussioner och när debatten förts i hemliga grupperingar.) Trots skilda åsikter i politiska frågor samarbetar man självklart samtidigt i kampen mot den borgerliga regeringens politik, för en socialdemokratisk regering 2010, och i andra gemensamma frågor.
SSU:s medlemmar kan inte sitta och vänta på att de i toppen formulerar målen och politiken för hur det nya SSU ska se ut. Överallt på basplanet behövs en diskussion där medlemmarna tar initiativet, tar sin organisation i sina egna händer. Utifrån detta kan kontakter knytas till andra medlemmar, klubbar/kommuner, distrikt och på så sätt föra diskussionen vidare och bedriva gemensam verksamhet. Man kan samlas kring att aktivt kämpa mot borgerliga förslag på skolorna och för ett socialistiskt program på SSU- kongressen.