En vänsterallians byggs genom kamp
Den borgerliga regeringen är snart den mest impopulära i mannaminne. Ett litet fåtal gynnas på bekostnad av det stora flertalet. 70 procent av skattesänkningarna tillfaller den tredjedel av befolkningen som tjänar mest. Urholkningen av sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen gör att otryggheten kryper in på bara skinnet. Du kan vara tvungen att lämna sjukintyg från första dagen och efter ett år blir du utförsäkrad. Den som är arbetslös kan tvingas att flytta var som helst landet, oavsett familjeförhållanden.
Borgerliga kommuner och landsting har förvandlats till en marknadsplats där offentlig service auktioneras ut, medan statliga företag reas ut till privata storbolag. Överklassen formligen vadar i pengar genom vinster och aktieutdelningar på hundratals miljarder kronor. Den finansiella oron förebådar samtidigt en ny period av kris, massarbetslöshet och ännu större nedskärningar.
Regeringen har inte låtit sig rubbas av den vredgade folkopinionen. Nedskärningarna har snarare accelererat i takt med att missnöjet har ökat. Reinfeldt & co känner flåset i nacken av en valförlust 2010. De vill hinna skära ned så mycket som möjligt innan loppet så att säga är kört, väl medvetna om att det är lättare att skära ned än att rusta upp den offentliga verksamheten.
Detta är skälet till att diskussionerna om det rödgröna samarbetet har intensifierats under den senaste perioden. Socialdemokraterna vill utveckla samarbetet, men tycker att det är för tidigt att prata om en gemensam valplattform. Miljöpartiet vill ha en uppgörelse innan valet. Vänsterpartiet säger nej till kompromisser före valet och vill möta väljarna som ett "tydligt vänsteralternativ".
Socialistens principiella ståndpunkt är att det behövs en socialistisk vänsterallians mot borgarna, att socialdemokraterna och vänsterpartiet går till val på en vänsterpolitik för att bryta kapitalets makt och garantera arbete och välfärd åt alla. Men frågan är hur ska detta förverkligas?
Det första steget är - inte att diskutera hur s och v ska kompromissa med varandra innan eller efter valet - utan att arbetarrörelsen tar strid mot borgarna här och nu! Det är just bristen på ledning och initiativ som gett borgarna råg i ryggen att fortsätta angreppen mot arbetarklassen. Bristen på tydligt alternativ gör också att arbetarrörelsen långtifrån kan vara säker på en valseger 2010.
Låt arbetarrörelsens högtidsdag - första maj - bli startskottet på en offensiv mot högerregeringen, lokalt och nationellt. Det kan ske genom att arbetarrörelsen samlar sig till gemensamma aktioner. I Danmark arrangeras en sådan "Faelles 1 Maj" som innebär att Socialdemokraterna och LO samt Socialistiskt Folkeparti och Enhetslistan arrangerar ett gemensamt möte med varsina talare. Man går till detta möte i egna demonstrationer där det egna partiet kan profilera sig och samla sina anhängare. Detta ger demonstrationerna en helt annan styrka och mening än annars och i Köpenhamn brukar mellan 50 000 och 100 000 ställa upp. Det gynnar arbetarklassens enighet i allmänhet och betyder att vänsterpartiernas anhängare lär känna varandra och vänjer sig vid att agera samfällt.
Nästa steg är att socialdemokraterna, vänsterpartiet och LO utlyser en protestdag med landsomfattande demonstrationer och en större massmobilisering i Stockholm. Därefter gäller det att förbereda en politisk strejk mot regeringen och speciellt då mot slakten av sjukförsäkringen.
Det finns hundratusentals människor som väntar på kampinitiativ. Därför måste vi sätta press på arbetarrörelsens ledning att bryta sin passivitet. Samtidigt gäller det att organisera kampen lokalt. Detta arbete har redan inletts i form av aktioner mot nedskärningar, privatiseringar och låga lönelyft.
Protesterna kommer att växa med eller emot ledningen vilja. Tusen och åter tusen kommer att väckas till aktivitet och kamp, vilket kommer att sätta ett väldigt tryck på regeringen och även tvinga fram vissa eftergifter.
En sådan massrörelse skulle gjuta liv i arbetarrörelsens basorganisationer. Fackföreningarnas medlemsfall skulle hejdas och många fler skulle aktivera sig. Detsamma gäller socialdemokraterna och vänsterpartiet.
Många av de som blir aktiva kommer att vilja ha en annan politik än den som ledde till valnederlaget 2006. Detta kommer att driva den lokala arbetarrörelsen till vänster. På den grunden skulle en verklig socialistisk vänsterallians kunna skapas i valet 2010.
En allians av V och S - både före och efter valet - som står till vänster genom att den tar fasta på massrörelsens krav om trygga socialförsäkringar, en storsatsning på offentlig service och offentliga jobb, rätt till en fast anställning med rejäl lön, ett tryggt boende med rimlig hyra samt ett upphävande av de borgerliga privatiseringarna. En allians som är socialistisk därför att den sätter folkflertalets intressen före storfinansens och är beredd att inskränka och bryta det privata kapitalets makt.
Dagens ledning för arbetarrörelsen är inte intresserad av en sådan utveckling. Den vill istället hålla tillbaka förväntningarna och förhandla ovanför huvudet på medlemmarna på samma sätt som under Perssons regeringstid. Detta förklarar varför man inte har tagit matchen mot borgarna. Det är också anledningen till att Sahlin vill vänta och se hur samarbetet med V och Mp ska utvecklas och varför Ohly vill kompromissa först efter valet.
Att vänsterpartiet vill gå ut med en tydlig vänsterprofil i valet ska visserligen välkomnas. Det kommer att öka tilltron till att det går att driva politiken vänsterut. Men frågan är hur vi ska få en s/v regering som verkligen står till vänster, och inte låter kapitalet diktera villkoren. Detta kräver att vi tar striden inom arbetarrörelsen för en socialistisk politik. För att fackföreningarna ska bli verkliga kamporganisationer och för att socialdemokraterna och vänsterpartiet ska göra det som de är ämnade för, sätta kurs mot ett socialistiskt samhälle.