En värld utan kvinnoförtryck ingen utopi

På internationella kvinnodagen 8 mars var Stockholm klätt i djup snö. Hundratals tjejer och killar, de flesta i tonåren, trotsade kölden. Natthimlen lystes upp av facklor där demonstrationen ringlade fram. Det är tydligt att kampen mot kvinnoförtryck är en fråga som engagerar många. De som demonstrerar är inte en liten grupp extrema avvikare. Ojämlikheten tas upp av våra partier, diskuteras i media och granskas i åtskilliga utredningar. I höstens val har vi till och med ett parti vars program utgår helt från feminismen. Men ändå i det som kallas för ett av världens mest jämställda länder känns det som att inget händer. Under demonstrationen klev kvinna efter kvinna upp och talade ilsket om våld, våldtäkter, kvinnors rädsla, löneklyftan, hälsa och så vidare och så vidare.

Frågan man ställer sig är varför händer ingenting? Och hur kan den frustration som könsförtycket skapar användas i kamp som verkligen leder framåt? Låt oss börja med en tillbakablick för att kunna besvara frågorna. 

Genombrottet

I februari 1976 lades den statliga sexualbrottsutredningen fram. I den förslogs bland annat att begreppet våldtäkt skulle strykas, att lagen om grovt koppleri skulle avskaffas och att incest likväl som blottning skulle bli tillåtet. Förslaget sände som en elektrisk stöt genom ett samhälle som tagit flera steg åt vänster och som bubblade av folkliga protester och motstånd. Kvinnor från alla politiska läger protesterade högljutt. Maria-Pia Boëthius skrev flera uppmärksammade artiklar om våldtäkter och kvinnomisshandel, det senare ett begrepp som dittills inte existerat i den offentliga debatten. Detta innebar ett genombrott för kvinnorörelsen som nu fick ett starkt gehör i hela samhället. På Huddinge sjukhus gjorde man till exempel en undersökning där man dokumenterade fall där kvinnor uppvisade typiska skador från slag mot huvudet som tydde på misshandel. Kvinnojourer började byggas upp. De gav röst åt tusentals utsatta skuldtyngda kvinnor. Under 80-talet etablerades kvinnohistoria som ett ämne vid universiteten. (Med tiden har namnet ändrats till genusvetenskap, i och med detta har man lyft fram att syftet med forskningen är kvinnors frigörelse.)

Detta sammantaget bidrog till att förändra många människors syn på det samhälle vi lever i. En dold verklighet kom upp till ytan och sattes under luppen. Man kunde svart på vitt visa att samhället genomsyras av mäns våld mot kvinnor. Ett våld som inte är begränsat till vissa grupper i samhället utan existerar i alla klasser och i alla etniska grupper. Man kan uppskatta att runt 277 kvinnor misshandlas varje dag i Sverige (Misshandel mot kvinnor och barn, Lotta Nilsson, BRÅ, 2004). Enligt SCB:s undersökningar från åren 2000–2001 uppgav 7,9 procent av tjejerna i åldern 16–24 att de utsatts för någon form av våld bara under de senaste 12 månaderna. Varje månad mördas kvinnor av sina nuvarande eller tidigare partner.

Men kvinnomisshandel är bara det mest extrema uttrycket för kvinnoförtryck. Debatten om det ojämna uttaget av föräldraledigheten visar på en sned arbetsfördelning i hemmen. Ojämlikheten blir särskilt tydlig just när det kommer barn med i bilden men vi ser den också i relationer utan barn. I Carin Holmbergs socialpsykologiska studie ”Det kallas kärlek” från 1993 baserad på intervjuer med unga par visar hon hur detta tar sig uttryck. Ett grundläggande problem är att både mannen och kvinnan i relationen uppfattar mannens sätt att vara som mer oföränderligt än kvinnans. Kvinnan har lättare att identifiera sig med sin partner än vise versa, mannen sätter sin privata sfär före den gemensamma och ger kvinnan mindre bekräftelse och respons. Detta sammantaget leder till att mannen överordnas i relationen.

På förskolan Tittmyran i Gävle har personalen genom att studera sin samverkan med barnen upptäckt hur deras beteende begränsar barnens utveckling utifrån deras kön. Pojkarna ges bekräftelse genom sina roller som bråkmakare och förstörare medan flickorna får fungera som ”hjälpfröknar” och buffertar mellan bråkiga pojkar (Flickor, pojkar och pedagoger, Kajsa Wahlström, 2003). Denna feministiska kunskap visar hur ojämlikheten är inbyggd i vår kultur och i våra liv på så vis att vi inte utan vidare lägger märke till den. Först när vi mäter talartiden i ett klassrum upptäcker vi hur stort utrymme killarna verkligen får. Men genom att synliggöra strukturerna kan perspektiven förändras. Kvinnor kan i stället för att anklaga sig själva se att de möter problem som hör samman med ett strukturellt förtryck. Att männens övertag synliggörs visar också på en intressekonflikt mellan könen. (På global nivå motsvarar kvinnornas förvärvsinkomst i genomsnitt 56 procent av männens. Tidsstudier visar att arbetsmängden inte understiger männens.) I detta sammanhang talar vi inte om enskilda individer utan om män som grupp och kvinnor som grupp. Att det i nästan uteslutande grad är just kvinnor som byggt upp den rörelse som gjort revolt mot kvinnoförtrycket visar med all önskvärd tydlighet på mäns och kvinnors olika perspektiv och intressen. (Som vi senare ska få se är detta emelertid en sanning som måste förstås utifrån sitt specifika  sammanhang).

Kvinnor får det sämre

Feminismen fick ett genombrott som en protest mot politikers och medias uppenbart kvinnofientliga politik. Makten försvarade sig till en början hårdnackat mot kraven från kvinnorörelsen. Fastighetsborgarrådet i Stockholm hävdade att det inte behövdes något kvinnohus ”eftersom kvinnomisshandel inte existerade i Sverige”. Men tack vare ett tryck underifrån var man tvungen att backa. Sexualbrottsutredningen förpassades till papperskorgen och 1983 ändrades lagen så att kvinnomisshandel hamnade under allmänt åtal, vilket innebär att en misshandlad kvinna inte längre behöver driva ärendet själv för att en undersökning ska komma till stånd. Kvinnohuset kunde startas med kommunens stöd.
När nätverket Stödstrumporna lanserades i samband med valet 1993 vände vindarna definitivt. Frågor om könsroller och kvinnoförtryck diskuterades brett inte minst bland ungdomar. Nu blev feminismen en politikens älskling. Vi fick ”varannan damernas” på de Socialdemokratiska riksdagslistorna och Thamprofessurer (Carl Tham var utbildningsminister och genomförde en reform för att vi skulle få fler kvinnliga professorer). Ett efter ett har partierna skrivit in ordet feminism i sina partiprogram.

Det märkliga är bara att parallellt med dessa framgångar för feminismen genomfördes de mest drastiska försämringarna för Sveriges kvinnor i modern historia. Sedan 1995 har antalet kvinnor som är sjukskrivna mer än 30 dagar ökat från 76 000 till 180 000. Även män är mer sjuka idag men inte alls i samma omfattning – runt 100 000 män är sjukskrivna mer än 30 dagar. Under 70-talet var det förhållandet omvänt, det var vanligare att männen var sjukskrivna. I den statliga rapporten ”Handlingsplan för ökad hälsa i arbetslivet” från 2002 analyseras siffrorna och man konstaterar att ökningen inte beror på någon epidemi eller attitydförändringar utan har sin orsak i nedskärningar inom offentlig verksamhet där främst kvinnor jobbar.
Mellan 1991 och år 2000 minskade antalet anställda i denna sektor med nästan 200 000 personer. Jobben minskade visserligen också i privat verksamhet men skillnaden är att när personal försvinner där försvinner i stor utsträckning också arbetsuppgifterna. Så är inte fallet i kommuner och landsting. Snarare har arbetsuppgifterna  ökat vilket skapat en arbetsmängd i ohälsosamma proportioner. (Ekonomihandboken, Johan Ehrenberg och Sten Ljunggren 2002).

Nedskärningarna har inneburit att kvinnor fått mer deltidsjobb, osäkrare arbetsvillkor samt mer stress på sina arbeten. Att barn- och äldreomsorgen försämrats innebär dessutom att kvinnorna kliver in för att på sin fritid ta ett större ansvar där det offentliga inte räcker till. Gapet mellan mäns och kvinnors löner har växt. Från 1983 då kvinnor hade nästan 82 procent av mäns inkomster sjönk de till runt 77 procent 2000.

Under 90-talet ökade de anmälda misshandelsbrotten mot kvinnor med cirka 40 procent. Det är svårt att säga hur stor andel av denna ökning som beror på att en större andel av fallen verkligen anmäls. Men man kan se att det finns en tydlig tendens att när klyftor och utslagning ökar i samhället så ökar också våldet. Vi  översköljs av rapporter om våldtäkter vilket gjort att kvinnor i mindre utsträckning vågar vistas ute på kvällarna.

Feminismen och makten

Vi kan alltså konstatera att feminismens genombrott i stor utsträckning endast inneburit kosmetiska förändringar. Det politiska etablissemanget har framgångsrikt desarmerat de idéer som utmanat och gjort dem till något som kan tjäna deras intressen. Den djupa 90-talskrisen innebar också en kris för arbetarrörelsens ledning eftersom den vägrade försvara välfärden på bekostnad av storföretagens makt. De socialdemokratiska ledarna var i detta läge i desperat behov av ”fräscha” idéer att lyfta fram i stället för de om välfärd och arbete åt alla, som man övergivit. Feminismen blev en räddning. En radikal uppsättning idéer ur vilka man plockade russinen ur kakan – det vill säga reformer som inte utmanade kapitalägarna och inte kostar för mycket pengar.

Hösten 2004 startade Länsstyrelsen projektet ”Tjej och kille spelar roll? Tillsammans för en jämställd skola”. Målet är att stimulera jämställdhetsarbetet på skolor och förskolor. I utvärderingen av projektet, i form av en c-uppsats i sociologi (Hanna G Hertell: Paradoxer och komplexitet vid jämställdhetsarbete), visas att resultatet varit mycket tunt. En viktig orsak till detta är att den personal som ska få till stånd förändringarna inte ges tillräckligt med tid och extra resurser. De som deltog fick i uppgift att utforma en handlingsplan för jämställdhetsarbetet på respektive skola som sedan skulle skickas in till projektgruppen. 33 av 41 skickade in en sådan, av dessa var många mycket kortfattade. Vid intervjuer med ett urval i gruppen visar det sig att planerna inte har diskuterats bland övrig personal och bland elever. Så här säger en av dem: – Och det handlar ju om tiden, det här är en del av alla hundra miljoner andra grejer man ska (skratt) tyvärr så blir det ju så.

På detta vis har jämställdhetspolitiken alltså inneburit att man minskar personalen i offentlig sektor med nästan 200 000 och sedan ger den kvarvarande personalen i uppgift så gott det går förändra verksamheten mot ökad jämställdhet. Den feministiska etiketten innebär inga ökade åtaganden från politikernas sida, utan arbetet skjuts över till folk i gemen.

Ännu tydligare blir detta när det kommer till frågan om kvinnovåldet. 2004 genomförde ROKS medlemsjourer runt 77 000 stödåtgärder, ungefär 2500 kvinnor och barn gavs en fristad och skyddat boende. Detta skulle man kunna se som en framgång för regeringsmaktens engagemang i kvinnofrågan om det inte vore för att det som gör detta arbete möjligt är frivilligarbete från 100-tals kvinnor år efter år. Socialstyrelsen genomförde 1990 en rapport som visar att om de i stället själva skulle driva jourverksamheten skulle det kosta ungefär fem gånger så mycket som det gör nu.  Tacken för denna insats kom i somras i form av hårda angrepp mot ROKS från media och politiker.

Kvinnorörelsen anpassar sig

Feminismens förvandling är dock inte enbart ett resultat av smarta politikers trix. Det krävs två för att dansa tango. Kvinnorörelsen har i många fall gått från att utmana makten till att bli en del av makten och institutionerna. Aktivisterna har själva gjort karriärer in i regeringen, riksdagen, fackförbund, universitet, länsstyrelser och så vidare. Detta har beskurit deras möjligheter till handling och gett dem ett annat perspektiv – ett uppifrånperspektiv.
Under 70-talet var det vanligt att kvinnorörelsen kopplade samman kvinnokampen med klasskampen och kampen för socialism. Men allt eftersom den radikala vågen avtog blev de två senare begreppen ”ute” medan könsaspekten lyftes fram som ett förtryck frikopplat från förtryck i allmänhet. Denna utveckling tycks ha nått sin fulländning i och med Feministiskt Initiativ som inte missar ett enda tillfälle att understryka att kvinnofrågan står fri från klass och höger/vänster begreppet. Så här svarar till exempel FI:s talesperson Devrim Mavim på påståendet om att de skulle ha en vänsterprofil:

– Vi är absolut inte ett vänsterparti. Kön är en annan dimension i politiken. Många säger att politiken är så tydligt indelad i vänster och höger men tittar man närmare på det så stämmer det inte. (FI bildar parti, Linnea Nilsson, ETC 24/2-06). Eftersom vi lever i ett klassamhälle innebär att skilja könsaspekten från klassaspekten att man skiljer den från verkligheten. Vi får en feminism som sysselsätter sig mer med symboler och abstraktioner och mindre med riktiga kvinnor av kött och blod. Detta gör den också mindre ”farlig” och mer lätt att anpassa till den ”politiska realiteten”. Drömmen om ett samhälle utan herrar och underlydande bleknar. Kvinnorörelsen har antagit utmaningen att göra förändringar inom ramarna för ett system som i grunden är byggt på förtryck – vilket i praktiken innebär att maskera förtrycket.

Ett typexempel är förslaget att dagens  föräldraförsäkring ska delas lika mellan föräldrarna. Om en individualisering inte knyts till en utbyggnad och höjda ersättningsnivåer så drabbas arbetarfamiljen ekonomiskt av en sådan reform.  Eftersom män i allmänhet har en högre lön och ersättningen inte är 100 % skulle det innebära att familjen får mindre pengar att röra sig med. Dessutom kan vi utifrån de erfarenheter vi i dag har av mäns uttag av föräldraledighet konstatera att risken är stor att många män inte skulle ta ut sin del vilket innebär att dagar så att säga skulle frysa inne. Återigen kan vi se att det inte är de mäktiga som får betala, tvärtom – reformen skulle i praktiken innebära en nedskärning i föräldraförsäkringen. Så som arbetsfördelningen ser ut i hemmen i dag skulle det i stället främst bli kvinnorna som fick bära kostnaderna i form av mindre tid och resurser till familjen.

Uppfattningen att förtrycket mot kvinnorna är något strukturellt och alltså inte ett utryck för individuella problem är en hörnsten inom feminismen. Men likväl, när man inte vill stöta sig med makten, så förpassas ständigt lösningen på problemen till individen. På tidningen ETC:s omslag för nummer 1, 2004 stod det till exempel ”Vi anklagar alla män för varje våldtäkt”. Numret ägnas åt att tala om mäns skuld och hur män måste ändra sitt beteende. Så här skriver chefredaktören Johan Ehrenberg i sin ledare ”Varje dag du som man går förbi en H&M-annons och inte reagerar över den sjuka könsbilden så är du en del i det manliga förtryck som skapar våldtäkter. Varje gång du skrattar åt ett ”mansskämt” om ”frugan” på affärsmiddagen så är du aktiv part.”

Visst är det så att vi alla är med och återskapar ett förtryck och visst är det bra om män reflekterar över sitt beteende. Men frågan är varför männen fortsätter att förtrycka trots all den kunskap vi faktiskt har. Ojämlikheten är ingen hemlighet som ETC avslöjat.  Att förklara detta bara utifrån att vi män vill ha det bättre än kvinnorna är inte möjligt utan att samtidigt hävda att män i sig själva är onda.  Att vi framför att avskaffa förtryck, våldtäkter och mördande väljer en högre lön och en sexistisk kultur. Om det är så är också jämlikhet en omöjlig dröm.

En djupare analys

För att kunna avskaffa kvinnoförtrycket behövs en djupare analys av de strukturer och de krafter som ligger bakom förtrycket och som gör att det kunnat överleva i tusentals år. Vi måste sätta in resonemangen i ett större sammanhang – se att våra uppfattningar om kön och känslorna kring över- och underordning uppstår i kroppar av kött och blod. Kroppar som har vissa grundläggande behov och som oavsett vår vilja är begränsad av materiella omständigheter – ålderdom, svält, arbetslöshet, krig, förföljelser.

En grundläggande faktor vad gäller relationen mellan män och kvinnor är hur barnafödande i vårt kapitalistiska samhälle blir till ett handikapp. Detta är ingen naturlag utan hör samman med hur eliten i ett klassamhälle styr utifrån sitt behov av ekonomiskt överskott. Produktionen är det viktiga medan vanliga människors behov sätts på undantag. Att kunna försörja sig trots graviditeter och barnafödslar är upp till var och en att klara av – eller rättare sagt upp till kvinnan. Därför gäller det för tjejer att tänka sig för både en och två gånger då en partner ska väljas ut så att hon verkligen hittar någon som är att lita på. Hon är alltså beroende av mannen på ett annat sätt än mannen är beroende av henne.

Kvinnors utsatthet kan naturligtvis minskas genom lagar och olika offentliga satsningar. Men detta förutsätter att resurser omfördelas och kapitalägarnas profiter hotas. Alltså en faktor som männen inte bara kan välja bort – utan som det krävs kamp för att kunna ändra.

Men de ojämlika förhållandena mellan män och kvinnor omfattar inte bara de områden i samhället som har med barnafödandet att göra – det genomsyrar allt. Överallt finns föreställningar som begränsar kvinnor och som förknippar henne med det som har låg status. Detta är strukturer som män direkt eller indirekt backar upp. Det är något som vi skolas in till att göra i en patriarkal kultur. Men för att förstå mäns agerande måste vi också förstå att mäns valmöjligheter är hårt beskurna i ett klassamhälle.

Susan Faludi visar i sin bok ”Ställd” från 1999 hur detta tar sig uttryck. Boken baserar sig på intervjuer med allt från militärer och industriarbetare till porrskådespelare och fotbollsupportrar. Frågeställningen hon söker svar på är vad mäns motstånd mot kvinnors krav beror på. Hon beskriver hur männens liv formas av mäktiga krafter som de inte råder på utan måste underkasta sig. Alla ger de utryck för en enorm vanmakt vilket gör det omöjligt för dem att leva upp till bilden av den starke omhändertagande mannen. Men genom att utöva makt mot kvinnor försöker de frammana en eftertraktad känsla av kontroll.

Så länge det inte pågår någon utbredd arbetarkamp i samhället är det enda alternativet som ges för att kunna skapa ett bättre liv att konkurrera och skaffa sig fördelar på andra människors bekostnad. Det är just detta som männen gör gentemot kvinnorna. Könsförtrycket existerar alltså i förhållande till klassamhället – utifrån dess logik. 

Ett grundläggande problem för alla klassamhällen är att de som är förtryckta är så många fler än förtryckarna. Arbetarklassen kan genom facklig och politisk kamp ta makten. Upprätthållandet av ordningen kräver därför en ständig närvaro av våld och tvång i hela samhället från topp till botten – vilket speglas i mäns beteende.

Våld är dock inte maktens enda verktyg. Jag har tidigare skrivit om hur feminismen i modifierat skick fått genomslag hos politikerna för att den kunde användas för att upprätthålla makten. Ofta är det bättre att genom ideologi få människor att agera som man vill än att genomdriva sin vilja med våld. Också här kan vi se att mannen spelar en central roll för klassamhället. Myten om den manliga hjälten används flitigt för att förmå män till sådant som att arbeta hårt, vara lojal eller delta i krig. Att något görs upphöjt och eftersträvansvärt kräver att det har sin tydligt definierade motsats, som i det här fallet är kvinnlighet. Genom att studera kulturen inom till exempel manlig lagsport eller inom det militära kan vi se hur män måste bevisa sin manlighet för att inte bli stämplade som ”kärringar” eller ”bögar”.

Kamp som förändrar

Genom att sätta in kvinnoförtrycket i ett större sammanhang ser vi vilka enorma krafter vi står inför när vi vill utmana ojämlikheten. Vi kan se hur strukturerna är länkade till själva produktionsordningen, till storföretagens makt, till statsapparaten, rättsväsendet och militärmakten. Menar vi allvar med de feministiska parollerna, om vi inte bara vill göra förändringar på ytan, är det makten bakom dessa institutioner vi måste utmana.

Nästa steg, när vi lokaliserat problemen, är att förstå hur kampen ska föras. Hur kan vi förändra samhället och vilka är det som ska göra det? Analyserna har inget egnvärde utan måste bevisas när de omsätts i praktiken i kamp för ett jämställt samhälle. I vilken utsträckning kan idéerna leda till förbättringar i situationen för kvinnor – bekämpa våld, minska sjukskrivningarna och höja lönerna?

I motsats till vad feministerna i maktens korridorer bygger sitt arbete på så kan dessa förändringar bara komma underifrån genom de mångas deltagande och kamp. Det handlar då om kollektiv kamp – så länge vi bara agerar som individer förblir de förtryckande strukturerna starkare.

Frågan blir då om det  går att samla en majoritet i kollektiv kamp – alltså både kvinnor och män för jämlikhet? Låt oss här återgå till Johan Ehrenberg. Längre ner i samma artikel som jag tidigare citerade skriver han:
”Som man bör du alltså vara feminist för att slippa leva i en livslögn. Men det kostar. Du måste anstränga dig. Privat (vilket är jobbigast), politiskt (vilket ger sämre karriär), ekonomiskt (vilket ger lägre förmögenhet och inkomst).”

Här ser vi ett problem. Kan människor verkligen engageras i en masskamp för att få det sämre? Utifrån all historisk erfarenhet kan vi inte annat än att svara nej på den frågan. Men å andra sidan måste vi se att idén om att kvinnor och män har olika intressen är en relativ sanning. Det stämmer så länge vi låter vår synsätt begränsas av logiken i ett kapitalistiskt samhälle. Ehrenbergs tes bygger på samma typ av lögn som näringslivet försöker lura i oss inför varje avtalsrörelse. Alltså den om att bara om en arbetargrupp i samhället står tillbaka kan en annan vinna.

Visst kan påståendet låta logiskt och visst är det något vi kan tycka skulle vara bra om det handlar om omfördelning från män till kvinnor. Men när det kommer till kampen om makt och resurser räcker det inte bara att tycka. Då måste vi utgå från de konkreta villkoren. Om metallarbetarna skulle driva igenom en lönesänkning för sig själva finns det inget sätt i vårt kapitalistiska samhälle på vilket de överblivna pengarna skulle kunna överföras till kvinnorna inom handeln. Istället skulle resultatet bli att näringslivet stärkte sin ställning mot arbetarkollektivet som helhet. Det som inte betalas ut till arbetarna i form av löner skulle i stället bli vinster och aktieutdelningar. Konkurrensen mellan olika kapitalister skulle sätta press för att få ner kvinnolönerna minst lika mycket. Vad det gäller kvinnorna i offentligsektor skulle de också drabbas eftersom lägre löner för männen leder till minskade skatteintäkter vilket i sin tur inebär mindre resurser till deras jobb.

Hur stor andel av resurserna och makten som tillfaller löntagarna är helt beroende av hur bra de håller samman och kämpar tillsammans. Då är ojämlikheten något negativt som både män och kvinnor förlorar på. Alla oavsett kön måste vara delaktiga för att striderna ska vinnas. Därför kan vi se att de verkliga framgångarna för kvinnor sammanfaller med de perioder då arbetarklassen som helhet varit i rörelse. Från 1975 då kvinnornas löner utgjorde 76 procent av mäns steg kvinnornas andel fram till 1983, då man nådde toppnoteringen 83 procent. När människor blir mer aktiva finns kraften att utmana profitintresset och lyfta fram mänskliga behov – då synliggörs också mäns och kvinnors gemensamma intressen.

Feminism som biter

Utifrån en sådan kamp kan vi formulera radikala krav som verkligen förändrar livsvillkoren för kvinnor. När vi konkretiserar kraven ser vi att detta är centrala krav i kampen också för männen i arbetarklassen.

Barnafödande ska inte innebära nackdelar. Stärk arbetsrätten för att förhindra att kvinnor förlorar sina jobb på grund av graviditet. Höj ersättningen i föräldraförsäkringen och förläng föräldraledigheten. Investera för bra och välutbyggd barnomsorg. Genomför sex timmars arbetsdag med heltidslön. Det skulle i ett slag höja alla deltidsarbetande kvinnors inkomster samtidigt som det skulle ge tid för att kunna ha barn och för att ge utrymme för att männen ska ta ett större ansvar i hemmet.

Låglönesatsning skulle innebära att främst kvinnor får mer pengar att röra sig med men gynnar naturligtvis också lågavlönade män.

Grundläggande är kravet på upprustning i den gemensamma sektorn. På så sätt kan kvinnors hälsa förbättras – anställ 200 000 i kommun och landsting! Särskilt viktigt i de offentliga satsningarna är att också öka bidragen till kvinnojourerna så att verksamheten ska kunna byggas ut och för att de som jobbar där ska få en riktig lön.  

När mer resurser tillförs finns utrymme att överallt i den gemensamma verksamheten utveckla pedagogik och metoder som gör att könsförtryckande mönster motverkas. Det handlar om att genomföra förändringar som hela personalen är delaktig i, där tid ges till diskussioner, analys och eftertanke – där goda exempel kan spridas.

Inom arbetarrörelsen måste behovet av allas delaktighet i diskussioner och i handling lyftas fram. Kvinnoförtrycket hindrar det ena könet från att delta fullt ut och därigenom begränsar det hela arbetarrörelsens kamp. Tillsammans bör kvinnorörelsen och arbetarrörelsen engagera sig för att få igång breda diskussioner kring jämställdhet och för att slå vakt om en genusforskning som står fri från maktens behov.

Modifiera eller avskaffa förtrycket?

Målet är inte reformerna i sig utan det måste vara och förbli att fullständigt avskaffa kvinnoförtrycket. Visst kan patrearkala strukturer modifieras inom ramen för kapitalismen. Men som vi har kunnat se blir ett sådant arbete lätt förändringar på maktens villkor som bara flyttar eller döljer problemen.

När omfattande kamp utvecklas så att makten utmanas är dock verkliga framsteg möjliga så som vi såg under 70-talet. Men så länge som profitintresset får styra förblir barnafödandet ett handikapp. Så länge klassamhället finns kvar består en ordning som förutsätter våld, tvång och underkastelse. Visst kan vissa kvinnor få det bättre genom att bli administratörer i detta system men kvinnorörelsens mål måste vara alla kvinnors frigörelse. Detta innebär att kampen handlar om att fullständigt omvandla samhället så att förtrycket i sin helhet försvinner – så att relationer byggda på våld och tvång ersätts av relationer byggda på jämlikhet och demokrati. Under socialism ställs mänskliga behov i centrum och resurserna kan fördelas genom demokratiska beslut. Då finns förutsättningarna för att fullständigt utplåna kvinnoförtrycket.

Egil Karlow