EMU-projektet kommer inte att lyckas

Om EMU blir av, vilket inte alls är säkert, så kommer det sannolikt att kollapsa efter genomförandet. Denna kollaps skulle i sin tur kunna innebära att hela EU spricker. Genom en analys av både ja- och nej-sidans argument, vill vi i denna artikel visa att en europeisk valuta är omöjlig i längden, om den inte är grundad på en demokratiskt socialistisk federation av Europas länder.

Vi kommer att titta på de viktigaste argumenten som framförs i debatten.

På ja-sidan: EMU kommer att stoppa valutaspekulationen och skapa stabilitet. EMU bekräftar och stärker frihandeln. Allt detta sammantaget ska ge ekonomisk tillväxt och fred på jorden.

På nej-sidan: Sverige behöver inte strama åt om vi står utanför EU, utan kan bevara välfärdssamhället.

Valutaspekulation och stabilitet

På kort sikt kommer strävan att etablera EMU att leda till en stor ökning av valutaspekulationen. Inför samgåendet försöker spekulanterna satsa på de valutor de tror kommer att gynnas mest av EMU. Detta är dock bara ett övergångsfenomen. Allvarligare är att motsättningarna inom EU på längre sikt kommer att öka till den grad att det är troligt med en explosion av valutaspekulation.

De 15 länder som idag ingår i EU är väldigt olika - olika industristrukturer, tillväxttakter, skatter, inflation och arbetslöshet. Normalt sett uttrycks de ömsesidiga styrkeförhållandena mellan olika länders ekonomier genom att deras valutor har olika värden. På längre sikt, om man bortser från den dagliga spekulationen som kan ge stora variationer, visar till exempel den tyska markens och yenens utveckling en anmärkningsvärt stabil uppgång jämfört med dollarn, francen och pundet. Detta reflekterar förändringar i styrkeförhållandena mellan de olika ländernas industrier. Devalveringar ger svagare länder möjlighet att hålla uppe produktionen och sysselsättningen, eftersom det sänker exportpriserna (samtidigt som det ökar inflationen och leder till att utländska bolag kan köpa upp företag billigt). Inte minst i Sverige upptäckte vi hur devalveringen satte fart på exporten, åtminstone ett tag. Utan draghjälp från devalveringen hade arbetslösheten, med alla dess kostsamma konsekvenser, varit högre. Med en gemensam valuta försvinner denna möjlighet. Istället uttrycker sig skillnader mellan länder i att industrin i de svagare länderna försvinner och massarbetslösheten ökar.

Ekonomisk tvångströja

EMU kommer att fungera som en ekonomisk tvångströja. Passar den inte är man tvungen att banta. Detta laddar för enorma spänningar inom EMU. Det har beräknats att 10% av Europas BNP skulle behöva omfördelas för att skapa lika förutsättningar i hela Europa. I dag omfördelas 1%. När Jacques Delors föreslog att det skulle höjas till 1.3% kvävdes förslaget samstämmigt av Tyskland, Frankrike och Storbritannien. Även de rika europeiska länderna befinner sig i en allvarlig kris och blir mindre och mindre angelägna att dela med sig. Det var lättare att upprätthålla visionen av ett enat Europa i början av 70- och slutet av 80-talet, när det handlade om att fördela en växande kaka. Nu slåss man allt mer om smulorna.

Även om det finns en gemensam valuta, euron, kommer den under en viss period fortfarande att ha en nationell symbol på ena sidan. Med en upptrappning av konflikterna i EU, kan det mycket väl tänkas att spekulanterna byter bort sina Euros med till exempel det brittiska lejonet, eller de svenska tre kronorna på baksidan, för att få Euros med den tyska örnen på. Allt i förväntan att det hela kommer att bryta samman, och därigenom utlösa ett faktiskt sammanbrott. Politiska beslut kan aldrig kringgå ekonomiska realiter, utan på ett eller annat sätt hittar de ekonomiska realiteterna sitt uttryck, på liknande sätt som en svart marknad oundvikligen växer fram när regeringar beslutar om ransonering eller som cigaretter blir hårdvaluta i ett fängelse utan pengar.

Redan nu är spänningarna så stora mellan de olika länderna i Europa, att det är troligt att EMU bara blir av i begränsat format, trots att storföretagen och merparten av dess politiska representanter driver på. DN skriver (28/1-97): Trots en stark politisk vilja att hålla ihop har Tyskland och Frankrike olika linjer i en lång rad viktiga EU-frågor. - Frågar man tyskar och fransmän rakt upp och ner är de oense om nästan allt, konstaterar en EU-diplomat. Vid EU:s toppmöte i Dublin nyligen grälade Chirac och förbundskansler Kohl öppet kring mötets viktigaste fråga. Tyskland ville ha hårdare åtgärder än Frankrike mot de länder som inte höll en stram budget. Vilket är lätt för Tyskland att säga som har mindre problem än Frankrike. Frankrike vill ha ett politiskt inflytande över penningpolitiken i EMU, så att de kan använda Tysklands ekonomiska styrka till sin egen fördel. Medan Tyskland vill överlämna större delen av makten till centralbanken, vilken de kan kontrollera genom sin dominerande ekonomiska makt. En ännu större konflikt handlar om EU:s utvidgning österut. Tysk kapitalism lutar sig allt mer österut för att få billig arbetskraft, och så småningom nya marknader, för att därigenom konkurrera med USA och Japan. Tyskland vill dra in Tjeckien, Ungern, Polen, Baltikum och på sikt också Slovenien och Kroatien i EU. Dessa länder håller snabbt på att bli tyska kolonier, och Frankrike vill inte se ännu en maktförskjutning till Tyskland, vilket skulle ske om dessa länder fick gå med.

Stängda dörrar

Detta är bara en del av konflikterna inom det som utgör EU:s nav, för att inte nämna konflikterna mellan en hel rad andra länder. EMU skulle, i fall det etableras, påminna om den franske filosofen Sartres vision av helvetet i pjäsen "Stängda dörrar": Stäng in alla i ett rum som de inte kan lämna. Till slut skulle temperaturen i EU stiga till den grad att det hela skulle flyga i luften. Hade framtiden tillåtit att väggarna hela tiden förflyttades utåt, d.v.s. en stark ekonomisk tillväxt, skulle möjligtvis detta undvikas, men det finns all anledning att utesluta en sådan ekonomisk utveckling.

Många på ja-sidan inser att en stark federal europeisk regering skulle kunna omfördela resurserna för att minska spänningarna. Men att uppnå en sådan på fredlig väg, i en epok av ekonomisk kris, är uteslutet. För att skapa en gemensam valuta i USA krävdes 200 år av ekonomisk tillväxt och ett inbördeskrig. Innan dess hade varje stat sin egen valuta. Trots att borgarklassen vet att den egna valutan och nationalstaten är ett hinder för handel och produktionens utveckling, och hoppas på nåt sätt att kringgå den bara det inte kostar dem nåt, är de oförmögna att göra det. Nästan alla borgarklasser är beroende av sin egen nationalstat. 75% av den svenska börsen ägs av svenskar, trots att den svenska börsen bara har 1% av det totala börsvärdet jorden runt. Svenska "multinationella företag" har sin kärnverksamhet, sitt huvudkontor och nästan all sin forskning och utveckling i Sverige. De behöver den svenska staten för att göra överenskommelser i Indien eller Kina. De behöver den svenska statens exportkrediter och bidrag. De behöver en stat som de kan kontrollera, som kan ta över de jätteförluster företagen kan drabbas av, som sänker de sociala kostnaderna när de vill. Och inte minst en stat som devalverar när de vill.

Även om EMU trots allt skulle bli av, och stoppar valutaspekulation med europeiska valutor (under en period, tills den stora smällen kom), och om spekulationen med andra valutor ökade i motsvarande grad, så skulle det ändå inte innebära en ökning av produktiva stabila långsiktiga investeringar, eftersom det finns massor av andra saker att spekulera i. Det finns andra så kallade derivater än valutaderivater Till exempel spekulerar man i vad räntan kommer att vara om några år, obligationer, aktier, för att inte nämna gamla hederliga former av spekulation såsom fastigheter, Ming-vaser, Van Gogh-målningar och frimärken. Om det skulle vara möjligt att till en del begränsa valutaspekulation, skulle kapitalet slussas över till dessa andra områden.

Världen vadar i kapital

Percy Barnevik (SvD 29/1-95) pekade på grundproblemet, som på inget sätt löses av EMU, när han sa att: "Världen vadar i kapital, men det är i alldeles för stor utsträckning fel sorts kapital - allt för kortsiktigt och lättrörligt." Kapitalismens organiska kris innebär att det blir allt mer olönsamt att investera långsiktigt i produktionen. I stället satsar man mer och mer på spekulationens kortsiktiga vinster. EMU kommer att förbli en borgerlig utopi. Stabilitet är inte längre möjlig under kapitalismen. Arbetarklassens internationella uppgift måste därför vara att ta över kapitalet och använda det produktivt. Då kan det bli en stabil utveckling.

Bekräfta och stärka frihandeln

Ur ett snävt europeiskt perspektiv verkar det som om EU och EMU är ett steg i riktning mot frihandel. Ser man det globalt är dock sanningen en annan. Snarare är EMU ytterligare ett steg mot att världen allt mer delas upp i tre antagonistiska block som samlas bakom de tre jättarna på världsmarknaden - USA, Japan och Tyskland. Trots GATT-avtalet (det internationella avtalet vars syfte var att bryta ned handelsbarriärerna), växer antalet handelskonflikter och handelshinder mellan dessa block. Faktum är att EU-länderna har lika stor handel idag med övriga världen som man hade i början av 60-talet. USA:s absoluta dominans efter andra världskriget då man kontrollerade 50% av världsproduktionen, 70% av världshandeln och 75% av världens guldreserver, tvingade fram en nedmontering av handelshindren och resulterade i det makalösa ekonomiska uppsvinget på 50- och 60-talen. Men sedan dess har mycket förändrats.

Tysklands och Japans ekonomiska framväxt och USA:s relativa tillbakagång innebar en maktförskjutning. Ett första tecken på detta var i början av sjuttiotalet då dollarn upphörde att vara världsvaluta. Innan dess fanns det mer eller mindre fasta växelkurser, där dollarn var ankaret (Bretton-Woods-systemet). Dollar skulle vara lika med guld. USA:s försvagning innebar att dollarn blev mer och mer övervärderad. USA kunde under en period utnyttja detta genom att köpa mängder med varor i Europa med dollar. Detta skapade miljarder av så kallade eurodollar. Eurodollar var dollar som inte var värda vad som stod på papperet. Frankrike var det första landet som tröttnade på att finansiera USA:s krig i Vietnam på detta sätt, och krävde att få växla in sina dollar mot guld från Fort Knox. Då sprack bubblan. Nixon tvingades frikoppla dollarn från guld. Annars hade guldet tagit slut långt innan alla hade fått sitt. Efter detta fanns det ingen världsvaluta längre, och instabiliteten började på världens valutamarknader.

EG utvidgas

Men spelet kring dollarn gav också en skjuts framåt för europeisk integration. För första gången planerade man en ekonomisk och monetär union, den så kallade Werner-planen, som skulle genomföras i tre steg fram till 1980. Detta sprack naturligtvis. EG utvidgades dock med Storbritannien, Irland och Danmark.

Nästa avgörande steg, Maastricht-avtalet 1991, och Sveriges, Finlands och Österrikes inträde i EU, är också en konsekvens av en maktförskjutning mellan de tre stora nationerna. Stalinismens bankrutt i Östeuropa ledde till att Tyskland förenades. Det mest framgångsrika östlandet förenades med det starkaste västeuropeiska landet, och tillsammans bildade de en nation med en tredjedel av de 15 EU-ländernas industriproduktion. En jätte, med andra ord, som med ökat självförtroende vill driva på Europas enande under vad som i praktiken skulle vara den tyska borgarklassens dominans. Man vill med fredliga medel uppnå vad man misslyckades med under två världskrig.

Den franska borgarklassen känner rädsla för sin mäktiga granne, kombinerat med en självinsikt om att den franska kapitalismens relativa tillbakagång skulle innebära att man aldrig mer skulle kunna spela den självständiga roll på den internationella arenan, som man gjorde i fornstora dagar (och låtsades att göra under de Gaulle). Man vill skynda på Europas enande, som alternativ till att underkasta sig USA (som man har få förbindelser med, och ännu mindre inflytande över). Man vill byta den sjukliga franska francen mot en liten del av en stark mark (eller euro, som det kommer att kallas). Moderaten Staffan Burenstam Linder uttryckte det på följande sätt i SvD 26/9-96: "Den franska presidenten Chirac framhöll häromdagen att en av fördelarna med EMU var att Europa skulle få en starkare ställning på den internationella scenen och bättre hävda sig mot dollarn. I dag dominerar dollarn så mycket att inte bara extremvänstern talar om 'dollarimperialismen'". Han har förstås fel, när han talar om dollarns dominans. Dollarn och USA har inte varit svagare sedan 30-talet. Burenstam Linder talar som slaven som inte märkt hur ofri han är, för han har aldrig provat på någonting annat, förrän hans ägare blivit sjuk och slaven måste ta över en del av ansvaret för skötseln av plantagen.

Tyskland - våra allierade

Tyskland och Frankrike är navet kring vilket EU och eventuellt EMU snurrar. De flesta europeiska borgarklasser, med undantag av Storbritannien som har de starkaste banden till USA av alla EU:s länder, resonerar på samma sätt som den franska. Göran Persson har också uttryckt det tydligt i ett tal (2/10-96): "För att lyckas måste ett litet land finna en större allierad. Vår naturliga allierade är Tyskland."

EU och EMU handlar alltså inte om frihandel eller globalisering, utan om en historisk process där de europeiska borgarklasserna sluter sig samman bakom den tyska borgarklassen för att utestänga framförallt USA och Japan, men även konkurrensen från fattiga länder. Till exempel har man 100%-iga tariffer på jordbruksprodukter från Östeuropa. Den internationella arbetarklassen har inget att vinna på detta. Dess uppgift är inte att alliera sig med olika borgarklasser för att bekämpa andra borgarklasser.

Vi gör det bättre själva

Trots att vi har levt i en högkonjunktur de senaste åren, har vi knappt märkt det på grund av de försämringar som drabbat arbetarklassen. Denna attack på arbetarklassen sker inte bara i Europa, utan i alla utvecklade kapitalistiska länder (och även i u-länderna) trots att varken USA eller Japan har några intentioner att gå med i EMU. Maastricht-avtalets konvergenskrav och EMU är inte orsaken till försämringarna, utan en stor ursäkt för att driva igenom en ekonomisk politik som ökar arbetslösheten. Kapitalismens kris är global. Därför är nej-sidans argumentation svag när de hävdar att Sverige utanför EMU skulle kunna föra någon slags välfärdspolitik. På grund av den ökade internationella konkurrensen och pressade vinster vill alla kapitalister skära ned på den egna arbetarklassens villkor, för att därigenom kunna exportera sig ur krisen. Det säger sig själv att om alla gör detta blir det sämre för alla, men samtidigt är en internationell samordning omöjlig.

Under de senaste 20 åren har några försök gjorts för att öka efterfrågan och därigenom få igång produktionen, i stället för att få igång den genom att sänka levnadsstandarden och exportera. Frankrike under Mitterand gjorde det i början av 80-talet. Detta ledde till att mängder av kapital lämnade Frankrike, och regeringen tvingades inom ett år till en dramatiskt kovändning. Japan prövade det under första hälften av 90-talet, och lyckades till en viss del hålla arbetslösheten nere, tills budgetunderskottet rusade uppåt och bankerna började krascha, och man även där var tvungen att gå in på samma väg som alla andra. Att en liten nation som Sverige skulle kunna lyckas, när nationer med oerhört mycket större resurser har misslyckats, är orealistiskt. Åtminstone här måste vi ge ja-sidan rätt.

Varför vi är emot EMU

I eller utanför EU och EMU kommer den svenska arbetarklassen att vara under konstant hot från kapitalet. Vi har nu under en längre tid sett hur "marknaden" har utövat utpressning mot samtliga regeringar. Arbetarklassen måste kämpa emot, och har också gjort det, som alla demonstrationer under det senaste halvåret har visat. Detta har också gett en delseger, då regeringen har backat från en del av de beslutade försämringarna i A-kassan. Än större mobiliseringar kommer dock att behövas mot framtida attacker och för att vinna tillbaka annat som har förlorats. Det är i ljuset av denna kamp som vi måste utvärdera EU och EMU. Att vara med i EU och EMU försvårar möjligheten att kämpa emot. Inom EU fattas de viktigaste besluten i hemlighet av ett ministerråd på grundval av förslag från högt betalda, icke demokratiskt valda, EU-kommissionärer. EMU överlämnar en stor del av penningpolitiken till en "självständig" europeisk centralbank som inte är ansvarig inför några väljare. EMU:s förespråkare säger öppet att poängen med detta är just att de är svårare att påverka. Det är därför socialister måste bekämpa både EU och EMU.

Ett socialistiskt Europa

Den svenska arbetarklassen är inte den enda som har kommit till insikt om detta. I hela Europa pågår en vildsint kamp mot försämringar, mot Maastricht-avtalet och mot EMU. Vi måste förena oss med arbetarklassen i andra länder för att bekämpa EMU, men också för att skapa ett förenat socialistiskt Europa. Ett genuint förenat Europa på demokratisk socialistisk grundval, skulle vara något helt annat än den instängda odemokratiska byråkratiska konfliktfyllda sammanslutning av kapitalister som EU och EMU är idag. Behovet av sammanslagning är stort. Men allt kapitalisterna kan uppnå är ett missfoster, som riskerar att gå en tidig död till mötes. En genuin planerad sammanslagning av Europas ekonomier, och en gemensam valuta, skulle ge oss stora ekonomiska fördelar - en mer rationell produktion med stordrifts- och specialiseringsfördelar både på produktions- och försäljningssidan, under demokratisk kontroll. Med en snabb ekonomisk tillväxt vore det inget problem att omfördela resurser inom regionen. Detta i sin tur skulle lägga grunden för en demokratisk socialistisk världsfederation, som skulle leda till en snabb ekonomisk tillväxt och utjämning globalt.

Vi kan därmed lägga de stora ekonomiska argumenten för EMU åt sidan - stabilitet, minskad spekulation och frihandelns fördelar. De små - lägre växlingskostnader, något mindre räntor - må vara sanna, men obetydliga i sammanhanget. Men är det så att vi bör stödja EMU av politiska och moraliska skäl? Har Carl Bildt rätt när han skriver (SvD 31/12-96): "Ytterst är det europeiska samarbetsprojektet ett fredsprojekt. Den ekonomiska och politiska integrationen är medel och det är freden som är målet".

Det är anmärkningsvärt hur ofta man talar om möjligheten till krig idag. Att EMU är nödvändigt för att undvika ett krig, till exempel mellan Tyskland och Frankrike. För 10-15 år sedan figurerade inte den möjligheten i den allmänna debatten, vilket visar hur stora spänningarna har blivit. Men dessa spänningar minskar inte med EMU, snarare kommer de upp till ytan på ett dramatiskt sätt just på grund av EMU.

Carl Bildt borde veta bättre, just på grund av hans engagemang för fred i Bosnien. Kriget där avslöjar EU:s och EMU:s verkliga karaktär, som inte alls är fredlig. Sammanbrottet för Jugoslavien började med att den kroatiska och slovenska byråkratin, med hänvisning till gammal nationalistisk demagogi, deklarerade sin självständighet. De ansåg att de hade större möjlighet att försvara sina privilegier genom att bryta sig loss från en stagnerande stalinism, och röra sig mot kapitalismen. I detta var de ivrigt påhejade av de tyska kapitalisterna, som såg möjligheten att återerövra en av sina traditionella intressesfärer (precis så var också fallet när Tjeckoslovakien delades). Tyskland var det första landet att erkänna Kroatien och Slovenien som självständiga länder. I princip alla andra stora nationer var emot det. Tyskland ställde EU inför ett etablerat faktum och tvingade fram ett erkännande från EU. Detta i sin tur satte igång en kedjereaktion, som slutade med etnisk rensning. EU iklädde sig då fredsmäklarens roll för att få slut på striderna innan de ledde till en ännu större explosion, som kunde dra in Albanien, Bulgarien, Turkiet och Grekland i kriget.

Olika sidor i konflikter

Alla de viktigaste europeiska borgarklasserna är på ett eller annat sätt inblandat i en nykolonial strävan. De hoppas att EU och EMU ska innebära att de får de andra europeiska ländernas stöd för just sina ambitioner. Banankonflikten kommenteras t.ex. i en artikel i detta nummer av Socialisten (sidorna 8-9). I Sudan, Algeriet och Rwanda har Frankrike och USA stått på olika sidor i lokala konflikter. I Libyen står Italien och USA på olika sidor, för att inte nämna Kuba. USA hotar med att döma europeiska företag som handlar med Kuba till dryga böter i amerikanska domstolar!

Handelskonflikterna mellan stormakterna är idag fler än före första världskriget. Då var frihandeln större och man behövde inte ens pass för att förflytta sig mellan länder. Ändå var konflikterna så stora att de orsakade ett världskrig. Det som förhindrar krig idag är framförallt arbetarklassens styrka, som är många gånger större än 1914. Och det är bara ett socialistiskt Europa som skulle vara en garant för freden i framtiden.

Jonathan Clyne, Stockholm
Från Socialisten nr 22, mars 1997