Hur många gånger har vi inte fått höra att alla måste hjälpa till att sanera ekonomin? Att vi inte har råd med reformer? Att vi har levt över våra tillgångar? Att löneökningar skapar inflation? Eller att löneökningar skapar arbetslöshet? I sin bok "Pengar, makt och alla vi andra" och uppföljaren "Mera pengar" lyckas Johan Ehrenberg avslöja falskheten i dessa och andra vanliga media- och politikermyter. Böckernas svaghet är att de egentligen inte ger några alternativ, menar Jonathan Clyne.

Slagkraftig propaganda

Ehrenberg går till källorna: SCB (Statistiska Central Byrån), till forskare med vänstersympatier och inte minst till borgarklassens egna diskussionsforum och informationsplatser. I SNS-förlags publikationer, Dagens Industri, Månadens Affärer och de undanskymda platserna på morgontidningarnas ekonomi sidor, där ljugs det inte så ofta. Borgarklassen själv måste trots allt veta vad som gäller för att kunna sitta kvar vid makten. Med hjälp av deras egna uttalanden avslöjar Ehrenberg makten. Han gör det på ett engagerat och lättläst sätt. Sida upp och sida ner av statistik kommer till liv i hans händer och det är svårt att släppa greppet om boken. Detta är böcker som vi har väntat på och de kan verkligen rekommenderas till alla som är intresserade av att se bortom den billiga propaganda med vars hjälp vi tvingas till försämringar år efter år.

Johan Ehrenberg förtjänar att tas på allvar och det är ingen slump att han håller föredrag inom arbetarrörelsen och att det finns en utbredd sympati för vad han skriver om. Men hans styrka är också hans svaghet. I mängden av avslöjanden, reportage och siffror är det svårt att se om han egentligen står för annat än en kritik av de borgerliga myterna (som tyvärr även arbetarrörelsens ledning har svalt med hull och hår). Vad ser han som orsakerna till de systemskiftet som håller på att ske mitt framför våra ögon? Och vilket alternativ förespråkar han?

På dessa punkter är han inte så tydlig, men trots detta eller kanske just på grund av detta används han som stöd för den återblickande vänstern inom arbetarrörelsen, dvs den vänster som menar att om vi bara för samma politik som fungerade så bra på 50- och 60-talet kommer allting att bli bra igen i Sverige. Jag har försökt sammanställa Ehrenbergs analys genom att samla ihop spridda kommentarer i hans böcker.

Maktens män

Enligt honom var Sverige ett ovanligt lyckat exempel på vad en stark stat kan åstadkomma vad gäller företagande, arbete och jämställdhet. Men sen hände någonting. Systemskiftet började. Systemskiftet ser han framförallt som en väldig "backlash", en slags psykologisk reaktion från de som har makten i samhället. Det hela är "en attack av mäktiga män, mot mindre mäktiga män, och framförallt en attack från mäktiga män mot alla kvinnor." De mäktiga männen har helt enkelt fått nog av försöken att begränsa deras makt.

Politikerna begränsade och fortsätter att begränsa sin makt frivilligt. De har gett bort sin makt för att de anser att den förvärrar för den fria marknaden. Genom att avskaffa valutaregleringar, inte låna utomlands, öka riksbankens självständighet, privatiseringar, Maastricht och framförallt genom att låta arbetslösheten öka minskar den offentliga sektorns dvs politikens makt och stärks marknadskrafterna. Arbetslösheten är alltså enligt Ehrenberg inte ett ekonomiskt utan ett politiskt problem.

Spekulation

Marknadens ökade makt ledde till en spekulationsboom på 80-talet. Den påföljande krisen var ett resultat av att den rika privata sektorn på några år dramatiskt ökade sitt sparande (vilket de lätt kunde göra eftersom skattereformen ensidigt gynnade de rika), minskade sin konsumtion, minskade investeringarna och lät kostnaden för det hela falla på den offentliga sektorn. Detta skedde automatiskt.

När den privata sektorn sparade blev fler arbetslösa; Skatteintäkterna minskade samtidigt som utgifter till de arbetslösa ökar; Budgetunderskottet (vars grund fanns i minskade statliga inkomster efter skattereformen) förvärrades, vilket regeringen täckte genom att låna pengar från de rikas sparade pengar. På detta sätt, tillsammans med lönesänkningar, statliga bidrag till krisdrabbade banker, och en rekordstor skillnad mellan in- och utlåningsräntor (som bara privatpersoner och inte företag betalar) förvandlades en privat skuld till en offentlig skuld.

Krisen är alltså ett resultat av att den rika delen av befolkningen desperat försöker skydda sina förmögenheter när fastighetes- och spekulationsbubblan sprack. Hans Tson Söderström, chef för SNS (arbetsgivarnas bildningsförbund) talade klarspråk:"Det finns ingen annan lösning än att den offentliga sektorn går in och tillfälligt tar på sig skulden som den privata sektorn vill bli av med." Och nu ska ont göras värre genom att fortsätta på den inslagna vägen. Så långt Johan Ehrenberg.

Vill ha revansch

Visst är det sant att den svenska borgarklassen har varit sugen på revansch. Efter 50 år av socialdemokratisk styre, efter decennier då de fick anpassa sitt språkbruk till arbetarrörelsens värderingar och efter en omfattande diskussion på sjuttiotalet där deras rättighet att styra över ekonomin ifrågasattes på allvar, ville de slå tillbaka och i mycket högre utsträckning sätta sin prägel på samhällets värderingar.

Men detta förklarar inte arbetslösheten och nedskärningarna, enbart det bittra och intelligensbefriade sättet på vilket de genomfördes. (Se bara exemplet med privatisering av den offentliga sektorn, som har visat sig vara en synnerligen dålig affär för staten).

Internationella exempel visar också på svagheten i resonemanget. I Storbritannien började en liknande politik redan 1979. Där hade Labourpartiet bara varit vid makten under 10 av de 30 åren innan. I USA ökade klassklyftorna och arbetslösheten. Sänkta löner och nedskärningar drabbade arbetarklassen under de senaste 20-25 åren, trots att det inte finns något arbetarparti alls och att de få fackföreningar som fanns var kontrollerade av maffian och/eller helt lojala det kapitalistiska systemet.

"Flathet" inte tillräcklig förklaring

Psykologi kan inte förklara borgarklassens agerande och dumhet kan inte förklara varför politikerna inte kan tränga igenom kapitalets propaganda. Ehrenberg har förstås rätt när han förklara att politikernas agerande inte beror på en konspiration, men han har fel när han menar att "medborgarna få den stat de förtjänar" och "vi kan inte komma undan vårt ansvar". Genom vår flathet har vi enligt honom tillåtit politikerna att ge bort den offentliga makten. Det är detta som har orsakat krisen. Slutsatsen kan bara vara att bara vi berättar för våra politiker var skåpet ska stå så blir allting bra igen.

Men det finns betydligt djupare orsaker till krisen. Naturligtvis måste vi ta strid för att förbättra saker, men vi måste också veta orsakerna till vad som har hänt för att veta vad vi ska ta strid för, annars riskerar vi bara att utmattas i en strid som vi inte kan vinna. I grunden har det inte skett något systemskifte. Hela systemet är i grunden detsamma som den var för 10, 20, 30 eller för den delen 100 år sedan. Vi lever i ett kapitalistiskt system. Däremot har det skett förändringar inom systemet. Systemet har gått från att ha varit i en uppgångsfas till att vara i en nedgångsfas. Detta har förstås väldig stor betydelse, men ändrar inte systemet.

Nationalstatens begränsningar

Kapitalismens grundläggande begränsningar har igen efter en period av undantagstillstånd under efterkrigsuppsvinget börjat göra sig till känna igen. Marx påpekade att en av dessa begränsningar var nationalstaten. Världskrigen och depressionen mellan dem, som till stor del uppstod på grund av 30-talets konkurrerande devalveringar och handelshinder bekräftade detta. Efter andra världskriget verkade det dock som om nationalstatens begränsningar hade lyfts. USA dominerade världsekonomin. I praktiken var dollarn världsvalutan och var lika med guld. Dessa faktorer lade grunden för en makalös utveckling av världshandeln och produktionen.

Men som Johan Ehrenberg skriver hade USA redan 1960 tryckt mera dollar en de hade guld i Fort Knox. Ett första svaghetstecken. Och allt medan Japan och Tyskland ekonomiska makt växte, bl a för att de inte bar kostnaden för att vara världspolis och istället kunde investera pengarna växte spänningarna i det internationella monetära systemet. En stabil världsvaluta förutsätter en dominerande nation och en relativ jämn och snabb tillväxt i alla de viktiga länderna. När Frankrike började begära att få betalt i guld istället för pengar och Fort Knox började tömmas brast till slut systemet med en världsvaluta och från början av sjuttiotalet fick dollarn flyta fritt.

Kapitalets oförmåga

Valutaspekulation, devalveringar, räntejusteringar är inte ett symptom på att att kapitalet har internationaliserats utan snarare ett symptom på kapitalets oförmåga att organisera sig internationellt. Enda hoppet till ett samarbete idag är EMU. Men detta är ett patetiskt försök att delvis återupprätta en världsvaluta i åtminstone en del av världen. Alla vet att det behövs, men den franska och brittiska kapitalistklassen kommer inte att acceptera att underkasta sig D-marken och därigenom den tyska kapitalistklassen. Idén är dödfödd och i bästa fall blir resultatet att Tyskland får med några av sina närmaste satellitstater - Belgien, Holland, Österrike och kanske några till.

Under tiden rullar valutakarusellen på. ABB tjänade 1,3 miljarder på finansförvaltning 1993, mer än på tågbyggande och kraftöverföring. Volvo tjänade en halv miljard på spekulation 1992. "På den ryckiga marknaderna under hösten koncentrerade Volvo-Group Finance sig på att tjäna på den stora ränteskillnaden mellan främst europeiska valutor och den svenska kronan. Beslutet att låta den svenska kronan flyta, fick inga konsekvenser på företagets resultat."(Från Volvos redovisningar, citerat av JH). Och detta är bland de "seriösaste" företagen. Det är inte av elakhet som de gör detta. De måste.

Hela handeln med derivater, som nu har gigantiska proportioner, växte fram bl a som ett svar till osäkerheten kring valutaväxling. Derivathandeln började ursprungligen som ett sätt för bönderna att gardera sig mot en dålig skörd. De sålde skörden i förskott till ett bestämt pris. Köparen fick under tiden en papperslapp där det stod vad man hade avtalat. Denna pappersbit kan sedan säljas till någon annan. På samma sätt sker nu med valutorna, man säljer pappersbitar där det står att man lovar att köpa en viss mängd valuta, till exempel dollar, till ett visst pris i till exempel kronor, vid en viss tidpunkt. Om det inte vore för osäkerheten som nationalstatens existens skapar skulle ingen köpa valutaderivater.

Staten och kapitalet

Trots att kapitalistklassen vet att nationalstaten är ett hinder och hoppas på nåt sätt att kringgå den, bara det inte kostar dem nåt, är de oförmögna att göra det. Nästan alla kapitalistklasser är beroende av sin egen nationalstat. 75% av den svenska börsen ägs av svenskar, trots att den svenska börsen bara har 1% av det totala börsvärdet jorden runt.

Svenska 'multinationella företag' har sin kärnverksamhet, sitt huvudkontor och nästan all sin forskning och utveckling i Sverige. De behöver den svenska staten för att göra överenskommelser i Indien eller Kina. De behöver den svenska statens exportkrediter och bidrag. De behöver en stat som de kan kontrollera, som devalverar när de vill, som sänker de sociala kostnaderna när de vill. Och inte minst en stat som när de drabbas av jätteförluster, kan överta dem. Under en temporär period kunde nationalstaten överbryggas, men den perioden är över och inga valutaregleringar i Sverige kan ändra på det.

Företagen har det inte lätt. De behöver jättevinster. Det är inget skämt. Man behöver vinster till att gardera sig, genom spekulation mot den osäkra framtiden. Derivathandeln är inte begränsad till jordbruk och valutor. Man kan också handla med lån, obligationer och annat smått och gott. För att inte nämna fastighetsspekulation. Är man inte med i spelet så kommer man att drabbas mer eller mindre omedelbart. Spekulerar man inte i fastigheter när alla andra gör det, har man snart ingen lokal att ha kontoret i.

Konkurrensen på världsmarknaden

Man behöver också vinster för att konkurrera med varor och tjänster på en allt hårdare världsmarknad. Att de inte klarar sig på sina rekordvinster utan begär ännu fler lönesänkningar, nedskärningar och försämrade arbetsvillkor visar på den hårda konkurrensen och inte i sig på företagarnas girighet. Trots rekordvinsterna tappade svenska företag andelar på världsmarknaden, bara i mer långsam takt än tidigare.

Men även om man hade uppnått en ökad andel av världshandeln, som till exempel USA, hade man fortfarande behövt rekordvinster för att kunna fortsätta att öka sin andel, annars hade den börjat minska.

Även i Norge som på många sätt och viss har haft de bättre än de flesta har man nyligen haft omfattande strejker mot försämringar. Även där, där det inte finns nått budgetunderskott alls genomför man nedskärningar i den offentliga sektorn. Konkurrensen på 50- och 60-talet var en mild västanfläkt jämfört med dagens konkurrens med kniven mot strupen. För hade man åtminstone en ganska stor och säker hemmamarknad att falla tillbaka på, idag går ingen säker. Man vet att i den situationen kan en jättevinst snabbt vända till en jätteförlust, som hände Volvo för bara några år sedan.

Mindre vinst

Det som spökar bakom denna ökade konkurrens är faktiskt en kris för produktionen. I själva verket har vinstmarginalerna för produktion av verkliga varor sjunkit sedan 60-talet. Man slåss om en krympande vinstkaka, som bara temporärt har ökats genom en ökat utsugning av arbetarna. Att vi talar om rekordvinster handlar mest om att vi talar om rekorduppblåsta pappersvinster på grund av spekulation.

Orsakerna till vinstmarginalernas fall eller som Marx uttryckte det "profitkvotens tendens till fall" beror på, om man ska förenkla det, att mänskligt arbete ersätts av maskiner. Enbart mänskligt arbete skapar vinst, därför blir vinsten mindre när maskinerna tar över. (För en bättre beskrivning läs Socialisten nr. 8)

Vad kan vi göra? Vi kan inte gå tillbaka till 50-talet. Vi kan inte att förändra något genom att läxa upp våra politiker. Vi kan inte bara höja skatterna till vad de var tidigare och tro att kapitalet kommer att acceptera det som de gjorde då. Kapitalet kommer att slåss med näbbar och klor, för dem gäller det deras överlevnad i en kall och hård värld.

Kapitalets guldålder ohjälpligt förbi

Det räcker inte att vi sätter hot mot hot, som Johan Ehrenberg föreslår, att om de hotar att flytta hotar vi med att ta över deras fabriker och producera minst lika bra bilar. De kan redan ställa med tillräckligt med trubbel genom att flytta sina likvida medel, genom en investeringsstrejk och t o m kan det anordna en militärkupp! Vi måste verkställa hotet istället och det så snabbt som möjligt.

Makt handlar inte om tankar som Johan Ehrenberg tror: ("Kampen om framtiden är en kamp om våra tankar"). Under vissa perioder, under unika omständigheter, som efter andra världskriget kan saker gå åt rätt håll trots kapitalismens anarki. Men den tiden är förbi och vi behöver inte den tidens paroller. Det vi behöver är de idéer som kom ännu längre tillbaks och som handlar om att överföra ägandet och makten över produktionsmedlen till samhället. Ehrenbergs böcker ger ett utmärkt underlag för detta.

Jonathan Clyne, Stockholm

Fakta ur Ehrenbergs böcker

Om offentliga sektorn

Den offentliga sektorn är effektiv: Ett hotellrum på ett vanligt hotell kostar mer än ett rum på ett sjukhem.

Den offentliga sektorn är billig: 1985 - 1990 ökade KPI (konsumentprisindex) med 66%, priset för hälso- och sjukvården med 65%. Under 80-talet minskade den offentliga konsumtionen och investeringar från 32,4 till 28,4 av BNP. Transfereringar ökade från 16,1 till 17,7 p.g.a. fler pensionärer.

Borgarna ljuger

Bo Lundgren (skatteminister) sa 1990: "Kostnaderna för socialförsäkringar har ökat med 100 miljarder under dessa år (1985-1990). Detta är huvudorsaken till det strukturella budgetunderskottet". Men han har glömt att räkna bort inflationen. Och att inkomsterna ökat. Och han verkar ha missat att det inte fanns något budgetunderskott 1990. I själva verket går socialförsäkringarna på plus.

De offentliga utgifterna är inte 70% av BNP utan 30% dvs samma som 1970 om man räknar bort transfereringar. Transfereringar är inte pengar som staten spenderar, utan pengar som en medborgare, till exempel en vanlig arbetare ger till en annan till exempel en pensionär som annars inte skulle ha några inkomster. Detta administreras för rättvisans skull av staten.

Men även om räknar in transfereringar på samma sätt som man gör i alla länder så blir skattetrycket inte mer än 46;9%. För att komma upp till 70% måste man räkna in de skatter som bokförs, men aldrig betalas in på transfereringar. Räknat så är inte Sverige världshögst i skatter. Danmark och Belgien är över. Tyskland, Italien och Frankrike nästan lika högt. Bara England är mycket lägre.

Om statsskulden och skatterna

I statsskulden räknas bara skulderna, inte tillgångarna. Om man även räknar in landstingen och kommunens tillgångar blir de offentliga tillgångarna 4,5 miljarder jämfört med 1,2 miljarder i skulder. Bara Norge ligger bättre till.

1991 års budgetunderskott på 16 miljarder kan jämföras med 170 miljarder 1993, efter skattereformen slagit igenom. Inkomster från skatter och avgifter minskade med 135 miljarder. Skatteintäkterna minskar med 30%, samtidigt som BNP minskade med 3%.

1989/90 samlas 81 miljarder in i skatter, mest inkomstskatt. Året därpå 60 miljarder och följande år 19 miljarder.

Medborgarna som tjänade över 200 000 1991 betalar mellan 30 och 38% i skatt.

Företag betalar 20 miljarder i bolagsskatt men får lika mycket i företagsstöd

SSAB gjorde på ett halv år lika mycket vinst som man sålde det för. Procordia köptes av Volvo för 3-4 miljarder och vinsten ligger på 2 miljarder per år.

Ingela Thalén försvarade sparpaketet med att den rikaste tiondelen bidrar med 30% och den fattigaste med 5%. Men den rikaste tjänade 273 miljarder och de fattigaste under 5 miljarder. Om man tar 30% av besparingarna från de rikaste blir det 3 miljarder och 5% från fattigaste blir det 0, 5 miljarder. De rika förlorar alltså 1% av sina inkomster, medan de fattiga förlorar 10% om det stämmer vad Ingela Thalén säger.

Om klassamhället och maktkoncentrationen

Höginkomsttagare lever 8 år längre än låginkomsttagare. Antalet allvarligt och långvarigt sjuka låginkomsttagare över 45 är mer en dubbelt så stort som höginkomsttagare.

Disponibla inkomster (pengar efter skatt) ökade under 80-talet med 230 000:- per år för den rikaste tiondelen. För nästa tiondel ökade inkomsterna med 52 000:-. För den fattigaste tiondelen sjönk inkomsterna från 55 000:- till 44 000:-

60% av hushållen från de fattigaste och uppåt har fått sänkt eller oförändrad inkomst under 80-talet

PG Gyllenhammar tjänade 1980 lika mycket som elva metallarbetare. 1993 lika mycket som 50.

En person som tjänar 240 000:- 1995 får betala 150 kronor till i värnskatt per månad. Barnbidragen sänks med 110:-

Fyra företag står för hälften av exporten. Ericsson, ABB, Electrolux ägs av Wallenberg. Volvo är den fjärde. Tillsammans med Skanska och Handelsbanken utgör dessa fyra större delen av makten i Sverige. 20 företag står för 60% av industriinvesteringarna, 80% av exporten, 90% av forskningen. De rikaste 20 % av hushållen äger 80% av förmögenheten.

Om inflation och löner

Lönerna ökade med 9% på 60-talet, men inflationen var bara 4%. På åttiotalet ökade lönerna också med 9%, men inflationen var 10%.

Av inflationen 1995 berodde enligt Konjunkturinstitutet 1,5% på kronans fall, 0,65% på kommunala och statliga taxehöjningar och lika mycket på höjda skatter. Den höga räntan ansvarade för 0,7%. Totalt blir detta 3,4% av 3,5%.

Ur Socialisten nr 16, maj 1996