"En korkad minoritet får breda ut sig och bestämma i samhället"
Jag heter Håkan och är uppväxt i Älvdalen. Nu har jag jobbat som busschaufför sedan -97. Jag har plats nummer 50 av 153 heltidare som jobbat längst. De som har jobbat längst får dom bästa jobben. Fast nog alla tycker att det är pest eller kolera man väljer mellan.
Jag tror att man kan säga att i början tyckte jag att det var väldigt kul att köra buss. Alla människor var så trevliga, det var kul att just köra en stor buss. Jag sa det till två gamla rävar som stod och rökte på trappen till garaget, de blev arga och bedyrade att de minsann gick långa omvägar för att slippa se en buss när de var lediga. Jag fick höra det där ganska länge efteråt, "är det kul nu va, är det det?" Sen minns jag en dag efter att jag hade gått några facklig utbildningar, att jag fick en sådan Eureka grej - det här är slaveri! Jag sa det i radion till en jag mötte som körde 112an förbi Solvalla. Han svarade att han hade fått lära sig det för länge sedan. Och sen tillade han att jag inte skulle ropa upp honom igen.
Jag var med vid busstrejken -99. Senare, efter att ha gått en facklig kurs, kom jag med i "Nätverket till försvar för det gemensamma" [en facklig-politiskt kampanj mot privatiseringar]. Innan dess hade jag tyckt att konkurrens- utsättning var bra. Jag hade inga större problem med att de som lägger lägst anbud fick uppdraget. Men då förstod jag att det innebär att de måste hämta lönsamheten från vår arbetsmiljö och genom att olika lönetillägg tas bort. Politikerna vill inte göra det smutsiga jobbet att skära ned själva. Därför tar de in entreprenörer, kan jag tycka idag.
Jag har varit facklig engagerad länge. Det är där jag blivit riktigt övertygad socialist. Man ser vilken kraft det finns hos vanliga busschaufförer och servicepersonal. Det finns många olika kvalitéer. Man ser vilka bra människor folk är, till skillnad från ledningen som rekryteras för att de är kompisar eller för att de vill komma upp sig eller för att de är bra på att prata för sig.
Ibland, även idag, känns det att det är ett bra och fritt jobb att vara busschaufför. Det kan gå flera veckor innan man träffar en chef, bara jobbarkompisar på ens egen befälsnivå, så att säga. Vissa dagar får man tidningen av tidningsbudet som åker hem på morgonen, bussarna är hela, det är bra program på radion, fin soluppgång och för dagen ett relativt bra schema. Man lär sig av rutinerade chaffisar ett sätt att klara sig. Man är väldigt fri. Då känns det härligt. Nästa dag är man ofri. Bussen krånglar. Det är köer.
Dagens ledning har otroliga problem med att utveckla verksamheten. Det blir komiskt ibland. Jag minns när alla skulle byta från analog till digital TV. Då satt jag i Spånga rastlokal med en kollega och tittade på utbildningsradion. Det var det enda vi kunde få in, för utbildningsradion låg kvar analogt. Det var ett jättekulturaktigt program. Man skulle trumma eller göra sin egen trumma. Det var för en smal målgrupp och vi var inte den gruppen. Då säger kollegan som aldrig sagt något liknande: “Det är så typiskt företaget”. Det var bara vårt företag och gamla dementa pensionärer som inte lyckats byta till digital TV. Ett annat exempel är att kaffemuggarna, de extremt tunna och billiga, tog slut en tisdag. Många chaufförer vill ta en kaffe innan man tar ut bussen. Cheferna och tjänstemännen sitter 500 m längre bort i industriområdet, chaffisarna tycker att de latar sig, det är svårt att se vad de gör. De kan hänga över en disk i grupper om fyra, de svarar inte när man ringer. Det tog dem till fredag att få fram nya muggar. Sånt är otroligt svårt att förklara.
Det känns som att det inte finns en framtid med detta sätt att leda kollektivtrafiken. Det känns omöjligt att de ska kunna utveckla saker. Det görs försök med att chefer kommer från andra brancher för att hitta nya synsätt och möjligheter. Samtidigt finns det en nästan oändlig kunskapsbank bland de anställda. Det skulle kunna bli som en explosion av bra saker om man skulle hitta ett demokratiskt styrelsesätt.
Att vara socialist betyder för mig att jag vill ha ett samhälle som bygger på att vi som arbetar bestämmer demokratiskt hur arbetet ska läggas upp. Att vi får tillräckligt med resurser. Nu satsas inte tillräckligt med pengar i verksamheten, målet är att spara så mycket som möjligt till vinst för ett företag. Politiker satsar pengar på att få arbetare att tycka illa om de som står utan arbete eller blivit sjuka. Man ska jobba för två, samtidigt som en annan arbetare går arbetslös. Socialism innebär en dräglig sex-timmars arbetsdag. Ett helt annat samhälle. Ett hållbart samhälle där människor kan utvecklas och inte slitas ut.
För att uppnå detta tror jag på att man kan starta s-föreningar, speciellt i den offentliga sektorn som första steg, sen kan de spridas till andra. S måste tillbaka till rötterna genom att vanligt folk går med igen i partiet. Det gäller att fler ställer krav för en socialistisk politik. Det som enar en på arbetsplatsen är att man är sur socialdemokrat och sur fackmedlem. Det är inte så att man är medlem i sossarna, men man ser sig som sosse. De äldre som jobbade på SL-tiden säger, att det var bättre arbetstider och så men det var inte bättre arbetsledningsmässigt. Elaka chefer och så.
Grundtillståndet för människan är att samarbeta för att klara sig och hålla sig psykisk frisk. Man märker när man kör buss att alla tjänar på samarbetet. En vecka stannar jag för en äldre farbror med rullator. Så släpper man över honom så att han känner sig trygg. Då går han lite fortare. Nästa vecka möter jag en annan som låter mig passera vid övergångsstället. Det finns en naturlig samarbetsinstinkt i trafiken. Som blixtlåsmetoden. Sen finns det alltid 1% av invånarna som beter sig jävligt dumt. Det kan man inte komma ifrån i dagens läge. Det är kanske en hundradel, en miljondel i Sverige. Men skulle arbetsplatsen styras demokratiskt skulle de som är bra bli framtryckta. Idag verkar det vara en korkad minoritet som får breda ut sig och bestämma på arbetsplatser och i politiken.