Kapitalet kräver nedskärningar
Är expansion lösningen?
Allt fler inom arbetarrörelsen anser, att sättet att komma till rätta med budgetunderskottet, är dels att höja skatterna, och dels att föra en mer expansiv politik som skapar fler jobb och därför efter ett tag avlastar statsbudgeten. Ungefär samma politik fördes på 50- och 60-talet av den socialdemokratiska regeringen.
Det är förstås rätt att det finns pengar att ta hos de rika och framför allt hos storföretagen. Och det är också rätt att dessa pengar skulle kunna användas för att skapa jobb och få hjulen att snurra. Socialisten ger sitt fulla stöd till alla försök att höja skatterna och föra en expansiv ekonomisk politik. Men en sådan politik kommer också att framkalla en oerhörd motreaktion från kapitalet som vi måste ta in i beräkningarna.
Det är ingen slump att SAF, hela det borgerliga blocket och regeringen inte vill ta denna breda och fina väg. För nånting har hänt som omöjliggör en tillbakagång till situationen som rådde förr. Kapitalismen har gått in i ny epok. Det är otillräckligt att gå tillbaka till den politik som fördes förr.
Makalös uppgång
Under nästan 30 år efter andra världskriget var det en makalös ekonomisk uppgång för kapitalismen internationellt. Under mitten av sjuttiotalet bröts denna uppgång. Visst fanns det konjunkturnedgångar även under det långa uppsvinget och visst har det funnits uppgångar sedan 1975, men man måste se på den allmänna trenden.
Orsakerna till denna grundläggande förändring är flera. För det första innebar USAs totala dominans att en genuin världsmarknad skapades, där alla handelshinder successivt monterades ned. Sedan mitten av sjuttiotalet bryts däremot världsmarknaden mer och mer upp i tre handelsblock, kring tre nästan jämn starka länder - USA, Japan och Tyskland.
Handelshinder lägger sig mer och mer som en förlamande hand över världshandeln, trots desperata försök att kompensera sig genom en integration inom blocken (på bekostnad av den egna arbetarklassen). Förlamningen sänker vinsterna, eftersom den försvårar stordriftsfördelar och specialisering. Alla måste piska den egna arbetarklassen ännu mer för att klara sig. Samtidigt innebär försämringar för arbetarklassen att de försämrar marknaden för sig själva.
Minskande vinster
För det andra så ger produktiva investeringar också mindre vinst av en annan grundläggande orsak. Marx (liknande teorier hade bland andra även Adam Smith, John Stuart Mill och Keynes) menade att konkurrensen driver fram en allt större investering i maskiner, jämfört med antalet anställda. Maskiner innebär att man kan producera och sälja varor billigare. Detta ger det första företaget som investerar en större vinst än andra - på kort sikt.
Men på lång sikt, när alla har investerat i samma maskiner, eller försvunnit, så är vinstandelen för alla mindre. Detta är ett resultat av vad Marx kallade profitkvotens tendens till fall. Nu vill man återställa vinsten genom att sänka våra löner.
SAF:s strategi
SAF har en tydlig strategi. Man vill sänka lönerna för att återställa vinsterna. En del av arbetarnas lön, består av den tryggheten och omsorgen som man har kämpat sig till i form av den offentliga sektorn. Därför måste den bort. Vilket har som en viktig sidoeffekt att man kan tjäna pengar på privatiseringar.
Man vill också höja lönerna och sänka skatterna för de övre 2-3 tiondelarna av samhället så att man har någon social bas att lita på.
Denna strategi har inte kommit fram genom navelskådning eller för att de helt plötsligt har blivit mera giriga, utan för att det är nödvändigt för de svenska kapitalisterna om de ska överleva i den nya världen.
Tidigare hade de råd med reformer, nu är det en annan tid. Detta gäller även i land som Norge, som tack vare oljeinkomsterna inte har någon statsskuld alls och ett budgetöverskott. Även där genomförs nedskärningar och försämringar.
Motstånd mot reformer
Varje försök till ett stopp på nedskärningarna, höjda skatter och en expansiv politik kommer att leda till ett hårdnackat motstånd från arbetsgivarna. Visst gjorde de även motstånd mot reformer tidigare, men det är ingenting mot vad vi kan vänta oss nu.
Mot slutet av 80-talet ville man ge facket en knäck genom att öka arbetslösheten. Det sa SAF debattörerna öppet då. Man har lyckats över förväntan med att öka arbetslösheten, men ändå finns det motstånd.
Foglig arbetskraft
Nästa steg har varit att sänka a-kassan och ta bort den ur fackets kontroll, samt att ta bort det lagliga och begränsade skyddet som arbetarklassen har haft i arbetsrätten. Allt för att få en foglig flexibel och billig arbetskraft. Men redan nu misstänker man att inte heller detta kommer att vara tillräckligt. I DN (24/10-96) aviserar fem företagsledare nästa steg: "Lagstifta mot strejker".
Ekonomiskt sabotage
Genom valutaspekulation och hot om investeringsflykt har man i viss omfattning fått regeringen med sig. En vänstersocialdemokratisk regering, som försöker föra en ekonomisk politik som förr i tiden, skulle utsättas för tiodubbla hot och sabotage. Då måste man skära igenom den gordiska knuten och förstatliga storföretagen under demokratisk arbetarkontroll och styre
Jonathan C
Från Socialisten nr 20, december 1996.