Ericssons fall illustrerar kapitalismens logik

Under det senaste tiden har kritiken i media inte varit nådig. Men samtidigt har Ericsson varit bilden av det svenska företagsundret. Faktiskt illustrerar Ericsson väl själva kapitalismens verkliga, om än oftast dolda, ansikte.

Idag finns ca 105 000 anställda i 140 länder. Ericsson har två huvudägare, Industrivärlden och Investor som tillsammans står för 9% av aktiekapitalet, delat på två lika delar. Men med hjälp av systemet med A- och B-aktier kontrollerar de hela 80% av röstetalet.

Hela Sverige drabbas

Av de anställda i Sverige är nu 2700 personer varslade om uppsägning. I Kumla, där det den senaste tiden funnits runt 3200 anställda på Ericsson, är permitteringen av 1500 personer där en veritabel katastrof (DN 010327-28). Det motsvarar 13% av stadens befolkning på 19 000 personer, om än många som arbetar där bor i på andra håll. I Linköping rör det nu ytterligare 600, utöver de tidigare 500 varslade.

Hela kommuner drabbas, hela landsting, ja hela Sverige. Det är nämligen inte bara de i Ericsson anställda som får gå, nedskärningarna får direkta verkningar hos underleverantörerna Man räknar från fackets sida med att en anställd på Ericsson sysselsätter ca tre underleverantörer. Det innebär ca 100 000 personer i Sverige.

Givetvis är situationen värst i Linköping och Kumla med omgivning, eftersom många av underleverantörerna finns där. Industrifacket räknar med att det redan finns ca 1000 varslade och Metall gissar på ett par tusen. (DN 010324)

De verkliga problemen

Ericssons verkliga problem ligger i kapitalismens inneboende mekanismer, dess sätt att fungera. Att Ericsson drabbats först och kanske värst, åtminstone hittills, döljer delvis detta faktum. Men Ericsson är inte ensamma om problemen. Flera stora företag i olika sektorer har "vinstvarnat", som det numera kallas.

De i grunden liggande orsakerna till Ericssons situation är konkurrensen och profitkvotens tendens till fall. Kapitalismen befinner sig i en period av kris, de inneboende motsättningarna får förödande konsekvenser. Den våldsamma uppgången i ekonomin kommer nu att följas av en nedgång. Det syns redan på aktiemarknaden, som kan ses som en temperaturmätare på ekonomin, som kraftigt sänkts den senaste perioden. Den reella ekonomin är på väg ner även den, det råder det inget tvivel om. Därför skrivs vinstförväntningar och budgetar ner. Och arbetare avskedas.

Ericsson förmår inte skapa de vinster som marknaden - aktieägarna (läs kapitalet) - kräver. För att höja profitkvoten tar man till de desperata metoder man känner till - man avskedar arbetarna och "outsourcar" och strävar efter"lean production" - vilket bara är nya namn för lönesänkningar och otrygga villkor för de som producerar. Man vill bara behålla den toppmoderna produktionen i egen regi, dvs. de industrigrenar där man antingen befinner sig i en monopolsituation eller där man för tillfället har en överlägsen teknisk nivå.

För låg avkastning

Profitkvotens fallande tendens drabbar alla företag, och beror ytterst på för mycket kapital, inte för lite. Därför kommer även de andra företagen att dra ner på sin produktion och "vänta på bättre tider". Att byta inriktning på hela produktionen kostar otroliga summor, och skulle naturligtvis innebära en oerhörd prestigeförlust för företaget och måste undvikas till det yttersta. Den tekniska kompetensen har funnits och problemen kan inte sökas där.

Det enda raka är nu att facket på Ericsson kräver mer inflytande. Det är bara de anställda som har möjlighet att se hur Ericssons problem kan lösas. Fackmedlemmar menade att de redan 1996 kunde se att det barkade utför.

Facket måste vara drivande för att de anställda ska vara väl representerade på alla nivåer i företagets ledning. De anställda vet hur företaget borde drivas och vad som kan göras för att ta Ericsson ur krisen.

Facket måste, tillsammans med radikala socialdemokrater driva på för att stoppa uppsägningarna - rädda jobben! Vi måste kräva ett stopp på den dolda utförsäljningen och lönedumpningen - nej till outsourcing.

Om Ericssons ledning och dess ägare inte är beredda att behålla produktionen i Sverige måste vi kräva att regeringen agerar - förstatliga Ericsson och slå samman det med Telia.

En förutsättning för verkligt inflytande i ett företag är att det inte är privatägt. Ett statligt företag styrt av de arbetande är samtidigt en garanti för att produktionen inte säljs ut.

Peter J