Fackligt arbete kräver klassanalys

Interjuv med Kurt Junesjö  

Under hela 90-talet har SAF drivit på både socialdemokratiska och borgerliga regeringar att urholka den arbetsrättsliga lagstiftningen. Socialisten har intervjuat förbundsjurist Kurt Junesjö, som efterlyser visioner och ideologisk kompass i arbetarrörelsen: 

 

Kurt Junesjö är jurist på LO/TCO Rättsskydd AB sen närmare 20 år tillbaka. Men det är inte enbart i rättssalarna han agerat. I fackföreningsrörelsen har han nog gjort sig mest känd för sina engagerade inlägg i massmedia om hoten mot arbetarnas rättigheter, och skriftserien Arbets-o-rätten. (Se även www.kurt.nu).

Socialisten ringde upp för att få hans syn på utvecklingen idag.

– Under sken av att genomföra förbättringar sker hela tiden försämringar, säger han. Flexibilitet har blivit ett överordnat mål över arbetarnas rättsliga ställning.

Kurt Junesjö tycker att det idag saknas visioner om arbetarnas ställning i arbetslivet, såväl inom fackföreningsrörelsen som inom socialdemokratin och vänsterpartiet. Men själv sitter han precis och jobbar med en ny broschyr som just ska ta upp framtidsfrågorna.

Arbetsorätten

Arbets-o-rätten är resultatet av ett tvärfackligt samarbete mellan lokala fackliga organisationer i Stockholm som började redan 1990. Kurt Junesjö har hållit i pennan (på sin fritid naturligtvis), men texterna har lästs och diskuterats i nätverket innan de tryckts och spritts. Åtta skrifter har det blivit hittills. Syftet har varit att stoppa de attacker som gång på gång riktats mot arbetsrätten, och kampanjerna har givit resultat.

1990 hade SAF-kongressen för andra gången slagit fast att ”Lönesättningen ska ej vara en förhandlingsfråga, det är chefens verktyg”. SAF:s propagandaoffensiv, vars yttersta syfte var – och är – att knäcka fackföreningsrörelsen för att sänka företagens kostnader, satte en tydlig prägel på den så kallade Niklasson-utredningen som tillsattes av den socialdemokratiska regeringen samma år.

Bland förslagen fanns att 200-kronorsgränsen som bötesgräns för vilda strejker skulle höjas rejält, att varselbestämmelserna skulle ändras och att ett organ av bland annat riksdagspolitiker skulle bedöma om en strejk var samhällsfarlig.

– Vi drog igång en kampanj och tryckte skrifter som skulle vara lätta att kopiera. Dem skickade vi gratis till lokalavdelningar i hela Sverige. Det fick stort genomslag. Vi kunde bland annat se det i insändare där våra argument användes.

Resultatet blev att (s)-regeringen tvingades skrota utredningen, men den hade ändå berett vägen för de försämringar som den kommande borgerliga regeringen genomförde.

Hot mot strejkrätten

Den borgerliga regeringen (1991-1994) tillsatte genast en utredning vars direktiv var direkt kopierade från SAF:s PM om den framtida arbetsrätten från 1991. På SAF:s önskelista stod: Ge förlikningsman rätt att frysa förhandling, införa tvångsmedling, förhindra samhällsfarliga konflikter, förhindra sympatiåtgärder, ålägga lokala fackliga företrädare större ansvar vid vilda strejker, med mera.

Det fackliga kontaktnätet drog i gång en ny kampanj, det var ”tacksammare nu när den riktade sig mot en borgerlig regering” och regeringen hade svårt att värja sig mot argumenten. De var ängsligare på den tiden att gå emot en facklig opinion.

– Det blev det rätt jobbigt för dem, konstaterar Kurt Junesjö. Den proposition som till slut lades, småföretagarpropositionen, blev mycket tamare än direktörerna tänkt sig.

Socialdemokraterna lovade sen att återställa de försämringar borgarna genomdrivit. Kurt Junesjö var med och såg till att nagla fast partiledningen vid dessa löften.

– Vi lyckades få ”återställarna” på pränt och ganska välpreciserade. När Leif ”Blomman” Blomberg blev arbetsmarknadsminister genomfördes också återställarna, men bara just de löften vi fått. Andra viktiga försämringar, till exempel när det gällde uthyrning av arbetskraft, åtgärdades inte.

Arbetstidslagen

Sen kom Mona Sahlins tid. Då, 1996, var en ny arbetstidslag uppe till diskussion.

– Det var ett fruktansvärt förslag som lades, säger Kurt Junesjö. Jag skrev då ”13 timmars arbetsdag”. (Följden av förslaget var att man kunde få en genomsnittsarbetstid på 40 timmar i veckan utspritt på 10 veckor. Med andra ord kunde man få arbeta 13 timmar om dagen ena veckan och 4 timmar nästa.) Den fick också ett bra genomslag och användes i opinionsarbetet. Förslaget blev omöjligt den gången.

– Tyvärr, säger Kurt Junesjö, har Mörtvik (en av hjärnorna bakom konstruktionen) återupplivat det och nu lagt fram det som TCO:s förslag. Det är helkonstigt. Jag fruktar att den arbetstidsproposition som regeringen nu ska lägga fram före nästa val kommer att innehålla en hel del av de dåliga idéer som fördes fram 1996.

– Det allvarliga är att man bedrar och ljuger för folk. Man säger att man gör förbättringar när man i själva verket försämrar. Risken är stor att de medvetna och duktiga representanter socialdemokratin haft ute på arbetsplatserna inte längre litar på (s), att de stöts bort.

Socialisten: Men vart kan de vända sig? Jag tror att uppgiften för dem som är både fackligt och politiskt aktiva är att förändra socialdemokratin. LO har ju också bildat (s)-föreningar på arbetsplatserna för att föra in den fackliga verkligheten i partiet. Det tycker jag är bra. Styrkan att förändra måste komma från arbetsplatserna.

– Det fackligt-politiska samarbetet har i Sverige uppnått mycket. Jag har ingen uppfattning om att det bör upphöra, Men det finns en uppgivenhet bland fackligt aktiva. Samtidigt måste socialdemokratins fotarbete stå på den fackliga rörelsens sida.

Facket får inte tappa strejkskyddet

Men Kurt Junesjö ser problem inom fackföreningsrörelsen också. Huvudtemat i alla hans egna skrifter har varit skyddet av anställningen och skyddet av strejkrätten. ”Strejkrätten är arbetstagarnas enda verksamma vapen för att försvara och förbättra sina villkor.” Det budskapet återkommer gång på gång.

– Skulle facket tappa strejkskyddet tappar man initiativet i de fackliga förhandlingarna, säger han nu. Det där är något som de moderna fackliga förhandlarna inte förstår.

– De sitter där med sitt MBL-ande och tror att det beror på att de är så duktiga på att övertyga arbetsgivarna att de lyckas. Men det är alltid en styrkebalans. Inskränks strejkrätten så tappar arbetarna sitt viktigaste, sitt enda verksamma vapen.

Feodala regler

Kurt Junesjö anser att arbetarna egentligen är rätt skyddslösa fortfarande. Inte så mycket har hänt i grunden. Hela arbetsrätten är uppbyggd på regler som härstammar från det gamla feodalsamhället.

– Arbetsgivarens rätt att fritt leda och fördela arbetet innebär att han faktiskt har rätten att vara orättvis. Han kan till exempel omplacera en anställd och till och med motivera det med att han anser den arbetstagaren vara för frispråkig. Han kan sätta upp övervakningskameror som fotograferar hela dagen, till och med på toaletten. Han kan lyssna av telefonisten och kontrollera om hon är tillräckligt vänlig. Med den nya tekniken kan arbetsgivaren via kassorna se varje kisspaus kassörskan tar.

– Trots de dåliga reglerna fixade arbetarna tidigare ganska mycket genom sin kollektiva styrka. Man hade en facklig solidaritet som var naturlig och självklar. Den som klev utanför gränserna, strejkbrytare till exempel, hamnade ute i kylan. Så är det på vissa arbetsplatser fortfarande, men idag är man räddare. Den kollektiva styrkan tenderar att urholkas, delvis på grund av den fackliga ledningen.

Som exempel tar Kurt Junesjö att de flesta förbund centralt är för individuell lönesättning.

– Det finns motstånd, både centralt och framför allt lokalt, men det mals ner, säger han.

Därför krävs en lagstiftning som ger ett elementärt skydd åt löntagarna.

Socialisten: Men varför har fackledningen slagit till reträtt? LO och TCO har ju miljoner medlemmar?

– Ärligt talat tror jag det beror på socialismens fall. De länder som hade haft kommunismen som ideal visade sig vara tomma skal. Ett av hoten mot kapitalismen försvann.

– Det är historiskt betingat, det vet ju du som är socialist. Vid de stora hungerstrejkerna i Sverige 1917-18 fruktade man revolution i Sverige. Inför det hotet infördes allmän rösträtt. Det är det jag menar, att i och med att socialismen försvunnit som hot har en mycket naknare kapitalism trätt fram.

– Det andra är att de socialistiska målen är så enkla och klara. När man tappar den kompassen så blir det svårt att driva facklig politik.

Socialisten: Kan man alltså dra slutsatsen, att för att kunna vara en bra facklig aktivist måste man vara socialist?

– Ja. Det fungerar inte annars. Det måste bygga på en klassanalys. Man måste alltid ställa sig frågan ”I vems intresse?” När man tror man har gemensamma intressen med arbetsgivarna, och driver facklig politik efter det, då klarar man sig inte.

– Nu finns flagranta exempel på fackliga företrädare som tappat arbetarnas intresse som huvudmål för den fackliga verksamheten. Den svenska fackliga rörelsen har alltid varit skicklig på att kompromissa men hålla de fackliga målen klara. Nu sätter man arbetsgivarmål framför de fackliga. Industriutvecklingen framhävs i vissa avtal till exempel som ett viktigare mål än en rättvis fördelning av företagens överskott.

– Den fackliga organisationen kan inte blanda ihop sitt uppdrag med annat. Man kan inte behålla sin fackliga trovärdighet och samtidigt driva konsultverksamhet för att hjälpa arbetsgivaren att rationalisera, eller äga och driva egna företag.

– Det finns en oerhörd samhörighet mellan vissa fackliga ledningar och både arbetsgivarna och den politiska makten. Det är olyckligt. Då känner sig medlemmarna bedragna, och det med rätta.

Därmed inte sagt att Kurt Junesjö anser de fackliga organisationerna vara korrumperade. Det gör han inte. Hans åsikt är att det finns mycket ambition och förhandlingsskicklighet i organisationerna. Men i somliga förbundsledningar, inte alla, har man ”tappat kontakten”.

– Man måste ställa fackliga mål och se framåt. Inte dölja försämringar och tro att man ska kunna upprätthålla skenet. En facklig strategi och politiska mål måste finnas.

Socialisten: Vilka fackliga krav anser du man borde resa idag för att stoppa reträtten på arbetsrättsfronten?

– Väldigt grundläggande krav. Anställningsskyddet är oerhört viktigt: I vissa hänseenden är det nu sämre än 1939.

– Ta bort arbetsgivarens rätt att vara orättvis. 1974-75 drev vi kampanjen ”Bort med paragraf 32” (arbetsgivarens rätt att fritt leda och fördela arbetet). Ingen jävel för fram det idag.

– Skydd för den personliga integriteten.

– Arbetstiderna.

– Över huvud taget krav på att se arbetarna som självständiga och fria människor på arbetsplatserna, människor med rättigheter.

– Det här är förändringar som skulle vara jättebilliga, men de skulle ändra maktbalansen. Och jag tror att det skulle vara populärt. Man skulle kunna gå till val på anställningsskyddslagen.

– Det är svårt att förstå ett arbetarparti som ser ökad flexibilitet som mål när det gäller anställningsskyddet. Det är arbetsgivarprat. Jag förstår inte ens den politiska uträkningen. Man kan inte räkna med att (s) ska få stöd från borgarna. Det är feltänkt. Man måste få sitt stöd från arbetarklassen. Jag håller inte heller med om den analys som säger att det här förbättrar det ekonomiska läget.

 

Intervju: Kerstin A, november 2000