En socialistisk lösning – den enda vägen för Afghanistan

I samhällsdebatten om ockupationen av Afghanistan, har de imperialistiska trupperna utmålats som riddare på vita springare, som offrar sina liv för att befria det afghanska folket, särskilt kvinnorna. Denna beskrivning utgår ifrån en bild av Afghanistan och regionen i sin helhet som stillastående och medeltida. Sanningen är dock en annan. Afghanistan har liksom många andra länder i Asien socialistiska traditioner. Dessa har trampades ner efter talibanernas seger. De traditionerna kommer att få nytt liv, genom en kommande revolutionär utveckling i regionen. Asiens folk har gång på gång genom historien deltagit i uppror med socialistiska förtecken, även i de mest underutvecklade delarna av regionen.

Ett grundläggande krav som hela arbetarrörelsen måste samlas kring är: Alla utländska trupper måste omedelbart lämna Afghanistan. Under deras tid i Afghanistan har de gamla reaktionärerna och krigsherrarna återigen krupit tillbaka till makten, och närvaron av utländska trupper göder talibanerna. Även i etablerade medier talas det nu om förhandlingar med talibanstyrkorna, om en möjlig maktdelning. Imperialismens trovärdighet i kritiken mot den islamiska fundamentalismen är lika med noll, med tanke på att det var USA som en gång i tiden byggde upp detta monster som har vänt sig mot dem.

Processen inleddes när den islamistiske diktatorn Zia ul-Haqq med USA:s stöd störtade den ”socialistiska” regeringen i Pakistan 1977. Året därefter, i april 1978, utbröt massprotester i Afghanistan efter att den svaga regeringen i desperation hade mördat en av ledarna för kommunistpartiet. Protesterna utlöste ett uppror av vänstermilitärer, som slutade i ett maktövertagande. Väl vid makten genomförde man en rad förändringar, som att ställa jordbruket under statlig kontroll, slopande av böndernas skulder, massiva förstatliganden, utbyggnad av gratis skola och sjukvård, och ett flertal genomgripande reformer för kvinnors rättigheter.

För att backa upp den instabila regimen inför hotet från de reaktionära krafterna och USA-imperialismen invaderade sovjetiska styrkor i december 1979 Afghanistan. Vad som hände sedan är väl känt: Den pakistanska staten organiserade med stöd av USA det reaktionära landsbygdsbaserade motståndet, som kröntes med framgång i början av 90-talet. Det kriget borde vara en lärdom: Mellan 700.000-2 miljoner civila fick sätta livet till, och det lämnade efter sig ett sargat land där de mest reaktionära krafterna – med USA:s stöd – avgick med segern.

I förvriden form visade den afghanska revolutionen 1978 att en social revolution är möjlig i Afghanistan. Kommunistpartiet i landet hade som mest 160.000 medlemmar, men revolutionens stora svaghet var att den inte genomfördes av demokratiska massorganisationer, att man inte lyckades bygga en stark allians med jordbrukarna baserad på masskamp. Detta gav utrymme åt islamistiska krafter att rycka fram, spela an på nationalistiska stämningar och slutligen krossa alla revolutionens landvinningar.

Situationen i grannlandet Pakistan är mycket instabil och det är inte uteslutet att landet under kommande år kommer att genomgå en uppslitande revolutionär utveckling. Afghanistan gränsar också till Iran, som det senaste året har skakats av en massiv rörelse som vägrar att dö ut. Utvecklingen i Iran bär alla tecken på en framväxande revolution förutom ett: massivt deltagande av den organiserade arbetarklassen. Det var detta som slutligen fällde shahen 1979. En segrande revolution i Iran skulle ge en mäktig impuls till kampen i regionen, liksom en revolutionär utveckling i Pakistan oundvikligen skulle leda till masskamp i Indien och Afghanistan.

Hoppet för en grundläggande förändring i Afghanistan ligger inte hos USA, FN eller någon annan imperialistisk institution. Den enda vägen ur misären och kriget är en kontinental socialistisk revolution genom vilken det afghanska folkets egna revolutionära traditioner kommer att återupplivas. Det är en lång och komplicerad väg dit, men det är den enda vägen värd att vandra.

Erik Andersson