Elitens rädsla för skandaler

I Annette Kullenbergs bok Överklassen i Sverige (Tidens förlag) som kom ut 1974 kan man börja se konturerna av överklassens attityder, som ligger i bakgrunden till mörkläggningen. Boken bygger på (anonyma) intervjuer med personer från olika delar av överklassen och deras tjänstefolk. Den ger en ganska unik inblick i deras tankar om sig själva och deras förhållande till resten av samhället. Det är anmärkningsvärt att boken överhuvudtaget publicerades. Det finns ytterst få undersökningar av överklassen. Sociologer och antropologer forskar betydligt mer om de lägre klasserna i samhället eller avlägsna stammar i Afrika.

I sin bok lyfter Kullenberg fram den starka drivkraften hos överklassen att skydda den ”personliga integriteten”. Det är lika självklart som att man aldrig talar om pengar i sociala sammanhang. När vissa kretsar släpper in skvallerpressen på sina fester så är det enligt Kullenberg för att skvallerjournalisterna är ”ett slags tjänstehjon åt de välbeställda”. De ska visa upp en bild av överklassen som framgångsrika, vackra, glada och med ett liv som är eftersträvansvärt. Någon granskande journalistisk är det knappast frågan om.

Det allra översta skiktet i överklassen, den gamla adeln och högborgerligheten, behöver dock inte den typen av bekräftelse. Bland dem är självbilden, att man är finare och mer kultiverad än andra, inpräntad sen århundraden. Man är blind för att den ställning man har i samhället grundar sig på ekonomisk makt. Förmögenheten har man genom arv, så man behöver inte heller framstå som giriga börsklippare.

Så här svarar Y, 33 år och född adlig, på frågan om det är fint att bjuda in pressen till fester. ”Nej, det är det inte, ser du. Det är illa, illa. Det är dålig stil.” Och personer som gör det är ”Ytterligt naiva. Ja, inskränkta på något vis. Sociala strebers kan man säkert säga.”

K, 30 år, affärsjurist och från en högborgerlig familj, säger: ”Ja, om man skulle definiera vad man bör lägga i ordet överklass...en viss kultur...en viss stil. En behandling av människor i alla sammanhang och ur olika grupper på likartat sätt.” Detta betyder inte nödvändigtvis att man ska behandla alla väl. Poängen är som K själv uttrycker det, att man beter sig ”behärskat” och därigenom skaffar sig ”någon form av övertag”.

L, 30 år med studentexamen från Sigtunaskolan och en pappa som är diplomat och en mamma som är hemmafru, förklarar: ”Man avskärmar sig med särskilda ord och uttryck och åtbörder och bordskick och med det ena med det andra.” Just detaljer som bordskick är något som återkommer hos de intervjuade. Det är ett sätt att visa sin klasstillhörighet och att markera distansen till andra.

Sammantaget så visar Kullenbergs bok att för överklassen på 70-talet var ytan oerhört viktig – hur man framställde sig och hur man uppfattades av andra. Det var till och med viktigare än pengar eller samhällsuppdrag. Att festa med Doris Hopp och hennes ”flickor” ingick inte i beskrivningen.

Åtminstone var det så då, innan aktieklipparna och ”grabbarna från Kramfors” (direktörer med en lägre klassbakgrund som Wallenberg handplockade in i styrelserummen för att vara torpeder mot arbetarklassen under 80- och 90-talet) gjorde sitt intåg i överklassen och köpte sig gårdar i Sörmland. Den gruppen har en naknare, råare roffarmentalitet. De inser att deras positioner och maktställning helt hänger på ekonomiska tillgångar. Därför försöker de med alla medel skaffa sig så stora rikedomar som möjligt. På så sätt är de mer klassmedvetna än den gamla adeln.

Att få sitt namn rundvalsat i media i samband med en bordellhärva är förstås inte något som passar någon del av överklassen. I Makten, männen, mörkläggningen berättar chefsåklagare Östberg om ett samtal med en av kunderna, ”en godsägare som tjänstgjorde vid hovet”. Han sa att om han blev kallad som vittne och hans namn tillkännagavs, ”då hade jag fått skjuta mig”. Men Östberg offentliggjorde inga kundnamn. Och pressen höll, och håller, tyst. Man kan gräva fram eller hitta på vilken skit som helst om film-, idrotts- eller rockstjärnors privata liv (de har oftast arbetarklassbakgrund), men den riktiga överklassen lämnar man normalt sett helt i fred.

Överklassens självbild är någonting som har växt fram i skärningspunkten mellan behovet av att både inför sig själva och inför de lägre klasserna rättfärdiga sin sociala ställning, som ju i grund och botten handlar om utnyttjande av andra människor. Självbilden måste dölja detta och framställa det som att ens roll är att hjälpa andra (ge människor arbete, bedriva välgörenhet), att man behandlar alla lika, att man är berättigad till sina privilegier eftersom man är ”finare” än andra. Det flesta människor ser naturligtvis igenom detta. De känner av de oerhörda klasskyftorna och att det är skillnad på folk och folk. Men så länge det är oklart var makten finns, vilka överklassen egentligen är och vad som finns bakom ytan så är det svårt att veta vad man ska göra åt orättvisorna. Hur tar man strid mot något som är så vagt och undflyende?

 

Om det av någon anledning helt plötsligt kastas ett strålkastarljus på överklassen så kan det få allvarliga konsekvenser för hela systemet. Helt plötsligt syns det att överklassen är falsk, känslokall och hycklande (som klass betraktad, vilket inte nödvändigtvis behöver gälla på individnivå). Dessutom ser man trådarna som binder ihop hela samhällstoppen – kapitalister, toppolitiker, generaler, polisledningen, mediaägarna, de högsta tjänstemännen. Fienden blir tydlig och ilskan kan koka över.

Oftast är det när det finns en stark vilja att kämpa för ekonomiska förbättringar eller mot politiskt förtryck som kamp bryter ut i samhället. Om rörelsen är tillräckligt bred kan den övergå till att bli revolutionär, det vill säga att hela systemet ifrågasätts och rörelsen börjar söka efter ett alternativt system. Men om ilskan och frustrationen hos arbetarklassen (över arbetslöshet, nedskärningar eller diktatur) har byggts upp under en längre period kan också avslöjanden om överklassen fungera som en en tändande gnista.

Ett av de första exempeln på detta var Dreyfuss-fallet vid slutet av 1800-talet. En judisk officer anklagades för att vara tysk spion och dömdes för högförräderi. Lenin skrev att protesterna mot denna dom kunde ha lett till en socialistisk revolution i Frankrike. I Dreyfuss-fallet kunde man se hur långt överklassen (inklusive staten, armén, och katolska kyrkan) var beredd att gå med lögner och förfalskningar för att försöka återupprätta den franska arméns heder. (Den hade dragits i smutsen efter nederlaget mot Tyskland och efter att den hade gjort gemensam sak med Bismark för att krossa Pariskommunen, den första arbetarstaten någonsin.) Nu hade de hittat en synda-bock. Allting var förstås judarnas fel!

Närmare i tiden, 1996, uppstod den Vita Marschen i Belgien som ett resultat av upptäckten att ett antal barn hade mördats. En pedofilhärva med förgreningar långt in i överklassen avslöjades. En härva där de inblandade skyddades av ledande politiker och rättväsendet. Det strejkades spontant i hela landet i samband med den Vita Marschen. René Stroobant, en f.d. fackföreningsledare vid de nedlagda varven, belyste rörelsens karaktär några dagar innan Vita Marschen: ”Jag har aldrig upplevt något liknande i hela mitt liv. Vid första anblicken ser detta inte ut att vara en fråga för facket. Men vi måste ta med det i räkningen. Vi måste organisera busstransporter till Bryssel på söndag. Folk har förlorat tron på allting. De har tappat tron på rättsväsendet. Det har tappat tron på politikerna. Och de ser även oss som en officiell struktur. Om vi sviker dem, vart ska de då vända sig med sin vrede?”

Gino Russo, metallarbetare och far till Mélissa, den 9-åriga flicka som svalt ihjäl i mördaren Dutroux källare, sa i en TV-debatt kvällen efter Vita Marschen: ”Det tog oss 15 månader att komma dit vi är nu. Förut lyssnade ingen på oss, varken polisen, politikerna eller någon annan. Idag marscherade över 300 000 till stöd för oss och våra barn. Vi är inte ensamma längre. Nu lyssnar de på oss. Men lärarna har redan kämpat i två år. Är det inte dags att lyssna på dem också?”

Hans uttalande visar kraften i rörelsen och hotet den utgör för överklassen även i andra frågor som berör arbetarklassen.

Den kanske märkligaste rörelsen av alla var den som uppstod i Storbritannien efter att Prinsessan Diana dött i en bilolycka 1997. Diana var populär för att hon ansågs vara mera mänsklig än de andra i kretsen kring drottningen, och på grund av bland annat detta hamnade hon i konflikt med drottningen.

I samband med hennes död avslöjade Drottning Elizabeth den känslokyla som präglar överklassen som klass, men som i vanliga fall döljs bakom välgörenhet och ”stil”.

Drottningen hade inte tänkt återvända till London från Skottland förrän på begravningsdagen. Hon insisterade på att ”Dianas stoft inte skulle begravas i något av de kungliga palatsen, utan på en privat begravningsplats. Hon krävde också att Diana skulle få en privat begravning trots sin status. Så starkt var det kyliga föraktet och hatet mot Diana att inte ens då hon var ett lik nämndes hennes namn vid söndagsguds-tjänsten i Crathie-kyrkan, eftersom drottningen stod fast vid sin order att prinsessans namn aldrig skulle nämnas i hennes närvaro.” (Alan Woods: Diana, monarkin och krisen i Storbritannien, 10/9-1997)

Den folkliga reaktionen tvingade dock drottningen att ändra sig på punkt efter punkt och till slut så vajade flaggan på halv stång på Buckingham Palace, något som inte hänt tidigare ens vid monarkers död. Så här analyserade den brittiska tidningen Financial Times (6-7/9-1997) den fara för överklassen som rörelsen innebar: ”Hennes våldsamma död i en bilkrasch i söndags morse har följts av en demonstration av folkliga känslor så djupa och breda så att de har väckt bestörtning bland statens institutioner. Hon har visat folkmassans makt.”

Det är inte otänkbart att avslöjanden om bordellhärvan kunde ha startat en rörelse som hotat att grundligt skaka kapitalismen i Sverige. Mitten av sjuttiotalet var en period då arbetarklassen var på offensiven i Sverige och internationellt.

I augusti 1975 presenterade LO-utredarna Rudolf Meidner, Anna Hedborg och Gunnar Fond ett förslag till löntagarfonder. Det slog ned som en bomb. På DN:s löpsedel stod det ”Revolution i Sverige” och Expressen skrev ”Är detta Sveriges farligaste man?” över en bild på Meidner. När LO-kongressen i maj 1976 klubbade förslaget om löntagarfonder ställde sig kongressledamöterna spontant upp och sjöng Internationalen. I LO-tidningen skrev man: ”Nu tar vi över”.

I Portugal utbröt revolution 1974 och Londontidningen The Times deklarerade att ”kapitalismen är död i Portugal”. USA förlorade Vietnamkriget 1975 och i Spanien störtades diktatorn Franco genom en folklig resning samma år. I Kullenbergs bok märks hur överklassen hela tiden ängsligt hamnar i försvarsställning. I sammanhanget är det inte så konstigt att hela etablissemanget enades om att lägga locket på i prostitutionshärvan.

Och mörkläggningen fortsätter än idag. Inte ens i en modig bok som Makten, männen, mörkläggningen synliggörs överklassen tydligt. Författarna skriver att kunderna inkluderade ”kända personer inom nöjesvärlden, affärsmän, läkare, mediafolk, flera politiker i riksdagen, två landshövdingar, flera ministrar, militärer i ytterst känsliga positioner - en civilingenjör, en överste och en överstelöjtnant, en ledamot i Rikspolisstyrelsens ledning, en rotelchef inom Stockholmspolisen, ja, till och med en åklagare. Som extra krydda en riksdagskvinna.” (Rauscher/Mattsson s. 281). Bara ett fåtal av alla dessa namnges och då handlar det främst om politikerna.

Uppenbarligen är detta fortfarande politisk dynamit som inga makthavare, inklusive etablerad media, vågar hantera.

 

Jonathan Clyne, från socialisten nr 74. Publicerad på Internet 051004.