Facklig opposition på 30-talet - lärdomarna idag
Efter partisprängningen 1917 kämpade två partier om inflytandet i arbetarklassen: socialdemokraterna (SAP) och det nya vänstersocialdemokratiskapartiet (SSV, som 1921 bytte namn till Sveriges kommunistiska parti, SKP). För SSV/SKP gällde det att stärka sina positioner på arbetsplatserna - och inte minst utforma att klart program för detta ändamål.Den fackliga oppositionen på 20-talet handlar i mycket om de initiativ som togs av SSV/SKP, även om inte syndikalisterna får glömmas bort i detta sammanhang. 20-talets kamp och erfarenheter måste studeras av dagens arbetar- och ungdomsgeneration. Inte minst är detta viktigt för anhängarna till "Dalauppropet".
Storstrejken 1909 blev ett nederlag för arbetarrörelsen. LO:s medlemstal gick kraftigt tillbaka. De som varit mest aktiva under kampen utsattes för hårda trakasserier från arbetsgivarna. De avskedades i många fall. Många blev också svartlistade, en del tvangs till och med att emigrera för att överleva. Det var de mest radikala som drabbades av arbetsgivarhetsen, det vill säga de mest aktiva kadrerna inom fackförenings- och arbetarrörelsen.
Den stora massan av arbetare demoraliserades och passiviserades. Det gjorde att tyngdpunkten inom LO-förbunden försköts uppåt. Utan den aktiva kontrollen underifrån byråkratiserades LO alltmer. Detta underlättades också av att en del aktivister drog sig ur LO och bildade syndikalistiska SAC (1910). 1911 hade SAC bara lyckats samla 1 173 medlemmar, men särskilt under krigsåren växte de. Dess inflytande var långt större än dess medlemsantal. Aktivistema hörde utan tvekan till de mest kompromisslösa, och kunde därför också i många kamper få en ledande roll. I början av 20-talet hade SAC cirka 25 000 medlemmar, man hade ett stort inflytande (om dock ej i storstädema) inom flera LO-förbund (inte minst Gruv).
LO började återhämta sig åren före krigsutbrottet, inte minst på grund av konjunkturuppgången. 1917 hade LO över 250 000 medlemmar. Inom SAP var vänsteroppositionen, i ungdomsförbundet, växande. Men i facket saknade den ledning. Den socialdemokratiska oppositionen hade i realiteten ingen inriktning mot arbetsplatserna. När till exempel oppositionstidningen Politiken startades våren 1916, innehöll den från början få artiklar som speglade arbetarklassens liv och kamp.
Syndikalistisk påverkan
Vänstern saknade ett klart program. Dess fackliga kampmetoder var också starkt påverkade av syndikalistema. I den Svenska fackoppositionen, som bildades i april 1917, deltog även syndikalisterna. SSV, och senare även det unga SKP, såg till exempel sabotage och obstruktion som viktiga kampmedel. Men ett program och en taktik för att vinna de socialdemokratiska arbetarna i fackföreningarna, saknades. En verkligt marxistisk riktning hade i detta läge kunnat vinna snabb massförankring och majoritet inom klassen. LO:s verkliga roll var att hålla tillbaka kampen under 1917-18. Krav restes hösten 1918 i många fackföreningar att LO:s ordförande Herman Lindqvist skulle avgå. Kampuppsvinget i november 1918 radikaliserade fackföreningarna och de socialdemokratiska organisationerna (till och med uppe i själva partistyrelsen!). Kompromissen i rösträttsfrågan stämplades som ett förräderi. Metalls avd 41 i Göteborg (med 7 000 medlemmar) lämnade till exempel SAP i protest.
1919 blev den fackliga offensivens år. SAF var så rädd för de revolutionära stämningarna att dess medlemsföretag gavs en fin vink om att lönerna borde höjas! 1919-20 gav en del segrar i lönekampen, vilket gjorde att reallönerna återställdes till nivån före kriget. Men SSV kunde inte utnyttja denna gynnsamma situation. Partiet var dels präglat av interna motsättningar (som senare ledde till att minoriteten, "vennerströmarna" uteslöts 1921). Men dels hade man ingen huvudinriktning mot LO-facken. Det viktiga med byggandet av en "facklig opposition", eller vilken typ av rörelse som helst, är programmet. Finurliga organisatoriska lösningar räcker inte för att resultera i en massuppslutning. SSV saknade just program och strategi. Parollerna övertogs, utan hänsyn till tid och rum, från den ryska kampen. Valet 1920 blev till exempel ett bakslag för såväl SSV som SAP.
1919 bildades Kommunistiska internationalen (Komintern) och den Röda fackföreningsinternationalen (RFI). Som ett resultat tog SSV initiativ till bildandet av Fackliga propagandaförbundet (i sept 1919). Den tynande Svenska fackoppositionen upplöstes.
Syftet var att omvandla LO till en "revolutionär kamporganisation". Men ett dystert faktum är att SSV inte drev någon som helst kampanj, baserad på konkreta krav och aktiviteter, för att ta upp denna strid. Det "fackliga arbete" som nämns i verksamhetsberättelsen över 1920 är organiserandet av lantarbetarna. Vid kongressen 1921 omtalade en representant för Fackliga propagandaförbundet att detta då innehöll ett 80-tal medlemsorganisationer - varav 45 var fackföreningar. Dessa organisationer hade tillsammans 7 500 medlemmar. I praktiken hade förbundet nästan inte växt alls sen bildandet!
Där massorna finns
Hur skulle man använda propagandaförbundet? Det var mycket oklart. Z Höglund betonade att förbundet skulle vara helt underställt partiet och att "kommunistiska celler" skulle bildas i varje fackförening. Karl Kilbom menade däremot att förbundet även måste kunna ansluta ickekommunistiska fackföreningar. Men i det sammanhanget tänkte dock Kilbom mest på syndikalisterna. Lenins klara ståndpunkt mot all typ av "vänsterism" var: man måste arbeta där massan finns. Det var egentligen ingen motsättning mellan "cellverksamhet" och att propagandaförbundet inriktade sin aktivitet inom (de socialdemokratiskt ledda) LO-facken (som även Kominterns exekutivkommitté , EKKI, påpekade i ett brev till SKP i dec 1921). En "yttre front" skulle också finnas mot syndikalisterna. De bästa aktivisterna kunde vinnas genom ett enhetsfrontsarbete.
Men det fanns också illusioner om syndikalismen som sådan, trots att SAC:s ledning utsatte SKP och den ryska revolutionen för nästan lika hårda angrepp som högerreformisterna i SAPoch LO-ledningen gjorde. SKP:s medlemmar var inte bara influerade av syndikalisternas kampmetoder. Det fanns till och med många medlemmar som vägrade delta i SKP:s valarbete! En talare på SKP-kongressen 1921 förklarade också det hänsynstagande man måste ta gentemot SAC, eftersom "åtskilliga tusen syndikalister" även var medlemmar i partiet!
Enhetsaktioner inriktade på de socialdemokratiska arbetarna, och där kampfrågorna valdes utifrån deras medvetenhetsutveckling - och inte utifrån avancerade "revolutionära" paroller! - hade kunnat ge fantastiska resultat. Allt fler socialdemokrater kände sympati för den ryska revolutionen, trots ledarnas ihärdiga skrämselpropaganda. Men de syndikalistiska, vänsteristiska kampmetoderna och dess alltmer reformistiska ledning, tillsammans med att SAC var en liten organisation, stötte snarare bort de socialdemokratiska arbetarna.
Det här var i en period när till exempel Metall tillsatte en egen "socialiseringskommitté", som (i dec 1920) krävde "ett slopande av det kapitalistiska samhällssystemet" eller Pappers i sin målsättningsparagraf (1920) hade inskrivet kravet att "utveckla fackföreningsrörelsen som revolutionär klasskampsorganisation".
Dalauppropet
Idag har inte SAC någon som helst möjlighet att förvirra en oppositionsrörelse på arbetsplatserna. Men historien ger ändå en varning: det kan utvecklas stämningar inom vänsterfack, på grund av de oundvikliga angreppen mot vänstern från LO- och förbundsbyråkratin, om att "bryta med LO" eller bilda fantasifoster "utanför LO". Säkert finns det såna tankar med Dalauppropet hos en del "vänsterfolk". Men den historiska lärdomen är helt entydig - även av 30-talets erfarenheter: utan tyngden från de socialdemokratiska arbetarna kommer Dalauppropet som bestående facklig opposition att vara dömd att misslyckas. Varje "facklig" fråga i dagens samhälle får snabbt en politisk karaktär. Varje fråga måste drivas gentemot SAP, arbetarnas traditionella massparti. Den "fackliga oppositionen" måste vara del av en rörelse som ställer upp ett helhetsalternativ till den nuvarande högerkursen hos arbetarrörelsens ledningar.
Det unga SKP stod i en svår situation. Men vi måste dra lärdom av detta. Vad är det annars för mening med den kamp som tidigare arbetargenerationer fört? Den internationella lågkonjunkturen, som inleddes 1921, reste nya problem inom arbetarklassen: massarbetslösheten. Arbetsgivarna utnyttjade situationen till en lönenedpressningsoffensiv. Den fackliga kampen tvingades bli av mer defensiv karaktär. Metall redovisade till exempel för 1922 bara fyra "anfallsrörelser" mot 454 "försvarsrörelser" som förbundet var indragna i. I januari var uppåt 200 000 fackligt organiserade arbetslösa. Om man räknar med familjemedlemmarna var uppåt en miljon berörda! Ändå var det en del "vänsterister" som enfaldigt fortsatte att upprepa gamla paroller om generalstrejk och "masstrejk".
Utformningen av krav och paroller måste alltid följa klassens utveckling. Kravet på generalstrejk kan inte resas i vilket läge som helst. Paroller och krav måste syfta till att höja arbetarnas egen medvetenhet. Arbetarna är inte benägna till "masstrejker" för offensiva lönekrav i en situation där allt fler kastas ut i arbetslöshet. Det är ABC. Arbetarnas uppfattning om sin egen styrka kan bibehållas genom aktioner och kampanjer som är anpassade till den aktuella situationen.
Får politisk karaktär
Även om en generalstrejk börjar som en lönekamp, får den snabbt en politisk karaktär. Frågan om vem som ska styra samhället kommer snabbt upp på dagordningen. Utan en förberedelse, genom kamperfarenheter, kommer de flesta generalstrejker att leda till bakslag. I dessa förberedande kampanjer och aktioner får arbetarna möjlighet att testa sin egen styrka, och kan kollektivt dra erfarenheter om denna styrka och vad som krävs för en seger. I själva verket är det oansvarigt att resa kravet på generalstrejk utan dessa förberedelser. Därför reser inte marxister i dagens läge kravet på obegränsade generalstrejker. Däremot kan en 24 timmars generalstrejk vara ett sätt att utveckla medvetenheten.
"Sillenarna" (den Kominterntrogna splittringen ur SKP 1929) i början av 30-talet är ett klart exempel på denna äventyrspolitik - förutom deras sanslösa fackliga taktik att "ställa facket åt sidan", utnämnandet av socialdemokratin som "socialfascistisk", etc.
Men SKP tog ett lyckat initiativ under 20-talsdepressionen: manifestet om massdeputationen mot arbetslösheten. På ett möte i Stockholm (mars 1922) samlades 483 ombud från hela landet. De representarede 876 fackliga och politiska organisationer - kommunistiska, vänstersocialistiska ("vennerströmarna"), syndikalistiska och socialdemokratiska (totalt stod över 1 200 organisationer bakom manifestet). Utan tvekan stärktes SKPs ställning inom arbetarklassen genom detta. Trots den oklara orienteringen, och trots de många splittringarna i partiet (1921, då "vennerströmarna" uteslöts, och 1924, då "höglundarna" gick), började SKP sakta men säkert få ett fotfäste inom allt fler fackföreningar. Genom splittringarna förlorades tusentals medlemmar. Men det var från ungdomen som de nya kadrerna kom. Det är också en lärdom för dagens arbetarradikaler: vinn ungdomen och ni vinner framtiden!
Detta skedde trots de många dåliga råd som gavs av det allt mer stalinistiskt kontrollerade EKKI. Efter Lenins sjukdom och död (1924) och det samtidiga utmanövrerandet, och senare uteslutning (1927) av Trotskij ur det ryska komministpartiet, blev EKKI snarare ett hinder i uppbygget av kommunistpartiernas inflytande. Kursen pendlade mellan olika extremer, särskilt katastrofal var den så kallade "tredje perioden" från och med 1928 (med "socialfascism" och "röd facklig opposition").
1925 - nytt uppsving
Under 1925 kom en ny högkonjunktur. Arbetslösheten var fortfarande mycket hög, men den fackliga kampen - trots SAFs storlockout våren 1925 - lyckades i stort sett hejda lönesänkningarna. Idén om ett "fackligt vänsterblock" tog ny fart. I augusti 1925 uppmanade Metall 41 i Göteborg (som hade kommunistisk ledning) LO:s sekretariat att sammankalla en landsomfattande konferens. Det motiverades av främst det omfattande, och organiserade, strejkbryteriet och behovet av facklig enhet. Begäran avslogs av LO. Då beslöt Metall 41 att själv stå som arrangör. Det var den så kallade enhetskonferensen i Göteborg (jan 1926).
300 fackföreningar, med cirka 80 000 medlemmar bakom sig, var representerade. De resolutioner som antogs tonade ned de komunistiska parollerna och kritiken av socialdemokratin. Men ledningen i SKP var inte nöjd med utfallet. Konferensen var ändå "för kompakt kommunistisk" (Kilbom). Man lyckades till exempel inte dra in några icke-kommunistiska arbetare i ett centralt arbete med enhetskommittén. Det blev heller inte fler än ett 40-tal fackföreningar som tillsatte lokala enhets- och aktionskommittéer.
Men ändå nådde SKP under dessa år höjdpunkten i sitt fackliga inflytande. 1926 uppskattas SKP ha representerat 20 procent av de organiserade arbetarna. Man hade till exempel majoriteten i landets två största metallavdelningar: Göteborg och Stockholm. Tyngdpunkten låg i de största LO-förbunden. Inom Gruv, Pappers, Metall och Livs sympatiserade 1926 mellan en tredjedel och en fjärdedel med SKP.
LO hotade...
Situationen oroade LO, vars ledning allt mer hade börjat betona de fackliga organisationernas uppgifter som inte kamp-, utan "sociala skyddsorganisationer". I ett cirkulär varnade LO för deltagande i såna "för arbetarklassen meningslösa och rentav skadliga sammankomster" (som Göteborgskonferensen). LO hotade till och med med uteslutningar! Även borgarklassen var oroad över den växande militansen. Strejkerna måste stävjas. Tankarna i en utredning från socialstyrelsen 1916 (i vilken även dåvarande LO-ordföranden satt med!), om bland annat arbetsdomstol, förbud mot konflikter under avtalsperioden, varselplikt på sju dagar och skadestånd vid förbjudna konflikter, togs upp på nytt. Det resulterade i lagförslagen om kollektivavtal och arbetsdomstol.
2 000 fackföreningar och lokala arbetarorganisationer protesterade våldsamt. Det tvingade även de högersocialdemokratiska ledarna till "protester". Men som Casparsson säger i "LO genom fem årtionden": "Landssekretariatet och den socialdemokratiska partistyrelsen fann det till sist nödvändigt att infånga den växande oron"! Hundratals fackföreningar krävde generalstrejk. Men strejkproklamationen blev bara till strejk under tre eftermiddagstimmar - om arbetsgivarna så medgav! Dagen då lagen antogs (27 maj 1928) demonstrerade och strejkade 365 000 arbetare över hela landet - den mäktigaste aktiva arbetarprotest som någonsin ägt rum i landet (då bortser vi från storkonflikten 1980).
Arbetsgivaroffensiven var inte slut med detta. I slutet av året hölls den så kallade "arbetsfredskonferensen". Där deltog inte bara storkapitalets och högerns representanter. I klassamarbetets namn intog även fackliga ledare sina platser! (Strax innan hade även LOs representantskap med 49 röster mot 7 beslutat utnämna sina representanter i arbetsdomstolen!).
I en enhälligt(!) antagen resolution betonades "främjandet av samförstånd och arbetsfred till gagn för näringslivet och samhället i dess helhet"! Konferensen utsåg också en "arbetsfredsdelegation", med facklig representation. Som ett svar på denna konferens sammankallade enhetskommittén Arbetarnas fackliga landskonferens i Stockholm (i jan 1929). Representanter för 477 fackföreningar deltog. Nu togs en klarare markering mot såväl LO som SAP. SKP hade nu också påverkats av den nya, "tredje perioden" inom Komintern. Bland annat betonades nu vikten av fristående strejkutskott, som skulle ta ledningen vid strejker.
...och uteslöt
LO-ledningen var inte sen att utnyttja tillfället. I ett beryktat cirkulär (nr 638) förklarades deltagande i enhetskommittén som oförenligt med medlernsskap i LO. Hundratals kommunistiska förtroendevalda och aktivister uteslöts också. Men SKP:s nya inriktning gick stick i stäv med den ökade klarhet som åren innan hade börjat uppstå i fråga om orienteringen. En intressant debatt ägde till exempel rum vid SKP:s sjunde kongress (juni 1927) om inställningen till socialdemokratin. Hugo Sillén (som ledde de Kominterntrogna vid splittringen 1929) menade till exempel att "vi måste förstå att leda den stora arbetaropposition, som nu finns inom det socialdemokratiska partiet". Han gick emot talare som hävdade att SKP:arna skulle organisera massreservationer i fackföreningarna mot kollektivanslutningen till SAP. "Varför skulle vi da ut oppositionen ur socialdemokratin? Nej, vi skall göra den till en verklig arbetaropposition", menade han. En talare kunde också berätta att man i Malmö "genom att deltaga i socialdemokratiska arbetarkommuns möten tvingat de socialdemokratiska ledarna ta en radikal ställning"!
Men Kilbom menade att partiet fortfarande stod för att motverka kollektivanslutningen. Samme Kilbom som senare av samme Sillén utnämdes till "socialdemokrat". Kominterns nya ultravänserlinje och partisplittringen där majoriteten följde Kilbom och minoriteten följde Sillén och Komintern, krossade alla dessa ögonblick av klarsyn. Kilbomarna behöll de flesta medlemmarna med fackliga positioner, medans sillénarna ställdes helt utan facklig kader. En tredjedel av partiet gick helt förlorat.
Kilbomarna lyckades inte utveckla arbetet, och förlorade steg för steg sitt inflytande. Sillénarna lyckades dock, trots sin vänsteristiska äventyrspolitik, relativt snabbt återställa en aktivitet på arbetsplatserna, återigen med hjälp av ungdomsförbundets aktivister. Om detta var möjligt med en dålig politik, vad hade då inte kunnat uträttats med en korrekt, marxistisk politik!
Det måste återupprepas igen: en facklig opposition måste i första hand vara frågan om ett korrekt program och en orientering mot massorganisationerna. De organisatoriska åtgärderna, i form av konferenser och samlingar av vänstern liksom utformningen av gemensamma akflyfteter och kampanjer måste utgå från detta program och denna orientering. Och historien ger oss också en viktig lärdom: även i det "fackliga arbetet" måste ungdomen vinnas. Om dagens vänstersocialdemokrater och marxister bland arbetare och ungdomar har klart för sig detta, och har klara perspektiv i övrigt, då kan inte bara kampen för lönekrav vinnas. Då kan vi segra totalt i kampen för en socialistisk samhällsomvandling.