30-talsdepressionen i dagens ljus

Vart är egentligen ekonomin på väg? I höstas förutspådde alla ekonomiska tidskrifter i skuggen av Asienkrisen och Rysslandskrisen att det var dags för en ny lågkonjunktur. Men nu har de börjat hoppas på att den kanske kan undvikas. Alla verkar ha glömt att 30-talsdepressionen kom efter en extra lång högkonjunktur.

Under de senaste åren har en förändring skett i den ekonomiska debatten. Tidigare handlade debatten nästan uteslutande om inflationens ondska. Vem minns inte Mona Sahlins uttalande om att vi måste lära oss hata inflation?

Arbetarna anklagades för att genom orättfärdiga löneökningar vara ansvariga för inflationen. Idag har inflationen försvunnit, trots att man för första gången sedan slutet av 80-talet har haft några år av reallöneökningar. Istället reser sig plötsligt ett annan skugga som hotar vår välfärd - deflation.

Deflation

Deflation betyder sjunkande priser, vilket förstås i sig inte verkar vara en dum idé. Det borde väl innebära en ökad levnadsstandard för oss när vi betalar mindre för livets nödtorft? Men så är det inte nödvändigtvis under kapitalismen. Istället kan vi få en nedåtgående spiral av sjunkande priser, vinster, investeringar och sysselsättning. Därför har för första gången sedan andra världskriget minnen av den stora depressionen på 30-talet väcks till liv. Den ansedda brittiska tidskriften Economist skrev i en ledare (20/2-99) att "en bra centralbank tänker också på att deflation kan vara mer skadlig än inflation, om den skapar en nedåtgående spiral där förväntningar om fallande priser pressar ned efterfrågan och trycker ned priserna ännu mer, som under den stora depressionen."

För arbetarrörelsen är det därför nödvändigt att ta sig en ordentlig funderare på den här frågan. Om vi är på väg mot en sådan ekonomisk katastrof, eller kanske enbart på väg till den djupaste nedgången sedan 30-talet, är alla regeringens löften om ett slut på nedskärningar och en halvering av arbetslösheten värdelösa. Då måste regeringen lägga om kursen ordentligt. Men i vilken riktning? Genom att förstå mekanismerna bakom en sådan utveckling kan vi börja se alternativet.

Vad är en depression?

Cykliska depressioner, kriser, konjunkturnedgångar, panik, justeringar och allt vad de nu har kallats är förstås normala för kapitalismen. Men vad är en depression? 30-talets nedgång var oerhört kraftig, även om den slog olika hårt i olika länder. Under de senaste 25 årens konjunkturnedgångar har vi vant oss vid att en BNP-ökning på bara 1-2% innebär en stor ökning av arbetslösheten och kris. Men på 30-talet rasade BNP med 10, 20 och även 30%! Och arbetslösheten ökade till 20 eller 30%! Nedgången var också väldigt långvarig. I de flesta länderna hade ekonomin en nedgångsfas från 1929 till 1933 för att därefter återhämta sig fram till 1937. Under de följande åren vände konjunkturen neråt igen. Bara när krigsproduktionen började komma igång på allvar uppnådde man sysselsättning och tillväxt som överträffade 1929.

Det finns två i grunden helt olika sätt att se på vad som orsakade 30-talets katastrof. Å ena sidan finns många nationalekonomer som pekar på en rad enskilda orsaker till krisen, vars ursprung anses exogen, dvs det kommer utifrån och stör systemet. Det är inte själva det kapitalistiska systemet som det är fel på utan problemet är att någon har kastat grus i maskineriet. Kindleberger t ex menar att orsaken var att England inte längre hade råd att låta pundet agera världsvaluta och USA ännu inte var beredd att låta dollarn vara världsvaluta. Galbraith ger en hel rad enskilda orsaker, bl a en slags masspsykos som griper människor så att de dras in i en spekulationskarusell som sedan förvärrar nedgången. Ingen av dem ser den stora depressionen som ett uttryck för djupgående processer inom systemet. Det är det som skiljer dem från den marxistiska analysen.

Det är jakten på egen vinning som driver det kapitalistiska systemet. Att hävda detta är förstås inte något speciellt kontroversiellt. Borgerliga politiker och nationalekonomer brukar peka på detta som något positivt och naturligt. Att man därigenom ignorerar 99% av mänsklighetens historia då samhället utvecklades kollektivt är en fråga som måste diskuteras på annat håll. Men ändå, är kanske girighet är nödvändig för att uppnå den snabba ekonomiska tillväxten som vi har sett de senaste 2-300 åren?

Förlegat system

I viss mån är detta sant men allt vänds till sin motsats. Att gå i grundskolan i nio år kan vara bra, men att fortsätta där i nio år till skulle leda till intellektuell avtrubbning och psykiska problem. Att äta mat när man är hungrig är nödvändigt att fortsätta äta när man är mätt innebär fetma och sjukdom. Att ha ett system baserat på konkurrens och vinst har lyft nationernas rikedom till oanade höjder men övergår i allt djupare kriser. Marx uttrycker det som att det privata ägandet av produktivkrafterna blir en hinder för den ekonomiska utvecklingen. Och han förklarade hur detta skedde.

Konkurrensen tvingar företag att investera i fler och fler maskiner. De första kapitalisterna som investerar får extra mycket vinst. Problemet är att när de nya maskinerna har blivit allmänna, har vinstnivån sjunkit för alla kapitalister. Detta kallade Marx för profitkvotens tendens till fall (se rutan nedan för en mer detaljerad beskrivning av processen). Då blir det överproduktion eller i en modern värld med just-in-time produktion får vi överkapacitet. Dvs det finns människor som kan och vill jobba, ett överflöd av råvaror och oanvända fabriker och människor. Men eftersom ingenting produceras i det här systemet om det inte ger tillräcklig vinst för kapitalisterna står allting stilla.

Vi får kriser som skiljer sig från alla andra kriser i alla andra ekonomiska system. Vi får en kris inte på grund av torka, brist på råvaror, krig och sjukdom, utan för att vi har för mycket av allting. Vi kan inte utnyttja resurserna till allas välfärd, till dagis, miljövänliga bostäder, friskvård och arbetstidsförkortning för att vinstintresset står i vägen. I stället ska vi skära ned ännu mer, avskeda ännu fler och sänka våra löner ytterligare. Det är detta som är kapitalismens paradox. Vänsterreformisterna, keynesianerna m fl säger att vi måste spendera oss ur krisen, eftersom det finns resurser som borde användas. Men de ser bara de outnyttjade resurserna och inte paradoxens andra sida, bristen på vinstmöjligheter för kapitalisterna. I praktiken är det så att om inte arbetarklassens standard attackeras så återställs inte vinsterna. Och om inte vinsterna återställs kommer inte investeringarna igång och då tar vi oss inte ur krisen (så länge vi har kapitalism).

Profitkvotens fall

Det var profitkvotens tendens till fall som var den underliggande orsaken till 30-talets depression och alla andra kapitalistiska kriser. På 20-talet skedde stora investeringar i nya industrier som bilar och radio, precis som 90-talet har sett en våg av investeringar i IT. Sommaren 1929 markerade vändpunkten för den verkliga ekonomin. Vinsterna från produktion började sjunka och man började skära ned produktionen. På liknande sätt börjar vinsterna idag falla på bred front. Överproduktionskrisen började i Sydostasien för 2 år sedan, men förra året sjönk vinsterna för de 500 största företagen med 1.8%, jämfört med en ökning på över 7% under 1997 enligt Fortune Magazine. Och detta, precis som på 20-talet efter en rekordlång ekonomisk uppgång. Som förlängts på konstgjord väg av spekulationen.

Spekulationspsykologi

Spekulationsbubblor har sin egen psykologi. I stället för att man gör realistiska bedömningar om ett företags möjligheter att utvecklas, utvecklas en slags mysticism. Grunden är tron på att saker måste fortsätta uppåt. Ju snabbare de går uppåt ju mer stärks mystiken. Även bakslag stärker tron när den väl uppstått, för tog vi oss inte ur förra årets börsfall? Det måste betyda att bakslaget bara var en tillfällig hicka. Vissa personer utses till överstepräster, vars ord man uttolkar i det oändliga. I dag har Alan Greenspan, chef för amerikanska centralbanken, och hans kumpaner Rubin och Sumner utsetts till detta. Innan 20-talskraschen var det andra, idag saligen bortglömda, personer. Börsmäklare vars jobb inte är mycket mer än ett slags dataspel som kräver snabbhet i fingrarna kombinerad med vilja att ta risker, utses till genier trots att deras intellektuella nivå inte sträcker högre än att de ibland läser en bok eller sitter och skvallrar på Cafe Opera på sin fritid. Inte för inte lyckades en 10-åring och en apa vinna börs-SM i Sverige under två olika år. Nu har man varit tvungen att ändra reglerna - djur och barn får inte längre delta - eftersom experterna måste få en chans. De företag som utses till framtidsindustrier verkar vara de som har en produkt som ingen riktig vet vad det är och där företaget gör stora förluster. Så var det med radio på 20-talet och med IT idag.

Börsens dramatik griper in i mångas liv och med spänd förväntan väntar många på rabblandet, likt en bön, av börskurserna efter nyheterna. Ändå är det inget annat än ännu ett pyramidspel. Fast större. Och mer förödande när det kollapsar.

Börsvärdet

Dagens lavinartade spekulationsvåg överträffar både på höjden och bredden 20-talets. Under de femton år som föregick kraschen 1929 ökade det amerikanska börsvärdet med 205%. Under motsvarande femton år innan 1997 ökade börsvärdet med 574%.

Gapet mellan företagens verkliga vinster och uppgången på börsen är idag större än 1929. Krediten överträffar alla tidigare mätningar och mångdubbelt fler har satsat på börsen. Dessutom har vi en valutaspekulation som dagligen omsätter fantasisummor varje dag, långt mer en samtliga regeringars reserver. Detta fanns inte 1929.

Oförklarlig galenskap

När smällen så småningom kommer, blir fallet desto hårdare. Men nu som 1929, är det inte spekulationen i sig som orsakar en nedgång i ekonomin. Den är bara nålspetsen som punkterade bubblan. Till synes så verkar spekulationen oberoende av systemet.

Galbraith, författare till det klassiska verket "Den stora kraschen" såg spekulationsbubblan som ett utbrott av oförklarlig galenskap som då och då drabbar systemet. I själva verket grundlades den i perioden som kom innan. Kapitalismen tar sig ur sina kriser, men bara genom att förbereda en ännu större kris i framtiden.

En del nationalekonomer betecknar krisen som varade från början av 1870-talet till mitten av 1890-talet som den stora depressionen. Kapitalismen hade helt enkelt kört fast.

Bara genom en förstörelse av en del av produktionsapparaten, både fysiskt och värdemässigt, genom att maskiner slumpades bort vid konkursauktioner, samt sänkta löner, återställdes vinsterna och den kapitalistiska expansionen kunde fortsätta. Men det blev svårare och svårare att färdas längs denna väg.

Rentiären

När Marx skrev om profitkvotens tendens till fall förklarade han att det fanns en rad motverkande faktorer till den. En av de faktorerna som han nämner i Kapitalet vol 3 är en utökning av räntebärande papper. I spåren av sammansmältningen av finans- och industrikapitalen i slutet av förra seklet kom en stor utökning av räntebärande papper. Det ledde till en allt viktigare roll för en speciell typ av kapitalist - rentiären. Han som lever på räntor som det kallades då, eller kupongklipparen eller som man kallar honom idag - spekulanten.

I Storbritannien beräknades över 1 miljon människor få en inkomst från räntebärande papper strax före första världskriget. När världsmarknaden växer och det finns god tillgång till vinster från verkliga investeringar i produktionen kan spekulanten spela en positiv roll för kapitalismens utveckling.

Men när saker går i motsatt riktning blir spekulanten farlig för systemet. Han satsar på spel och dobbel (börsen) samt diverse andra finansiella manipulationer. Även ekonomisk brottslighet får ett uppsving. Spekulantens separation från själva produktionen, hans girighet och hans nästan obegränsade tillgång till kredit (så länge aktiekurserna går uppåt) skapar spekulationspsykologin.

Men även om utvecklingen av räntebärande papper var betydelsefull för att ta kapitalismen ur dess kris vid slutet av 1800-talet, fanns det en annan sak som var betydligt viktigare. Marx förklarade att om man genom en bättre arbetsfördelning och storskalighet förbättrade produktionen så att man förbilligade produktionen av maskiner och de varor som arbetare konsumerar så kunde en större andel sugas ut som mervärde. Därigenom motverkades också profitkvotens tendens till fall.

Men kapitalismen växte fram som en nationell marknad med sin egen nationalstat som skulle bevaka kapitalisternas intressen. Innan dess fanns inte nationer. Men nationalstaten blev senare en barriär för kapitalismens utveckling.

Imperialismen

Kapitalismen lyckades ta sig ur depressionen vid slutet av 1800-talet genom att delvis kliva över gränserna. Det var denna utveckling som Lenin karakteriserade som imperialismen. Världen delades upp mellan stormakterna och redan vid sekelskiftet fanns det nästan inget område på globen som inte hade direkt eller indirekt kolonialiserats. Utsugningen av tredje världen kunde börja.

En värld som sedan dess har hamnat ekonomiskt allt längre efter de utvecklade länderna. Samtidigt övergick stormakterna från att framförallt exportera varor till att exportera kapital. Investeringar i varandras länder samt i kolonierna skapade en världsmarknad som antagligen inte ens 90-talets globalisering har överträffat.

En historisk jämförelse visar att andelen av de utvecklade ländernas BNP som exporteras var större före första världskriget! Likaså var andelen utländska investeringar i förhållande till BNP större då. Allt detta vändes dock till sin motsats, för samtidigt som man vidgade ramarna grävde man ned dynamit i kapitalismens grunder. Denna dynamit exploderade under två världskrig och under den stora depression där emellan.

När de mest utvecklade länderna klev utanför sina egna gränser innebar det att man så småningom hamnade i våldsam konflikt med varandra. Tyskland som kom in på världsscenen sent, hade en av de mest moderna och starka industrierna, men Storbritannien och Frankrike, i egenskap av att ha varit först, dominerade världen. Denna motsägelse ledde till två världskrig för att omfördela världens maktstrukturer.

Efter 1929 sjönk världshandeln till en bråkdel av vad den hade varit tidigare tack vare en kombination av pundets kollaps som världsvaluta, konkurrerande devalveringar, samt importkontroller. Den viktigaste importbarriären var den som kallades Smoot-Hawley Tariff Act som USA genomförde juni 1930.

Pax Americana

Omfördelningskampen löstes av att USA, som kunde förlita sig på sin stora hemmamarknad och vars produktionsapparat snarare byggdes ut än förstördes under andra världskriget, trädde fram som den absolut dominerande världsmakten. Då producerade USA 50% av hela världens varor. Så grundlades Pax Americana -Amerika som världspolis- och det efterkrigsuppsvingets långa ekonomiska uppgång.

Sedan mitten av 70-talet ser vi dock hur allt detta har börjat vändas till sin motsats. Tyskland och Japan närmar sig USA och världen bryts upp i tre stora handelsblock - EU, NAFTA och Japan tillsammans med Sydostasien. Handeln mellan till exempel NAFTA och EU-området ligger enbart på en tiondel av BNP och har legat mer eller mindre konstant sedan 60-talet.

Samtidigt har handelsbråken ökat mer och mer. Ofta har det handlat om indirekta handelshinder, som till exempel det nuvarande bråket om att USA:s mobiltelefonsystem inte får användas i Europa. Ordväxlingen har blivit allt hårdare.

Lite obemärkt har en kvalitativ förändring skett under det senaste året. För första gången sedan 30-talet har det införts strafftullar.

På grund av att EU bara vill importera bananer från förre detta kolonier, istället för så kallade dollarbananer som amerikanska företag säljer, har USA infört strafftullar på en lång rad varor, bl a svenska pepparkakor och Huskvarnas symaskiner. Visserligen är det bara en liten proportion av den totala handeln, men om man lägger till att USA också infört skydd mot billig import av stål under det senaste året ser man vart det barkar.

Redan nu växer den protektionistiska skaran i USAs kongress eftersom USA har ett jättelikt handelsunderskott (importerar mer än det exporterar).

EUs motsträvighet mot bl a amerikanska bananer grundar sig på att det har blivit ett sätt att stärka det europeiska kapitalets sammanhållning. Man har många konflikter sins emellan, men alla vill bekämpa sina gemensamma konkurrenter - USA och Japan. Grunden är därför lagd för ett ordentligt handelskrig i nästa lågkonjunktur.

Keynesianism

Förutom utvecklingen av världshandeln spelade också ett statligt ingripande i ekonomin en viss roll i efterkrigsuppsvinget. Förstatligande av en del nyckelindustrier innebar att skattebetalarna, dvs framför allt arbetarklassen, gjorde nödvändiga investeringar, som kapitalet på grund av sina vinstkrav inte var beredd att göra. Utbyggnaden av den offentliga sektorn såg till att kapitalet fick frisk och utbildad arbetskraft. Och i viss mån förde staten en keynesiansk överbryggningspolitik. Denna politik ledde dock till en explosion av inflation som på ett historiskt unikt sätt kombinerades med stagnation, så kallad stagflation under 70-talet. Och den offentliga sektorn har nu slaktats på grund av kapitalets behov av nya vinstgivande marknader och skattesänkningar.

Så ekonomin har även på detta område fråntagits gamla stötdämpare och konjunkturnedgångarna kommer att bli skarpare.

Vi står alltså inför ett allvarligt "deflationshot" eller för att uttrycka det rakare - en kraftig depression. Om den kommer just i den kommande konjunkturnedgången eller vid nästa, kan förstås inte sägas med säkerhet.

Brasan förberedd

I likhet med 1929 så är brasan förberedd, exakt när den tänds är svårare att säga. Kanske man på kort sikt kan lyckas hitta något för att fördröja det hela, men i så fall kommer det antagligen bara att försämra sakernas tillstånd senare. Men naturligtvis kommer inte denna depression att vara kapitalismens slutgiltiga kris i sig självt.

Systemet avskaffar inte sig självt. Förr eller senare, kanske efter decennier av fruktansvärt ekonomiska lidande för arbetarklassen och krig (redan nu har vi ett krig i Europa på grund av imperialisternas oenighet), tar sig kapitalismen ur krisen.

Men är det värt det? Är det inte bättre att avskaffa vinstsystemet nu och tillsammans med arbetare i andra länder etablera en internationell, demokratiskt planerad ekonomi, där vi använder alla resurser vi har för att producera det vi behöver?

JC

Från Socialisten nr 40-41 maj 1999