EMU: kapitalets projekt

Vad talar egentligen för att ett överlämnande av de viktigaste ekonomiska besluten och styrmedlen till en näst intill oavsättbar europeisk centralbank med diktatoriska befogenheter kommer att gynna arbetare, lägre tjänstemän och arbetslösa?

Många fackliga JA-sägare drar den gamla devisen "Det som är bra för Volvo är bra för Sverige" in absurdum och hoppas att det som är bra för de europeiska kapitalägarna och storföretagen -vilket EMU är -på något vis ska ge avkastning till Europas arbetare.

Men det enda sättet de vinster som skapats i företagen, på aktiemarknaden etc. kommit den arbetande befolkningen till del är genom starka fackföreningar som genom konflikt (eller hot om konflikt) genomdrivit lönehöjningar och bättre villkor. Eller när arbetarrörelsens partier i Europa haft regeringsmakten och kunnat beskatta vinsterna till förmån för den offentliga sektorn eller andra reformer.

Och kan man då säga att vägen mot EMU, som regeringen slagit in på, varit kantad av höga löneförhöjningar, kapitalbeskattning och utbyggd offentlig sektor? Ja, möjligtvis tycker de mest reaktionära krafterna inom SAF det. Men de är nog tämligen ensamma om att ha den uppfattningen.

Tvärtom, vägen mot en anpassning till EU - och i förlängningen EMU - har varit ytterst plågsam, särskilt för offentliganställda och arbetslösa. Vi som har haft turen att ha ett jobb har upplevt ökat övertidsuttag, anorektiska arbetsorganisationer, "lean production", "just-in-time" och utbrändhet som inte på långa vägar kompenserats i lönekuvertet. Under parollen "Ansvarsfulla fackföreningar och sunda statsfinanser" har vi genomlidit ett stålbad som en gång för alla sköljt bort känslan av ett tryggt liv i ett folkhem.

Den anpassning som skett har varit på kapitalets villkor, för den europeiska union som nu skapas är kapitalets EU.

Allt detta hotas att cementeras fast i och med EMU genom de krav som ställs på de stater som deltar.

Vad är EU?

Vad är det som egentligen driver på utvecklingen av EU och nu EMU? Många JA-sägare talar med något ömt i blicken om vikten att sammanfläta och integrera de europeiska länderna för att skapa en ekonomisk och politisk stabilitet mellan länderna och på så sätt avvärja alla framtida hot om konflikter och krig mellan staterna. EU och EMU är, med andra ord, i första hand ett fredsprojekt.

Sanningen är tyvärr inte fullt så romantisk. Hela idén med EU hamrades fram under det kraftiga trycket från världsmarknadens utveckling, där tre stora handelsblock utkristalliserats: Nordamerika, Japan/Asien och nu Europa. Under trycket från den hårdnande konkurrensen från Nordamerika och Japan/Asien kunde gamla rivaler som Tyskland, Frankrike och Storbritannien samlas under ett tak.

Man resonerade att "det är bättre att hänga ihop än att bli hängda var för sig". Hela fundamentet för EU är att genom en tullmur runt Europa hävda de europeiska staternas och europeiska storföretagens ställning på världsmarknaden kontra Nordamerika och Japan/Asien.

Inbördes motsättningar

Problemet för EU-projektet är att länderna inom Europa också konkurrerar sinsemellan. Det är för att minimera dessa spänningar som den politiska överbyggnaden i Bryssel skapats. Man ger gärna intrycket av att man bygger ett demokratiskt, parlamentariskt inflytande för folken i Europa.

Men europaparlamentet har långt ifrån samma funktion som de nationella parlamenten. Den gigantiska byråkrati som växt upp kring Bryssel är ingenting mer än en tummelplats för kohandel och kompromisser, en elefantsjuk diplomatisk koloss som ska fånga upp de motsättningar finns mellan staterna. Storleken på byråkratin står i proportion till storleken på motsättningarna. Det finns tre skäl till varför EU ännu inte dukat under av inre motsättningar;

1) Det finns fortfarande, sett ur de europeiska kapitalägarnas synvinkel, fler fördelar med att hålla ihop tullunionen visavi världsmarknaden än att slåss på egen hand.

2) EU har ännu inte satts på något allvarligt prov i form av en djupare ekonomisk nedgång. En sådan ekonomisk nedgång skulle minska möjligheterna att föra en likriktad ekonomisk politik dramatiskt. Många politiker, som idag är "goda européer", kommer att under trycket från hemmafronten vända både kappan och blicken bort från Bryssel.

3) Tyskland, som genom sin starka ekonomiska utveckling och genom enandet av Öst- och Västtyskland, klivit fram som den verkligt dominerande nationen inom EU. Tysklands odiskutabla ekonomiska och politiska dominans har haft en betydelse för att dämpa tendenserna till disintegration av EU. Det är alltid lättare att hålla skocken samlad om man vet efter vems pipa man ska dansa.

Varför gemensam valuta?

Syftet med genomförandet av en gemensam valuta är att ytterligare likrikta ekonomierna i Europa. Förberedelserna till EMU drogs upp i Maastrichtavtalet där man (på papperet) var överens om budgetpolitik, statsskulder, inflationsmål, lagstiftning etc. De medverkande regeringarna hoppas naturligtvis att detta ske ge frukt i form av ökad handel och därmed ekonomisk tillväxt.

De europeiska storföretagen, som tittar avundsjukt över Atlanten på den amerikanska kapitalismen vars styrka och ryggrad alltid har varit dess gigantiska hemmamarknad, hoppas att den "den europeiska marknaden" efter EMU skall erbjuda samma plattform. Hur väl dessa förhoppningar kan realiseras ska vi återkomma till.

Det politiska projektet EMU

Men EMU är inte minst ett politiskt projekt. Med ett gemensamt valutaområde minskar de nationella regeringarna sina handlingsutrymmen avsevärt. EMU tolererar enbart en ekonomisk politik som alla länder måste följa och de skillnader som tillåts är marginella.

Vad är det då för ekonomisk politik som skall föras? Det övergripande målet är "prisstabilitet", dvs. låg inflation, vilket inte är något annat än klassisk monetarism. Och alla vet ju hur man ska göra för att till varje pris hålla inflationen i schack: minimala löneförhöjningar, inte för låg arbetslöshet, bantad (helst privatiserad) offentlig sektor och sänkta skatter för företagen.

Vi vet också vad som är ett hot mot den typen av politik: starka fackföreningar och vanligt folks berättigade krav på arbete - full sysselsättning, god vård och omsorg i skattefinansierad offentlig sektor osv. Det är ingen slump att de första tecknen på anti-facklig lagstiftning börjat dyka upp i Sverige (turordningsreglerna, blockadförbudet, tvångsmedling, förlängda varseltider etc.) -en del redan genomförda andra diskuteras.

Vi vet också vad resultatet av en eventuell borgerlig regering skulle innebära för arbetsrätten. Om de vinner nästa val kommer de att "harmonisera" arbetsrätten med övriga Europa innan de ens druckit ur champagneflaskorna på valnatten.

Och vad slaktad arbetsrätt och "harmoni" har att göra med varandra bör resa ordentliga frågetecken i huvudet på t.ex. Metalls Göran Johansson, som klivit fram som en av de främsta fackliga förespråkarna för EMU. Förstår Göran Johansson över huvud taget vilken politisk inriktning EMU-projektet har?

Vad är demokrati?

När den fulla effekten av "prisstabiliseringen" slår igenom och kraven skärps från gräsrötterna på arbete och en fungerande offentlig sektor… Vad händer då? Då kan alla regeringar i de stater som deltar i EMU rycka på axlarna och peka mot Europeiska Centralbanken i Frankfurt och urskulda sig med att makten inte längre är i deras händer. EMU-projektet visar en tydlig tendens till förskjutning från parlamentarisk maktutövning till ekonomer och experter.

Eller är det så att EMU-projektet kräver så långtgående "impopulära" beslut att det inte ens är realistiskt att genomföra dem den parlamentariska vägen?

Kapitalets EU har genom EMU-projektet satt ett frågetecken kring den parlamentariska demokratin. Efter Berlinmurens fall trängdes borgerlighetens ideologer i tidningarnas spalter som goda liberaler och försökte överrösta varandra med tesen om att fri marknadsekonomi och parlamentarisk demokrati är oupplösligt knutna till varandra. Nu förklarar samma ideologer nyttan med att den ekonomiska politiken står så långt ifrån parlamentariskt käbbel och folkligt inflytande som möjligt.

Detta är ett fantastiskt tillfälle för hela arbetarrörelsen, alla socialister att gå till motangrepp mot högerns hycklande demokratisyn. Vad vill vi ha för demokrati egentligen? Den här gången står högern med ryggen mot väggen! Vill vi ha en parlamentarism som enbart är ett fikonlöv för kapitalets diktat eller vill vi ha verkligt folkstyre? Ska vi nöja oss med fikonlövs-parlamentarismen eller ska vi börja diskutera socialistisk demokratisyn?

Radikala förhoppningar

I debatten kring EMU förekommer - säkert helt uppriktiga - förhoppningar om EMU som ett vapen mot det internationella kapitalet och mot spekulanterna. Med en stor och stark valuta som Euron kommer vi inte utsättas för utpressning av de internationella spekulanterna, säger man.

Men det argumentet har några brister. Det må vara att om Euron införs inom hela EU så blir det ju radikalt färre valutor att eventuellt spekulera med. Men spekulanterna kan fortfarande spekulera med Euron som vilken valuta som helst. Stora valutor varierar inte mindre än små. Som exempel kan nämnas att både dollar, yen och pund varierar mera än svenska kronan gentemot tyska D-marken.

Storleken har alltså i det här sammanhanget, vad gäller kursrörelser, ingen betydelse. Dessutom, om det vore så att vi genom EMU kan tygla kapitalet, varför hör vi inga protester från de annars så ljudliga företrädarna för kapitalets intressen? Tvärt om är ju tanken att kapitalrörelserna ska kunna ske ännu snabbare och smärtfriare.

Det enda vapen en regering tidigare hade mot kapitalflykt var ju valutaregleringen som, tyvärr, en (s)-märkt regering avskaffade för 10 år sedan

Varför rör sig valutorna?

Gång på gång har vi fått höra att kronan är en "skvalpvaluta" som saknar stabilitet. Att kronkursen rör på sig skulle vara ett tecken på omvärldens (spekulanternas) misstro mot Sveriges ekonomi, regering etc. Det budskap som hamras hem är att stabil - gärna låst - växelkurs är positivt och att flytande växelkurs är ett misslyckande. Faktum är istället att det ur strikt kapitalistiskt perspektiv är väldigt onaturligt med fasta/låsta växelkurser.

Valutornas rörlighet och instabilitet är ju bara en spegelbild av den underliggande instabiliteten i det marknadsekonomiska systemet. Försöker man däremot hålla sig till en fast växelkurs som inte återspeglar de faktiska förhållandena kan valutan i vissa lägen vara övervärderad eller undervärderad och i sådana lägen öppnar man sig för attacker från spekulanter.

Problemet med flytande valutor är naturligtvis att det i viss mån försvårar handeln mellan länderna. Det innebär en ökad risk att exportera och få betalt i en valuta som rör sig. Detta är så långt jag kan se det enda ekonomiska motivet till att hålla fasta växelkurser eller införa gemensam valuta för ett flertal länder som har stor gemensam handel.

För företag som har stor handel utanför EU innebär EMU ingen större skillnad då Euron kommer att röra sig som vilken valuta som helst gentemot t.ex. dollar och yen. Och stora valutor rör sig lika mycket som små, så på den punkten finns det ingen skillnad.

Europeiska Centralbanken

Europeiska Centralbanken (ECB) och dess funktion spelar en central roll i debatten om EMU -den monetära unionen -och EU i stort. Bland många som argumenterar för ett nej till EMU anges ofta ECB som främsta orsaken till att man säger nej. ECB är troligen den mest odemokratiska institution som skapats under parlamentariska demokratier i Västeuropa i modern tid. ECB kommer att bli den ekonomiska politikens House of Lords med en reell makt som är hisnande.

ECB är den institution som styr den dagliga penningpolitiken i Europa. Idag när alla nationella valutor inom EU fortfarande finns kvar är dess makt inte så påtaglig, men för de länder som går med i EMU kommer det snart att innebära en förändring. Inom EMU kommer man att upprätta Europeiska centralbankssystemet (ECBS), vilket innebär att de nationella "riksbankerna" görs om till lokala filialer till ECB och skall verkställa de beslut som ECB fattar.

Huvuduppgiften för ECB är att upprätthålla prisstabilitet. Det är i stort sett liktydigt med låg inflation. Det är ECB som själv bedömer vilken inflationsnivå som är önskvärd inom EMU. Idag ligger ECB:s mål på högst 2% inflation. Enligt de EU-fördrag som reglerar ECB:s verksamhet står det uttryckligen att hänsyn till tillväxt och sysselsättning endast kommer på fråga när prisstabilitet uppnåtts.

ECB:s huvudkontor i Frankfurt är onekligen en ståtlig gravsten över keynesianismen och gamla socialdemokratiska paroller om "full sysselsättning" och att "vi ska arbeta oss ur kriser" etc.

Borgerlig devalvering -92

Att under lågkonjunkturer satsa på offentliga arbeten, kanske devalvera för att rädda exportindustrin, sänka räntan, lånar pengar osv. är alla åtgärder som kan ge utslag i inflationssiffrorna. De länder som gör detta i en omfattning som anses hota "prisstabiliteten", enligt ECB, får betala böter till EU.

Det finns ekonomer som uppskattar att arbetslösheten i Sverige under lågkonjunkturen 90-92 skulle ha stigit till, inte 11%, utan 16-17%(!) om Sverige hade varit med i EMU då och inte tillåtits vidta några konjunkturdämpande åtgärder, av vilka en av de viktigaste var den borgerliga "de-facto-devalveringen" ca 20% när kronkursen släpptes fri i november 1992 efter att man frenetiskt försvarat den med en 500%-ig ränta och till en kostnad av ca 100-150 miljarder kronor. Och devalveringar är ju som bekant helt uteslutet inom ett gemensamt valutaområde.

ECB styrs av en direktion bestående av 6 ledamöter valda på 8 år. De utses av statsministrarna i de länder som är med i EMU. Den nuvarande direktionen valdes 1998. Mer omfattande beslut tas av ECB-rådet, vilket utgörs av direktionen och alla riksbankschefer i medlemsländerna inom EMU.

ECB beskriver sig självt som "världens mest oberoende centralbank". Det kan mycket väl vara så. För ECB är förbjudna, enligt Maastrichtfördraget, att "ta emot instruktioner från gemskapsinstitutioner eller gemenskapsorgan, från medlemsstaternas regeringar eller något annat organ".

Direktionen skall bestå av ekonomiska experter "vilkas auktoritet och yrkeserfarenhet på det penning- och valutapolitiska området eller inom bankväsendet är allmänt erkända". Ingen i direktionen kan avsättas under mandatperioden, med mindre än att man drar det till EU-domstolen och kan belägga att personen ifråga blivit sinnessjuk.

Ingen offentlighet

ECB behöver inte heller offentligt redovisa varför och på vilka grunder man fattar vissa beslut. Allt ECB-material kommer, enligt nuvarande förslag, att vara hemligstämplat i 16 år.

Kan då EMU fungera på något annat sätt utan ECB? Nej, precis som valutaområdet "Sverige" har sin riksbank med monopol på att trycka valutan "Kronor" kommer valutaområdet "EMU" att behöva sin centralbank med monopol på att trycka "Euro", bestämma penningmängden i samhället, dess förhållande till andra valutor och räntan på utlånade Euros etc.

Ett EMU-light, utan påtagliga ingrepp från ECB, har vi ju redan idag då de europeiska valutorna är förhållandevis stabila gentemot varandra. Dessutom finns ju Euron redan idag (dock som en mera teoretisk valuta) och möjligheterna för företag i olika länder att handla med varandra, göra affärer utan större valutarisker, är goda.

Syftet med EMU och ECB är mera långtgående än att bespara stackars turister växlingsavgiften eller underlätta handeln mellan företag och konsumenter i olika länder.

Socialistisk politik kan förändra

Vi behöver ingen "vänta-och-se"-linje från arbetarrörelsens ledning. Vi har sett tillräckligt. Sveriges anpassning till kapitalets EU har enbart lett till försämringar.

De senaste 20 åren är det Sverige och Storbritannien som haft den största ökningen av inkomstklyftorna. De senaste 20 åren är det Sverige som försämrat anställningsskyddet för arbetare mest i Europa.

De senaste 20 åren har de svenska företagens relativa arbetskraftskostnader sjunkit, näst mest i Europa, med -31% (i Tyskland har de ökat med lika mycket).

De senaste 20 åren har den offentliga sektorns andel av BNP minskats med 3,8%. Bara Belgien och Irland har skurit ner mer.

De senaste 20 åren har svenska börsen stigit med 3119% - ett oslagbart europarekord.

Vi har en lång period bakom oss där arbetarrörelsen tappat mycket mark p.g.a. anpassningen till kapitalet. Men det går att utmana kapitalet. Om vi inte skulle kunna göra det vore det lika bra att slå igen butiken.

Det är ingen naturlag som säger att den med mest kapital till sist alltid får sin vilja igenom. Historien skapas av människor - aktiva människor. Och kampen börjar på partikongressen.

Om man lyckas forma en stark opposition till ledningens EMU-vänliga linje och om man går samman med den fackliga oppositionen mot EMU, som finns överallt men som är särskilt stark inom Handels och Transport, finns början på en verklig vinnande rörelse inför den kommande folkomröstningen.

EMU-kritiken måste gå hand i hand med kritiken mot anpassningspolitiken, annars blir den inte trovärdig. Kraven måste resas på en allvarlig kursändring från både den fackliga och politiska ledningens sida.

Vi måste inte bara återvinna de gamla idealen, utan vi måste också återuppliva de gamla kampmetoderna med politiska strejker och demonstrationer snarast innan arbetarrörelsen rostar sönder av passivitet och desillusionering. Vi måste resa fanan och låta kapitalägarna veta att den som gapar över mycket förlorar oftast hela stycket.

Nej till nationalromantik

Om vi handlar med kronor eller Euro är oväsentligt. Om man spelar "Du gamla du fria" efter sista programmet på TV4 eller körfinalen ur Beethovens 9:a, som är europahymnen, är heller inte särskilt väsentligt. Om flaggan är gul och blå eller blå med stjärnor är helt ovidkommande för ett politiskt ställningstagande i frågan. Om kungen vinkar till folket på nationaldagen eller på europadagen…. Vem bryr sig?

Samtidigt som man säger NEJ till EU och EMU gäller det att hålla gränsen väldigt tydlig gentemot all form av nationalromantik. Om skälet för ställa sig utanför EU och EMU är att upprätthålla vissa nationella symboler och inte för att man har en vilja att driva en annan politik innebär det just det JA-sägarna, i så fall, med rätta befarar; att vi tvingas anpassa oss ändå. Utan vilja att för en annan politik kommer anpassningen till kapitalets EU att fortsätta vare sig vi är med eller inte.

Ja till internationalism

Det hela debatten om EU och EMU visar är att kapitalet är internationellt och att det finns ett skriande behov av att arbetarrörelsen lyckas konfrontera kapitalet på den arenan. Samtidigt framstår det med all önskvärd tydlighet att den rörelse byggdes med internationalismen som den första byggstenen är extremt svag som internationell kraft.

I dagslägen finns det idéer och strategier för hur man ska utveckla det koncernfackliga arbetet inom EU, men någon strategi att en fungerande facklig centralorganisation för de europeiska fackföreningarna finns det inte ett spår av. Och så länge det är fallet kommer vi alltid att vara steget efter kapitalet och storföretagen.

EU kommer aldrig kunna utvecklas mot ett Europas Förenta Stater. Motsättningarna och konkurrensen mellan de kapitalägaregrupper och storföretag från inblandade länderna är för stor. Men om tanken om ett enat Europa ska leva vidare i någon form måste vi mot ett ihop-piskat Europa under kapitalets diktatur ställa en frivillig federation av demokratiska socialistiska stater. Det senare är ett långt mer realistiskt alternativ.

Patrik O