Det blåser nya vindar i Danmark
En omfattande proteströrelse har under hösten skakat
Danmark. I spetsen har anställda inom offentliga sektorn, speciellt
barnomsorgen, stått. Anledningen har varit att budgeten i många kommuner
inneburit stora nedskärningar som slagit särskilt hårt mot förskolorna.
Protesterna har också visat på att det finns ett djupare missnöje i samhället. Även om rörelsen just nu avstannat så har missnöjet inte minskat.
Protesterna drevs längst i Aarhus som är Danmarks näst största stad med 300 000 invånare. Där gick kommunen ut med ett förslag på nedskärningar med 60 miljoner euro per år mellan 2007 och 2010. Samtidigt som den borgerliga regeringens budgetöverskott visar sig vara rekord högt, ungefär 11 miljarder euro. Det framstår kart att nedskärningarna i kommunerna inte på något sätt är nödvändiga utan enbart är en förberedelse för att sänka skatten för de rika.
På kort tid fick proteströrelsen en omfattning som få hade väntat sig. Under sommaren antogs olika upprop, man pratade om strejker och på några håll hölls demonstrationer. Men hela rörelsen förändrades när arbetarna inom barnomsorgen i Aarhus gick i strejk.
Den 30 augusti höll 1500 kommunalarbetare i Aarhus ett möte där de bestämde sig för att arrangera en demonstration den 12 september. Innan demonstrationen var det mycket diskussion om att personalen borde strejka den dagen. På många barnstugor la man också ner arbetet och föräldrarna ordnade strejkvakts kedjor. Ungefär 15000 deltog i demonstrationen som blev den största på många år. Men det var egentligen inte förens veckan efter som rörelsen verkligen tog fart. Den 18 september hölls en ny demonstration och samma dag sattes 20 barnstugor i blockad, den 21 september var 196 barnstugor i strejk. Under tiden hölls också andra demonstrationer till försvar för olika kommunala verksamheter. Nära 10 000 demonstrerade till stöd för Huset, en kommunal samlingslokal som används av kulturarbetare och föreningar, arga föräldrar ockuperade Stadshuset och pensionärerna anordnade flera protestaktioner.
Den 21 september var ungefär 85 procent av barnomsorgen ute i strejk och på kvällen hölls ett möte med 4 500 offentliganställda. Att det inte var fler berodde på att endast 4500 släpptes in av säkerhetsskäl. Resten följde mötet utomhus. På mötet beslöts att utvidga strejken till alla barnstugor i Aarhus och under dagarna som följde drogs fler grupper in i kampen, som anställda vid sjukhem, lärare, sjuksköterskor och psykologer. Elever ordnade proteser och blockerade skolor.
Rörelsen spreds som en löpeld och kulminerade i en stor protestdag den 3 oktober då demonstrationer hölls över hela Danmark.
Den 3 oktober gick också hamnarbetarna och grupper av byggnadsarbetare i Aarhus ut i en endags solidaritetsstrejk med barnomsorgspersonalen.
Inför den 3 oktober spred sig rörelsen också till Köpenhamn där en rad barnstugor hölls stängda den 3 oktober.
I Aarhus samlade demonstrationen minst 25000 arbetare och ungdomar och på kvällen hölls ett möte då man beslöt att fortsätta strejken till den 5 oktober då kommunfullmäktige skulle besluta om budgeten.
En majoritet i kommunfullmäktige godkände budgeten och den 6 oktober höll de strejkand arbetarna ett möte där man beslöt att återgå till arbetet.
För tillfället verkar rörelsen ha avstannat även om det varit mindre strejker på olika håll i landet.
Proteströrelsen har haft en enorm påverkan på hela samhällsklimatet. Det är den största rörelsen på lång tid. De som tidigare varit skeptiska och menat att danska arbetare inte längre är beredda att kämpa får nu äta upp vad de sagt. Arbetarna har inte bara visat att de varit beredda att kämpa utan också att de är beredda att ta risker och göra uppoffringar. De anställda inom barnomsorgen har förlorat mer än en månadslön under strejken liksom föräldrar som deltagit och inte haft någon barnomsorg under tiden.
Strejken visade också på de demokratiska arbetsmetoder som formas under kampen. Alla barnomsorgs arbetare träffades regelbundet för att fatta beslut om hur strejken skull fortsätta. De valde en kommitté som ledde strejken och de hade dagliga möten i en park nära stadshuset både för att visa sin styrka och ge varandra stöd.
Men en sak saknade proteströrelsen, det som hade kunna göra den än mer framgångsrik, en medveten ledning som visade vägen framåt.
De som ledde strejken lokalt har gjort ett fantastiskt arbete men strejken i Aarhus kopplades aldrig ihop med andra arbetargrupper och kampen i landet i övrigt. Denna roll hade fackföreningarna kunnat spela. Tyvärr gjorde ledningen inom fackföreningsrörelsen ingenting för att leda protesterna. Till och med "vänster" ledarna inom fackföreningsrörelsen i Aarhus gjorde allt de kunde för att dölja och dämpa strejken.
De danska marxisterna, runt tidningen Socialistisk ståndpunkt, har under hösten rest kravet på en 24-timamrs generalstrejk. Från fackligt håll har argumentet mot detta varit att strejkerna måste vara spontana.
De danska arbetarna har under de senaste tretio åren visat att de är beredda att strejka spontant, de flesta arbetsnedläggelser har av lagstiftningen kallats för vilda strejker. Den fackliga ledningen har, både vid vilda och lagliga strejker gjort allt för att hålla rörelsen tillbaka. För att vinna en strejk är ledningen nödvändig. Strejker kan uppstå spontant men kan inte vinnas spontant. Målet med den politiska rörelsen nu måste vara att sparka ut den borgerliga regeringen - och det innebär att kampen måste organiseras.
Händelserna den senaste tiden har visat att detta stämmer. De som förespråkat spontana strejker har i realiteten lämna barnomsorgspersonalen att kämpa ensamt.
I Roskilde, en lien stad utanför Köpenhamn, lyckades LO-distriktets ordförande splittra deltagarna på ett möte för offentliganställda. Han menade att ett stöd för förslaget att strejka skulle innebära konkurs för fackförbunden som skulle tvingas betala höga skadestånd för den olagliga strejken. Att det inte är sant visade kampen i Aarhus där de fackliga företrädarna gjorde det de var tvungna enligt lagen, de avrådde medlemmarna från strejken, men lät dem bestämma själva hur de skulle agera.
Exemplet visar också att det går att pressa de fackliga ledarna. LO-distriktets ordförande i Aarhus tvingades göra en helomvändning i sin inställning till kampen. Från att ha förnekat protesterna gick han sedan ut och krävde att budgeten skulle omförhandlas. Trots detta var han dock med och röstade igenom budgeten som socialdemokratisk ledamot av fullmäktige.
Ett annat argument mot kravet på generalstrejk var att det var att driva frågan för långt. Utvecklingen har visat att den invändningen bara varit ett svepskäl för vänstern inom arbetarrörelsens byråkrati.
Medvetenheten hos fackliga medlemmar utvecklas inte efter en rak linje utan tar språng när händelseutvecklingen ger erfarenheter. Under flera årtionden har kommunerna drabbats av nedskärningar. Budgeten detta år var droppen som fick bägaren att rinna över. Medvetenheten och självförtroendet har vuxit varje dag bland de som deltog i kampen.
Det finns många exempel på det. I september, på det första mötet för kommunalanställda, var stämningen nästan förtvivlad. Mötesdeltagarna pratade om åratals av försämringar, hur hela deras arbetssituation slagits sönder. Den ena talaren efter den andra berättade om vilken inhumana arbetsgivare kommunen blivit. Men ingen kunde visa vägen framåt. Man kunde riktigt känna hur stämningen förändrades efter det att en av Socialistisk ståndpunkts unga sympatisörer talat och fört fram kravet på generalstrejk. Det inlägget gav kvällens kraftigaste applåder och en av fackföreningsföreträdarna blev tvungna att omedelbart begära ordet och påminna om arbetsrättslagstiftningen. Efter det började fler av mötesdeltagarna kräva att fackföreningarna skulle gripa in i kampen. Under demonstrationerna och strejkerna stärktes deltagarnas självförtroende enormt. De såg solidariteten från andra arbetargrupper, stödet från föräldrar och andra.
Det stod klart för alla att nedskärningarna inte var nödvändiga. Opinionsundersökningar som gjordes visade att trots att man stod mitt uppe i den vilda strejken så var stödet från allmänheten stort. Det finns till och med en vilja att höja skatten för att slippa nedskärningar. Det är dock inte nödvändigt eftersom överskottet i regeringens budget räcker för att genomföra förbättringar. Dessa pengar har betalts in av arbetarklassen. En av de populäraste parollerna i Aarhus var just "Det är våra pengar, Fogh" ( Anders Fogh Rasmussen är den borgerliga statsministern)
Under strejken stod det klar att utvecklingen innebar en kris för den borgerliga regeringen. Fogh Rasmussen talade om de tiotusentals demonstranterna som " socialistiska bråkmakare med extrema åsikter". Den tidigare borgerliga borgmästaren i Aarhus försökte skicka polisen på föräldrar som blockerade sina barns dagis. Först vägrade polisen ingripa men man gjorde sedan några mindre insatser och bötfällde ett fåtal.
Det stod klart att det inte bara handlade om budgeten i Aarhus. Det blev en kamp om den borgerliga regeringens vara eller inte vara. En majoritet av befolkningen stödde inte längre regeringens politik och en naturlig konsekvens av detta vore att tvinga regeringen att avgå. Det borgerliga Danskt Folkeparti hamnade i blåsvädret sedan de inte gett sitt stöd till Socialdemokraternas krav på att regeringens skulle förstärka kommunernas ekonomi med 400 miljoner euro.
I realiteten var ledarna för arbetarepartierna, med Socialdemokraterna som det viktigaste av dem, som räddade högerregeringen.
Den nuvarande borgmästaren i Aarhus, Nikolaj Wammen, är socialdemokrat. I det senaste kommunalvalet återtog (s) makten på programmet om att försvara välfärdsstaten. De tre arbetarpartierna har tillsammans en stor majoritet i fullmäktige, ändå väljer den socialdemokratiska ledningen att följa den borgerliga regeringens nedskärningsdiktat.
Borgmästare Wammen, som också är vice partiledare för Socialdemokraterna, hade en fantastisk chans. Om han hade stått upp mot regeringen och vägrat att genomföra nedskärningarna så hade han fått ett överväldigande gensvar från hela Danmark. Om han hade gjort det så hade det säkert inneburit en strejkrörelse mot den borgerliga regeringen och fört Socialdemokraterna till makten på basis av en rörelse i arbetarklassen. Detta perspektiv verkar ah skrämt ledningen för (s).
Partiledaren, Helle Thorning-Schmidt uppmanade statsministern att utlysa nyval. Det var rätt att föra fram detta krav men bristen var att det inte följdes upp med aktiviteter som tryckte på, och det framstår därför som tomma ord. Helle Thorning-Schmidt vet att det skulle vara omöjligt för partiet att fortsätta samma ekonomiska politik och genomföra kontrareformer som tidigare om man tog makten nu.
I väljarundersökningarna är Socialdemokraterna för första gången på flera år åter det största partiet. Alla vet att det beror på kampen inom offentliga sektorn men inte ens vänstern inom partiet och fackföreningarna är beredda att at upp kampen med den borgerliga regeringen.
Just nu har rörelsen avstannat men allt talar för att detta bara är tillfälligt. Strejken visar att det kapitalistiska systemet inte kan ge arbetarklasen drägliga arbetsförhållanden. Redan nu talas om aktioner band anställda inom hälso- och sjukvården med anledning av nya stora nedskärningar. Under tiden kommer också avtalsförhandlingarna för den privata sektorn, som ska vara klara i mars, att påbörjas. Arbetsgivarna har redan talat om att man vill öka arbetstiden från 37 till 39 timmar, att man vill ta bort tilläggen för nattarbete och att det inte finns något utrymme för löneökningar.
Tusentals medlemmar har under senaste tid lämnat fackföreningarna och den byråkratiska ledningen kommer att bli tvungen att visa sig beredda att slåss.
Den senaste tidens händelser visar att den danska arbetarklassen stödjer tanken på en strejk. Problemet var bristen på ledarskap. Man borde ha kallat ihop ett nationellt möte för arbetsplatsombud och klubbstyrelser. Detta hade kunnat bli ett forum som hade organiserat strejken. Nu måste arbetarklassen dra slutsatser innan nästan sammandrabbning kommer. Det måste bli ett ledarskap som motsvarar kampviljan hos medlemmarna och i den processen kommer den revolutionära marxismen åter att hitta vägen in i en danska arbetarrörelsen.
Borgerlig massmedia här i Sverige rapporterar inte om händelseutvecklingen i Danmark men du kan själv följa med på www.marxist.dk