Den tyska revolutionen 1918-19
Den tändande gnistan blev ett myteri bland matroserna i Kiel den 3 november 1918. Matroserna vägrade låta sig skickas ut på ett självmordsuppdrag mot den brittiska flottan. De avväpnade sina officerare och återvände till hamnen där 580 av dem fängslades. Svaret kom omedelbart: 40 000 matroser och hamnarbetares protest utvecklades till en generalstrejk, och snart hade ett arbetar- och soldatråd kontroll över hela staden.
Från Kiel spred sig sen upproret till städer som Hamburg, Lübeck, München och huvudstaden Berlin. Precis som i Ryssland 1905 och 1917 utvecklades demokratiska arbetar- och soldatråd ur kampen.
Men trots att kejsardömet föll - kejsaren själv flydde ur landet - och makten låg i arbetarnas och de revolterande soldaternas händer fullföljdes inte revolutionen. Huvudskälet var att i Tyskland tog högersocialdemokraterna i SPD:s ledning kontroll över händelserna.
Rosa Luxemburg satt fängslad ända till den 8 november. Trots att hon var sjuk och svag efter fängelsevistelsen slängde hon sig outtröttligt in i rörelsen, men hon kämpade mot övermäktiga krafter.
Spartakisterna
Det socialdemokratiska partiet, SPD, hade på grund av krigsoppositionen splittrats. Vänstern uteslöts och bildade i april 1917 med 120 000 medlemmar det Oberoende Socialdemokratiska Partiet, USPD. Det nya partiet drog både till sig radikaliserade arbetare och gamla socialdemokratiska ledare som Bernstein och Kautsky. Rosa Luxemburgs och Karl Liebknechts Spartakister verkade också som en självständig revolutionär grupp i USPD.
I ledningen för det gamla, krympande, men fortfarande större SPD kom samtidigt nya karriärister som Ebert och Scheidemann. Ebert var monarkist och "avskydde revolutionen som synden". I sina upprop till ämbetsmännen vädjade han om lojalitet till "Faderlandet".
När styret för landet den 10 november lämnades till ett "Folkombudens råd" (en provisorisk regering) som bestod av tre SPD-ledare och tre USPD-ledare uttryckte det arbetarnas önskan om enighet. Men vad de fick var Ebert, Scheidemann och deras anhang.
En vecka senare varnar Luxemburg för att den nya regeringen bara "fungerar som en vikarie åt den imperialistiska regeringen som gjort bankrutt". Hon räknar upp åtgärder som borde vidtas, till exempel avskaffande av den gamla statens förvaltning och armé och konfiskering av kungahusets förmögenhet och storgodsen för att säkra föda åt folket. Hon ville också sammankalla en arbetarnas världskongress i Tyskland eftersom revolutionen måste spridas.
Luxemburg menade att regeringens inkallande av en konstituerande nationalförsamling var ett steg bakåt som "skapade en borgerlig motvikt till arbetar och soldat-representationen" och "smugglade undan revolutionens socialistiska mål".
Högersocialdemokrater
Redan i december avgick de tre USPD-ministrarna i protest mot att regeringen satte in militär för att avväpna alla radikala matroser. De ersattes av högersocialdemokrater, bland andra en man vid namn Gustaf Noske.
Rosa Luxemburg skrev. "Allt sedan den 9 november bryts revolutionsvågorna mot en och samma mur: regeringen Ebert-Scheidemann" . Hon menade att grundfelet var "att i spetsen för en revolutionär ledning ställa sådana människor som ända in i sista minuten gjorde allt som stod i deras makt för att förhindra revolutionens utbrott, och som efter dess utbrott ställt sig i spetsen med den tydliga avsikten att vid första bästa tillfälle kväva revolutionen". Den paroll hon tillsammans med hundratusentals andra reste i början av januari löd: Ned med Ebert och Scheidemann!
Högerkrafterna i samhället inklusive SPD-ministrarna konspirerade på alla plan för att krossa revolutionen och återställa ordningen. Under Noskes beskydd och kommando bildades en uppsjö beväpnade privatarméer och frikårer av arbetslösa, nationalistiska officerare och soldater.
Samtidigt intensifierades propagandan mot spartakisterna och radikala element inom USPD. Affischer från "Frontsoldaterna" uppmanade öppet arbetarna att mörda Spartakusgruppens ledare. Rädslan för en militärkupp växte sig stark bland Berlins arbetare.
I samband med ett framprovocerat och dåligt lett uppror i Berlin i januari 1919, det så kallade spartakistupproret, slog högerkrafterna till. Med artilleri gick både reguljära trupper och frikårer till attack.
I sin sista artikel "I Berlin råder det ordning" hånar Rosa Luxemburg officerarna och Ebert och Noske för deras "ärorika" seger över 300 "spartakister", "så tilltygade av regeringssoldaternas gevärskolvar att det är omöjligt att identifiera deras lik".
Hon ser nederlaget för rörelsen som tillfälligt, och hon avslutar sin text: "Er 'ordning' är byggd på lösan sand. Redan i morgon skall revolutionen åter rasera den och till er förskräckelse förkunna med klang av basuner: Jag var, jag är, jag blir!" (14 januari 1919).
Den 15 januari greps Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht av samma frikårsofficerare och mördades.
Från Socialisten nr 58, april 2002