Nu skälver hela ekonomin

Vad är det som händer? Den "nya ekonomin" med dess svenska flaggskepp Ericsson, Framfab och Icon skulle lotsa oss in i "kunskapssamhället". Det har skrivits spaltkilometer av hyllningar till dessa fantastiska bolag. Nu verkar det som om fallen i just dessa bolags aktiekurser kommer att lotsa oss in i någonting helt annat.

Nu skälver hela ekonomin. På affärstidningarnas framsidor talas det bara om ekonomisk tillbakagång: "The Next Downturn" (Business Week); "Here comes the recession" (Time); "Slowing down, to what?" (Economist). Frågan som diskuteras nu är inte hur IT har avskaffat konjunkturerna, utan om hur långvarig och djup lågkonjunkturen kommer att bli.

Inga fler reformer

Även Bosse Ringholm annonserar att "högkonjunkturen är över". Det är visserligen inget bevis på att vi är mitt i en lågkonjunktur, men det är en klar signal från regeringen - inga fler reformer.

Lågkonjunktur kan inte innebära annat än ökad arbetslöshet, budgetunderskott och nya nedskärningar. Detta efter en högkonjunktur där de flesta knappast har kompenserats för lågkonjunkturen under början av nittiotalet.

Om sanningen ska fram så är det varken regeringens, Ericssons eller ens Johan Staël av Holsteins fel. De tog förstås åt sig äran när det gick bra och nu skyller de ifrån sig. Inte ens nu är de beredda att avstå från sina skyhöga löner, som de tidigare berättigade med att de tar så mycket "ansvar". Men lika lite som de kan skapa en högkonjunktur, kan de genom "misstag" frambringa en nedgång.

Marknaden är blind

Under de drygt 200 år som kapitalismen har dominerat har det alltid funnits konjunkturer. Ibland längre, ibland kortare, ibland med stora svängningar och ibland med små. Så måste det vara i en marknadsekonomi där den "osynliga handen" styr. För styret är inte bara osynligt, det är också blint. Då blir det självklart krockar emellanåt.

Marknadens språkrör verkar vara nästan lika blinda som marknaden själv. Nu står de handfallna. En del som är någorlunda klarsynta, som Lars Jonung (professor i nationalekonomi och tidigare rådgivare till regeringen Bildt), erkänner åtminstone att kapitalismen inte kan existera utan kriser. Däremot har de ingen aning om varför det är så. Jonung säger: "Exakt varför vet ingen. Men att tänka sig en värld utan lågkonjunktur vore orealistiskt. Kriser kommer. Vi vet bara inte när, var och hur." (Metro 15/3-01)

Det finns förklaringar

Tyvärr så tillhör arbetarrörelsens ledning inte de klarsynta. Detta visas inte minst i deras förslag till ett nytt partiprogram. Där hyllar de marknadsekonomin reservationslöst. Ändå borde de ha en enorm fördel. Arbetarrörelsen har en lång marxistisk tradition. Ur denna rika källa bör de kunna ösa förklaringar på vad som håller på att hända. Redan i Kommunistiska Manifestet beskrev Marx och Engels hur konjunkturen verkar:

"Under handelskriserna förintas regelbundet ej blott en stor del av de frambragta produkterna, utan även av själva produktivkrafterna. Under kriserna utbryter en samhällelig epidemi, vilken skulle ha förefallit alla andra epoker som en orimlighet: överproduktionens epidemi. Samhället finner sig plötsligt försatt tillbaka i ett tillstånd av momentant barbari, en hungersnöd, ett allmänt förintelsekrig tycks ha avskurit det från alla livsmedel, industrin och handeln tycks förintade…"

Är det verkligen så illa ställt? Har ingenting förändrats sedan dess? Jo visst, under perioden efter andra världskriget och fram till mitten av sjuttiotalet pekade världsekonomin (som alltid dikterat den svenska ekonomins utveckling) för det mesta uppåt och lågkonjunkturerna var ganska milda. Bakom detta låg en dramatisk utveckling av världshandeln.

Handelshindren nedmonterade

USA:s absoluta hegemoni över den kapitalistiska världen banade väg för en successiv nedmontering av handelshindren. Detta ledde till produktivitetsökningar av en helt annan kaliber under flera decennier än de som den så kallade nya ekonomin kunde prestera under några få år. Utbyggnaden av den offentliga sektorn stabiliserade ekonomin ytterligare.

När dollarn avskaffades som världsvaluta i början av sjuttiotalet symboliserade det början på slutet av denna epok. Sedan dess har handeln mellan till exempel USA och EU-länderna stått stilla (räknat som procent av BNP) och protektionistiska block har växt fram. Visst har handeln inom blocken växt, och förflyttning av kapital över gränserna har ökat dramatiskt, men det ökar inte produktiviteten på samma vis som en ökning av världshandeln.

Svacka eller nedgång?

Sedan mitten av sjuttiotalet har vi därför fått en konjunkturcykel som allt mer liknar 1800-talets cykler (eller perioden mellan första och andra världskriget), så som Marx beskrev dem. Till och med längden på cyklerna, 10 år, påminner mer om förra seklet än decennierna efter andra världskriget.

Många borgerliga ekonomer hoppas att denna nedgång kommer att vara kort och relativt smärtfri. De försöker hävda att detta inte är en verklig konjunkturnedgång, utan bara en IT-bubbla som spricker. De menar att detta är hälsosamt för att det rensar ut osunda börsförväntningar och sammankopplar börspriserna med företagens vinster igen. En slags självsanering av systemet. De tror att man i likhet med börsfallen -97 och -98 snart kommer att vara på gång igen, om än inte med en lika uppblåst börs.

Dessa förhoppningar kommer att komma på skam. Den underliggande ekonomiska utvecklingen är en annan. Vid de tidigare börsfallen kom krisen från Asien på grund av övervärderade förväntningar och valutor där. Visst skakade det om på börserna, vilket visade på världsekonomins grundläggande instabilitet, men i grund och botten så befann sig världsekonomin fortfarande i en uppåtgående fas i konjunkturen.

Fortsatta fall

Först efter en explosion av investeringar, vilket resulterar i överinvesteringar och sedan fallande vinster börjar den verkliga ekonomin gå in i en negativ spiral. Enligt de sista siffrorna från den amerikanska centralbanken håller företagens vinster på att sjunka med 26% nu (på årlig basis). Samtidigt fortsätter de att öka sin redan enorma skuldsättning.

I denna situation kommer inte börspriserna att studsa tillbaka. I bästa fall kan det uppstå kortsiktiga uppgångar, innan börsen faller ännu mer. 1997 hade varken investeringsexplosion eller fallande vinster inträtt i de utvecklade länderna när börsen föll. Investeringsboomen kom snarare, åtminstone delvis, som ett resultat av Asienkrisen. Efter devalveringen av deras valutor ökade deras konkurrenskraft och det påskyndade och ökade investeringarna i framförallt USA, men också i Europa.

Nu ser vi alla tecken på överinvesteringar och fallande vinster på bred front i USA. Det kommer att dra med sig resten av världen. Förr eller senare. Världens näst största ekonomi, Japan, har befunnit sig i kris sedan deras investeringsexcesser på 80-talet. Europa kan inte ersätta både Japan och USA som världsekonomins lokomotiv.

Räntesänkningar

Kan då Alan Greenspans räntesänkningar ge nytt liv till den amerikanska ekonomin och rädda världsekonomin? Nej och åter nej. Snart måste han upphöra med räntesänkningar. Redan nu har kapital börjat lämna USA och flyttat till Europa. Dollarn har fallit. Om han sänker räntorna mycket mera, kommer ännu mer kapital att fly. Dollarn kommer då att sjunka ännu mer och börsen fortsätter sin kollaps.

Skulle han trots detta fortsätta med räntesänkningar för att försöka få USA att exportera sig ur krisen, skulle EU tvingas att svara med konkurrerande räntesänkningar för att rädda sin handel. Snart skulle man nå en ränta på nära 0%. Japan är redan där utan att ha tagit sig ur krisen. Japans finansminister Kiichi Miyazawa säger att "Japans finansiella situation närmar sig ett tillstånd av kollaps". (Stratfor 1/3-01). Man kan inte sänka räntan mera och kommer att tvingas till andra åtgärder.

Handelskrig

Vi skulle hamna i en upptrappning i handelskriget likt den på trettiotalet. Redan nu har man stridit om allt möjligt från kött till mobiltelefoner och bananer. Strafftullar har redan införts. Konkurrerande devalveringar skulle bädda för ännu fler protektionistiska åtgärder och då skulle vi helt plötsligt befinna oss i en långvarig och djup depression som på trettiotalet. För det var världshandel kollaps som var orsaken till att konjunkturnedgången då förvandlades till en depression.

Marknadens kaos

Socialdemokratiska partiets ledning har precis lagt fram ett förslag till nytt partiprogram där man hyllar marknadsekonomin som det bästa av alla möjliga system. Valet av tidpunkt kunde inte vara sämre. Nu kommer det att bli allt tydligare att vi måste ersätta marknadens kaos med en demokratisk planhushållning, baserad på ett kollektivt ägande av de stora företagen.

JC

Från Socialisten nr 53, april 2001