Ett verkligt alternativ i valet
När man hör Göran Persson eller andra ledande socialdemokrater prata är det svårt att föreställa sig att socialdemokratin ursprungligen är ett revolutionärt parti. Även om partiet sedan valrörelsen 2002 lovat och genomfört ”försiktiga reformer” så är det långt ifrån en socialistisk politik. Som socialist och partiaktiv är det lätt att känna sig besviken och uppgiven. Är det verkligen meningsfullt att vara medlem eller ens att stödja partiet i valet?
Samtidigt vet vi att den politik som partiledningen för inte stämmer med de åsikter som socialdemokratiska väljare har. Vanliga människor står mycket längre till vänster än ledningen för både socialdemokraterna och vänsterpartiet. Skulle alla de som betraktar sig som socialdemokrater styra partiet så skulle det se helt annorlunda ut. Besvikelsen över partiets högerkurs på åttiotalet och de brutala nedskärningarana på 90-talet, ledde till att medlemsantalet och aktiviteten minskade. En utveckling som innebar en negativ spiral. När kritiska vänstermedlemmar slutade vara aktiva fick högern friare händer att forma partiets politik vilket ledde till ännu större besvikelse och medlemsminskning.
Idag är aktiviteten fortfarande väldigt låg i föreningar, klubbar och arbetarekommuner. Samtidigt är den politiska situationen annorlunda. De verkliga högersossarna är helt ute ur bilden. De ”försiktiga reformerna” ger ökat självförtroende och mersmak för vänstern. En liten grupp medlemmar i en förening eller klubb kan lätt driva politiken till vänster. Skulle det ske i större skala och på flera håll, skulle hela partiet påverkas.
Vi har sett exempel på detta lokalt. I Helsingborg skulle socialdemokraterna medverka till nedläggning av en skola. En medlem reagerade starkt mot detta. Han värvade nya medlemmar till partiet, dessa blev genast aktiva, gick på möten och lyckades hindra nedläggningen. Den lokala partiledningen kallade det för en kupp (!), hotade utesluta medlemmen och lyckades så småningom ta ett nytt beslut i frågan. Ändå visar exemplet hur lätt nya medlemmar kan påverka.
Diskussionen om privatiseringarna i Stockholms arbetarekommun är ett liknande exempel. Kungsholmen var en av de stadsdelar som redan i början av 1990-talet började lägga ut äldreomsorg på entreprenad. Trots protester från Kommunals företrädare var de socialdemokratiska ledamöterna i stadsdelsnämnden med och fattade besluten och konkurrensutsättningen fortsatte enligt samma plan oavsett vilka som hade majoritet. Kommunalarna hade en socialdemokratisk arbetsplatsklubb i stadsdelen men inte heller den fackligt politiska samverkan kunde rubba (s)-ledamöternas privatiseringsiver. Precis under valrörelsen 1998 var de med och fattade beslut om att en stor enhet inom hemtjänst skulle läggas ut på entreprenad. Besvikelsen bland fackets medlemmar var så stor att det helt slog sönder valrörelsen ute på arbetsplatserna. Kommunalarnas (s)-klubb försökte få upp frågan på Stockholms arbetarekommun men misslyckades.
Senare under hösten skrev klubben en motion till arbetarekommunen där man krävde att anbudsupphandlingen skulle stoppas och att socialdemokraterna skulle ta tillbaka de enheter som lagts ut på entreprenad. När motionen kom upp på arbetarkommunen blev det en livlig diskussion. Många talare hänvisade till att partikongressen tidigare sagt att vård och omsorg skall bedrivas i offentlig regi. Inger Segerström, som då var ordförande för socialdemokratiska kvinnoförbundet, var en av dem som ifrågasatte hur och när ett beslut om ändrad inriktning fattats. Den första debatten utmynnade i en arbetsgrupp som så småningom presenterade ett förslag som var ganska otydligt. Debatten fortsatte på två mycket välbesökta arbetarkommunmöten. Inför det andra mötet presenterades ett nytt förbättrat förslag och beslutet innebar att socialdemokraterna skulle stoppa anbudsupphandlingen för utvärdering och att verksamhet som vård och omsorg skall bedrivas i egen regi.
För den som är socialist är lösningen inte att vända partiet ryggen. För var finns egentligen ett vänsteralternativ som skulle ha större chans att få ett stöd och som verkligen kommer att driva en arbetarpolitik? Istället är det viktigt att försöka få alla de som upplever sig som socialdemokrater i själ och hjärta att också gå med i partiet.
En och en har man naturligtvis svårt att göra sig hörd, men om man är några personer som tillsammans driver på, blir det annorlunda. Kampen för att driva socialdemokratin till vänster behöver organiseras och tidskriftsföreningen Socialisten bidrar till detta. Att starta fackliga arbetsplatsföreningar eller SSU-klubbar ger bra möjlighet att värva medlemmar och hitta demokratiska arbetsformer där gräsrotsmedlemmarna formar politiken. Då skulle socialismen åter bli en dagsfråga.