Bränsleprotesterna:

Höjd dieselskatt fel väg

För alla som står till vänster i Sverige har det länge varit självklart att försvara höga bensin- och dieselpriser för att minska miljöförstöringen. Kanske är det dags att tänka om.

Småföretagare, lastbilschaufförer, bönder med flera har med omfattande stöd från arbetarklassen i flera europeiska länder nu gått ut i militanta aktioner för sänkta bränslepriser.

Dessa grupper har liksom de flesta arbetare blivit hårt pressade under en lång period. De har inga marginaler kvar. Bankerna har oftast gett dem dyra lån för till exempel lastbilar eller traktorer.

Storföretagen har kunnat använda sig av den hårda konkurrensen bland småfräsarna för att pressa dem till urusla avtal. Och oljebolagen har tjänat en hacka på dem. Shell kunde redovisa en vinst på 6,1 miljarder dollar första halvåret i år (DN 22/9-00).

Inte sällan har de som nu protesterar tvingats bli egenföretagare för att ha ett jobb kvar. För att överleva måste de jobba många timmar och det finns inga skyddsombud som kontrollerar deras jobb. Arbetarrörelsen måste ge sitt ovillkorliga stöd till alla som tar strid för drägliga arbetsvillkor.

Åkeriförbundet, de stora åkeriernas språkrör som agerar med SAF i ryggen, har tagit avstånd från aktionerna och deklarerat att de är samhällsfarliga, det vill säga farliga för storföretagens vinster eftersom det kan leda till störningar i produktionen.

Även om dessa småföretagare har pressats från många håll och kanter, så har skatten hamnat i fokus för striden. Detta är naturligt. "Marknaden" är diffus. Vem vet ens var Shell har sitt huvudkontor? Hur ska man protestera mot OPEC? Det är mer konkret att rikta sitt missnöje mot regeringen och dess skatter.

Dessutom har frågan om dieselsskatter blivit något av en rökridå som döljer de allvarliga miljöförsämringar som en rad andra åtgärder har skapat under årens lopp. Bristande investeringar i, och dålig planering av, kollektivtrafiken under en lång period har nu förvärrats av privatiseringsivern.

Vad gör regeringen egentligen mot skiftet från järnvägar till lastbilar och från tunnelbana och pendeltåg till privata bilar? Varför tillåter regeringen nedläggningen av allt fler tåglinjer och försöker skänka russinen i kakan till storbolag? Varför inför man inte gratis kollektivtrafik, kombinerat med en förbättring som fick kollektivtrafiken att fungera på ett anständigt sätt? På flera orter där man har provat detta har det visat sig vara samhällsekonomiskt lönsamt.

Men för att genomföra detta krävs det förstås att kollektivtrafiken i sin helhet och de stora åkerierna ingår i den offentliga sektorn och sätts under demokratisk kontroll med facklig majoritet i styrelserna. Annars kan man inte planera verksamheten. Det kanske är där skon klämmer. Regeringen vill inte stöta sig med arbetsgivarna.

Arbetarrörelsen får inte dogmatiskt låsa fast sig i höga bränsleskatter, utan se både verkligheten som den är idag och lägga fram ett bredare perspektiv på hur miljön ska förbättras, utan att det drabbar dem som redan är mycket utsatta.

JC