30-talskris runt hörnet

Den internationella finanskrisen hotar att dra ner hela den globala ekonomin i en depression.

1997 års Nobelpris gick till Myron Scholes och Robert Merton för sina "banbrytande insatser" för beräkning av finansiella risker. De låg själva bakom en av världens största "hedgefonder", Long Term Capital Management (LTCM). Strategin hos en hedgefond är att sprida sitt risktagande genom att ta ännu mera risker. De spekulerar i allt från majs till valutor.

Mindre än ett år efter att de fått Nobelpriset gick LTCM omkull, och det med besked. Den amerikanska centralbanken tvingade bankerna att skrapa ihop 30 miljarder för att rädda fonden och förhindra en katastrof.

Detta visar tydligt de borgerliga nationalekonomernas totala oförmåga att förstå vad som händer i ekonomin. Den gamla skämtsamma definitionen av en ekonom - någon som talar om för dig i morgon varför det han förutspådde igår inte slog in idag - är slående träffsäker.

LTCM-kraschen är bara toppen på ett isberg. Fonden beräknas ha spekulerat med 80 miljarder dollar, men de amerikanska bankerna har enligt Economist satsat 3000 miljarder dollar på "liknande vadhållning".

Hela den globala ekonomin är idag oerhört skuldtyngd, överallt hittar man "dåliga lån" på fantasisummor som riskerar att få hela systemet att rämna. Många har t.ex. lånat för att spekulera i aktier och när aktiekurserna faller kan de inte betala tillbaka. Det är inte förvånande att amerikanska centralbanken såg sig tvingade till en urtima räntesänkning för att hålla kurserna uppe.

Ekonomerna har försökt lugna oss med att en kris i finanssfären inte behöver påverka "den reala ekonomin", som tuffar på i god fart i USA och Västeuropa. Men dessa båda delar av ekonomin är intimt sammanlänkade och samverkar med varandra.

Spekulationsvinster

Den finansiella krisen innebär t.ex. att bankerna blir mindre benägna att låna ut pengar, vilket hämmar investeringar och konsumtion. En stor del av företagens vinster kommer från spekulation i aktier m.m., när denna inkomstkälla minskar följer vinsterna efter och företagen drar ner.

Många vanliga människor har också gått över till att spara i aktier, t.ex. är 40% av de amerikanska hushållens pengar sparade i aktier. När dessas värde sjunker minskar viljan att konsumera.

Valutarasen i Asien innebär att de varor som exporteras därifrån blir mycket billigare och sätter igång en hård prismässig konkurrens, som slår ut småföretagen i väst och minskar investeringsviljan. Det innebär också att protektionistiska strömningar ökar, vilket vi ser tecken på idag. Detta var en avgörande faktor bakom 30-talets depression.

Nedgångstecken

Börsen å sin sida speglar tendenser i den "reala ekonomin". Aktiekurserna bygger till stor del på förväntade framtida vinster, och fungerar som en barometer för ekonomin. I Sverige ser vi fler och fler tecken på en annalkande lågkonjunktur. Nyligen kom pessimistiska rapporter från Volvo, SKF och ABB. Orderingången till industrin minskar och lagren ökar.

Regeringen lyckas i denna situation med konststycket att ge en prognos på 3% tillväxt i fyra år. En så hög tillväxt under flera år har vi inte sett sedan 60-talet. De flesta andra länder, och även IMF, skriver ner sina tillväxtprognoser relativt kraftigt.

USA:s ekonomi är avgörande för resten av världen. Även där syns nu tecken på en nedgång. De goda åren för USA under 90-talet har grundat sig på tre saker: Höga vinster, låg ränta och en kraftigt expanderande världshandel. Dessa faktorer vänder nu till sin motsats.

Trots att räntan fortfarande är låg i absoluta siffror, är den nu högre i förhållande till den låga inflationen. Krisen i Asien och Latinamerika innebär att världshandeln går tillbaka.

Profitkvotens fall

Allmänt sett sjunker profitkvoten under kapitalismen, något som Marx förklarade för mer än hundra år sedan. Det beror på att kapitalisterna tillägnar sig vinst genom att betala arbetarna mindre än deras arbete är värt. D.v.s. en "genomsnittlig" arbetare får inte betalt för allt han eller hon producerar. En viss del går till mervärde som används till vinster och investeringar etc. Annars skulle inte kapitalismen fungera.

Men det går inte att få ett mervärde från maskiner. Genom att investera i fler och effektivare maskiner gör man en kortsiktig vinst genom att ligga före andra företag. Men avkastningen på investerat kapital minskar på lång sikt när de andra företagen tvingas följa efter.

Kapitalismen söker alltid vägar att komma ifrån denna lag, och lyckas ofta skjuta upp profitkvotens fall, vilket fått många att påstå att Marx hade fel då detta döljs under uppgångsperioderna.

USA har kunnat utnyttja nedgången runt 1990 för att öka vinsterna. Den höga arbetslösheten har givit möjligheter att öka vad Marx kallade absolut mervärde genom att öka arbetstiden (till nära 51 timmar per vecka i genomsnitt!) och arbetstakten. Den starka dollarkursen har gjort importen av bl.a. elektroniska komponenter billig och möjliggjort att investeringarna i fast kapital kunnat nå rekordnivåer.

Inte minst IT-sektorn har gått väldigt bra och dragit resten av ekonomin med sig. Utslagningen av konkurrenter under lågkonjunkturen har också givit möjligheter till höga vinster. Japan och Europa har halkat efter.

Sydostasien

Expansionen av världsmarknaden har varit en annan faktor. Framför allt har Sydostasien varit en motor i den utvecklingen. Omkring två tredjedelar av världsproduktionens ökning under 90-talet kan hänföras dit. Nu har denna region i stället förvandlats till en krishärd.

Idag är arbetslösheten i USA låg och gör det svårare att pressa arbetarna. Det går inte heller att öka arbetstiden hur mycket som helst. Konkurrensen har hårdnat vilket minskar vinstnivåerna. Vi ser hur allt fler IT-företag får problem. Vinsterna inom industrin är fallande, men hålls än så länge uppe med artificiella medel. Det är ingen tvekan om att den amerikanska ekonomin är på väg nedåt.

Världens näst största ekonomi, Japan, har inte hämtat sig från förra lågkonjunkturen och balanserar nu på randen till en avgrund. Den sanslösa spekulationen i aktier och fastigheter medförde en bankkris när bubblan sprack.

Mer än "New Deal"

Den japanska regeringen har sedan 1992 lanserat stimulanspaket gång på gång, utan resultat. De har redan kostat mer än hela Roosevelts "New Deal" på trettiotalet. Detta har lett till en statsskuld på över 90% av BNP. Nu ska man pumpa in ytterligare 4000 miljarder kronor (!) för att rädda bankerna. Det är nästan lika mycket som lagts ut på stimulanspaket under sex år.

Man har också försökt sänka räntan för att stimulera investeringar, men ingen investerar ändå eftersom man redan har överproduktion i förhållande till vad som kan säljas. Nu är räntan nere i 0,25% och kan knappast sänkas mer.

Japan står millimeter ifrån att hamna i en s.k. deflationsspiral där priserna bara går neråt. Det är ett dödligt gift för ekonomin.

Det är ovanligt att hela världsekonomin råkar i en deflationsspiral. Det var vad som hände 1929-33. Men idag står det klart att risken är uppenbar.

Skenande tåg

Den kanadensiska finanstidningen International Bank Credit Analyst beskrev den amerikanska centralbankens räntesänkning nyligen som "inte mer än en fluga som krossas mot vindrutan på världsekonomins skenande deflationståg".

För ett år sedan trodde de borgerliga ekonomerna att kapitalismens kriser var avskaffade. I år har de insett att det trots allt fortfarande förekommer upp- och nedgångar. I morgon kommer de att få lära sig att kapitalismen också har inbyggda kristendenser på lång sikt.

Det vore inte exceptionellt om en svår depression är på väg nu. Det exceptionella är att vi klarat oss undan så länge. Världsekonomin har inte varit så nära en sådan kris på sjuttio år.

Bo Ö

Från Socialisten nr 36 nov 1998