Exploaterad till döds
Norma Jean Baker är kanske världshistoriens mest exploaterade kvinna. Så gott som alla har sett bilder av henne. Med det blekta håret, de röda läpparna och de halvslutna ögonen är hon en sinnebild av en sexig kvinna. I bilderna av Marilyn Monroe upphör hon att vara människa och blir en produkt - som säljer.
I romanen Blonde ger Joyce Carol Oates sin version av Norma Jeans liv. Den är naturligtvis inte sann i alla detaljer, men mycket trovärdig. Författaren låter Norma Jean hamna på barnhem när mamman blir psykiskt sjuk och först i tonåren blir hon placerad i ett fosterhem. Enligt många källor var Norma Jeans barndom värre än så. Förutom barnhemmet bodde hon i tolv olika fosterhem, där hon blev utsatt för övergrepp och vanvård. Sin far hade hon aldrig någon kontakt med. Det är inte svårt att föreställa sig vad hon längtade efter när hon gifte sig vid sextonårs ålder med en granne till fosterfamiljen.
Som nittonåring arbetade hon på en fabrik och upptäcktes av en fotograf som var ute för att dokumentera kvinnor i krigsindustrin. Hon knöts snart till en modellagentur och hamnade i olika magasin. På dessa första professionella fotografier är hon fortfarande Norma Jean, vacker med mörkblont lockigt hår. Precis som på många senare bilder ser hon lycklig ut. Säkert trivdes hon med uppmärksamheten, en form av kärlek och bekräftelse.
Snart fick hon ett filmkontrakt och en rad småroller. Lönen var usel och hon poserade vid något tillfälle för nakenbilder för att försörja sig. Det påstås att hon fick 50 dollar för de bilder som så småningom såldes vidare för fantasisummor. De ställde naturligtvis också till skandal när de blev offentliga, senare under hennes karriär. Trots att filmbolagsdirektörerna gick i taket och tog avstånd, drog de sig inte för att själva konsekvent marknadsföra henne med sex.
I flera filmer har hon rollen som dum blondin men många, speciellt nutida filmkritiker, menar att hon var en skicklig skådespelerska. Hon sökte sig periodvis bort från Hollywood bland annat för att spela teater i New York men lockades hela tiden tillbaka av filmindustrin som ville se henne i nya kassasuccéer.
Kanske kände hon sig stundtals lyckad när hon fick framgång som Marilyn Monroe och visst kan man säga att hon själv valde sin karriär. Hon fick pengar, vackra kläder, berömmelse men särskilt lycklig tycks hon inte ha varit. Ganska snart satt hon fast i drog- och alkoholmissbruk och dog 36 år gammal i en överdos.
När jag läser om Norma Jean Bakers liv tänker jag på vad jag hört om kvinnor som lever med prostitution, att de ofta har en otrygg uppväxt och att de blivit utsatta för sexuella övergrepp.
Norma Jean blev utnyttjad, inte bra av filmindustrin utan av en rad män, den mesta kända är president Kennedy, som hon har ett förhållande med, och kanske hans bror Robert. Oates låter henne be om att bli kallad Norma Jean, men det var ingen som ville, det var erövringen Marilyn Monroe de var intresserade av.
Jag tycker att romanen Blonde återupprättar Norma Jean som människa och jag får svårt att se bilderna på Marilyn Monroe. Det är så uppenbart att hon blivit en vara, att hon fortfarande utnyttjas, att någon fortfarande säljer henne och tjänar pengar på det.
Nyligen hittades Anna Nicole Smith död på ett hotellrum. Hon var en stor beundrare av Marilyn Monroe och köpte bland annat filmstjärnans tidigare hus. Med sitt trassliga liv, kroppsfixering och drogmissbruk gick hon i Marilyn Monroes fotspår, exploaterad till döds.
Även om få blir sådana ikoner som Marilyn Monroe, så exploateras de flesta kvinnor i film- och musikbranschen på samma sätt idag. På 1970-talet tog kvinnorörelsen upp kampen mot köttmarkanden. Idag är det få som ens använder begreppet trots att de flesta sångerskor inte kan lansera ett album utan en halvporrig video som skickas dygnet runt i en musik-TV kanal.