Den arabiska revolutionen visar vägen
Just nu pågår revolution, uppror och demonstrationer i de flesta arabländer från Marocko till Irak. Det är en sammanhängande process på samma sätt som protesterna i Östeuropa som ledde till murens fall – men nu riktar sig massprotesterna mot reaktionära, pro-imperialistiska regimer.
Vi börjar också se ett återuppvaknande för panarabiska tankar. Innan ”jasminrevolutionen” startade såg det ut som att regimerna i regionen var huggna i sten. Oavsett om regimerna var baserade på en monarki eller på arvtagare från kampen mot kolonialismen fanns det gemensamma nämnare i av- saknaden av demokrati och en social utsatthet. Låga löner, höga priser och skenande arbetslöshet präglar hela regionen.
Samtidigt har de styrande berikat sig på regionens resurser. Det är värt att påpeka att oavsett om länderna domineras av privat kapital eller om det finns ett relativt stort statligt ägande, hamnar stora summor pengar i händerna på det styrande skiktet snarare än att användas för social utveckling. Under lång tid har det byggts upp ett missnöje med situationen i arabvärlden, och olika händelser har bidragit till en känsla av att man har fått nog. En av de grupper som spred och fortsätter sprida information om revolutionen i Egypten heter ”We are all Khaled Said” (”Vi är alla Khaled Said”). Denne man var en ung ägare av ett internetkafé som vägrade betala en muta till polisen, som svarade med att slå ihjäl honom inför skrämda besökare. Bilder på Khaled efter mordet spreds på internet och blev en symbol för den maktfullkomlighet och brutalitet som polisen utsatte befolkningen för.
I Egypten har arbetarklassen spelat en viktig roll. Där fanns det fram till 30 januari i år bara en officiell facklig central- organisation. Ledarna för centralorganisationen var del av regimen och agerade mot sina medlemmars intressen. I Egypten har det under flera år förekommit strejker utanför de officiella fackföreningarnas kontroll och det har bildats en rad nya, självständiga fackföreningar. Dessa har under åren som ledde fram till revolutionen genomfört flera tusen arbetsned- läggelser. En av de grupper som spelade en viktig roll under demonstrationerna i Egypten var också Sjätte april-ungdoms- rörelsen, en grupp som ursprungligen bildades för att visa solidaritet med en stor strejk år 2008.
I december 2010 fanns alla förutsättningar för en arabisk revolution, men som i många andra revolutioner behövdes en gnista som tände präriebranden. I det här fallet var det en ung man med universitetsutbildning i Tunisen som saknade fast jobb. Hans inkomstkälla var att sälja grönsaker på gatan. När polisen nekade honom den möjligheten såg han ingen annan utväg utan tände eld på sig själv utanför den regionala myndigheten i Sidi Bouzid. Det startade den våg av demon- strationer som ledde till att president Ben Ali tvingades avgå efter mer än tjugo år vid makten.
När det tunisiska folket visade att det var möjligt att göra revolution i arabvärlden, skickade det en signal till hela regionen. Förutom en rad fall av självantändningar har massdemon- strationer och strejker stått i centrum. Det har visat styrkan i fredliga massprotester, när dessa kombineras med arbetsnedläggelse och en beredskap till självförsvar mot angrepp. Att man har brukat våld först när man angripits av de brutala regimerna har varit en viktig faktor bakom det enorma folkliga stödet. Det har klargjort skiljelinjerna mellan de bar- bariska förtryckarna och de människomassor som kämpar för frihet och jämlikhet.
I Egypten blev Tahirtorget i Kairo ett fäste för revolutionen. Huvudkravet var att Mubarak skulle avgå. Regimen använde en enorm brutalitet när man satte in såväl poliser som kriminella med hästar, kameler, påkar och machetes, men folket stod kvar och försvarade torget. Om folk inte hade försvarat sig med allt de hade till hands – stenar, påkar, stolsben osv – skulle regimen rensat torget och återtagit initiativet. Till slut blev regimen tvungen att göra sig av med sin företrädare, Mubarak, som suttit i 30 år.
I både Tunisien och Egypten pågår en kamp mellan de som vill driva revolutionen framåt och avsätta alla företrädare för det gamla styret och det gamla styrets företrädare. Nu har regeringscheferna i båda dessa länder tvingats avgå. I Egypten deltog den nye premiärministern i demonstrationerna mot Mubarakregimen. Hans första steg som premiärminister var att tala inför folkmassorna på Tahrirtorget och tillsätta flera ministrar som inte varit allierade med den tidigare regimen. I Tunisien har man fått utlysa val till en konstituerande församling i juli. Det är ett svar så gott som något, till de som pläderade för att folk skulle gå hem och låta oppositionens självutnämnda ledare förhandla med de gamla regimernas företrädare. Folk kan se att så länge de fortsätter kämpa nöter man ner de gamla regimerna som får göra reträtt från position till position. Det återstår att se om dessa eftergifter och utrensningar av de gamla regimernas företrädare kommer att skapa ett tillfälligt lugn.
Ett stort problem för att driva kampen vidare är avsaknaden av en fungerande arbetarrörelse som kan ta ledningen för rörelsen och ena alla grupper i en gemensam kamp. Den gamla regimtrogna fackliga centralorganisationen i Tunisien spelade en roll under början av revolutionen genom att organisera strejker. Majoriteten i ledningen stödjer nu den nya regeringen, men en betydlig minoritet är i opposition.
I avsaknaden av en organiserad kraft finns det ett behov av diskussion för att ge rörelsen ett gemensamt fokus. Därför kan kravet om en konstituerande församling spela en viktig roll. Dels för att förändra grundlagen och ta bort gamla odemo- kratiska lagar men också för att organisera rörelsen för förändring.
Det behöver byggas upp en arbetarrörelse som enar alla som kämpar och att man utvecklar ett politiskt program som förenar kampen för demokrati med kampen för socialism. Den nuvarande revolutionen är ett uppror mot alla de regimer som misslyckats med att skapa drägliga förhållanden för befolk- ningen. Ett socialistiskt perspektiv behöver också vara internationalistiskt. Gränserna i arabvärlden är artificiella, koloniala konstruktioner. Regionen skulle kunna förenas i en socialistisk federation med rätt till självbestämmande för alla folkgrupper.
I kampen för att störta regimens företrädare enades många olika grupper i en gemensam kamp. Efteråt går man åt olika håll i vad man vill ha för utveckling. Den officiella oppositionen som spelade en väldigt liten roll i att starta protesterna är villig att göra alla möjliga former av kompromisser. De borgerliga delarna av motståndet (inklusive ledarna för det Muslimska brödraskapet i Egypten) är måttligt intresserade av sociala reformer. Många av de som kämpat ser kampen för demokrati som en kamp för ett drägligt samhälle. Dessvärre innebär ett demokratiskt samhälle som baserar sig på kapitalismen inga garantier för välfärd för sin egen befolkning. I förlängningen behövs kontroll över de stora bolagen för att vinsterna ska komma befolkningen till del. Kampen för välfärd behöver kopplas till kampen för socialism.
Sedan mitten av februari har det varit uppror i Libyen, där folk slutligen tröttnat på Ghaddafis godtyckliga styre. Avgörande för revolten var att befolkningen såg att det var möjligt att störta makthavare som suttit vid makten väldigt länge. Regimen i Libyen har visat en enorm brutalitet i sina försök att slå ner uppropet. Alla medel har använts. Just nu pågår ett inbördeskrig där utgången är oklar.
Libyen är annorlunda än Tunisen och Egypten eftersom landet tidigare i historien har haft en ”vänsterprofil”. Ghaddafi har varit anti-imperialist och stöttat alla möjliga vänsterrörelser. Under senare år har regimen i Libyen odlat goda kontakter med regeringar i Latinamerika och Chávez i Venezuela i synnerhet, men också ingått fred med imperialismen, som man givit stora oljekontrakt.
Dessvärre har Chavez kommit ut till stöd för Ghaddafi, och Fidel Castro har uttryckt att det viktiga är att vara emot en USA-invasion. Vi är överens på den senare punkten. En imperialistisk invasion av Libyen skulle vara förödande, som vi kan se av situationen i Irak och Afghanistan.
USA och EU är mer än villiga att ta kontroll över oljefält i Libyen. Imperialismen bryr sig inte om demokrati eller befolkningens vilja. De samarbetar med vem som helst som ger dem vad de vill ha. De hade inga problem med att stödja Ben Ali och Mubarak när de mördade och förtryckte sina folk. I den här situationen måste man klart och tydligt ställa sig på det folkliga upprorets sida mot regimen och imperialismen.
Kampen i Nordafrika och mellanöstern är en inspiration för hela världen. Den har visat att det är revolutioner som driver historien framåt, och att även de mäktigaste diktaturer kan störtas. Kanske kan denna imponerande uppvisning av folkmakt, inspirera arbetare på den europeiska kontinenten att besegra sina regeringars arbetarfientliga politik?