Debatt: Staten dominerar fortfarande Kinas ekonomi

ÅR 2006 tog den internationella organisation som Socialisten tidigare tillhörde, International Marxist Tendency, ställning för att Kina blivit kapitalistiskt. Men alla var inte övertygade och diskussionen har fortsatt. Jonathan Clyne skrev en artikel om ämnet som Socialisten publicerade. Det ledde till att IMT:s ledning beodrade oss att ta bort artikeln då den bröt mot den officiella linjen. Nu när Socialisten har lämnat IMT kan vi publicera artikeln.

--------------------------------------------------------------------------

I december 2008 producerades fler bilar i Kina än i USA. Massproduktionens hemland för bilar ända sedan Henry Ford börjarde tillverka T-Forden har blivit förbisprunget av ett land vars industri för bara några få år sedan ansågs vara redo för skroten. Det finns många fördomar om varför Kina har rykt fram till att bli världens främsta industrination. En fördom är att det har skett på grund av utländska investeringar. En annan är att det finns arbetskraft vars pris hålls super-lågt på grund av en brutal diktatur. Och slutgiltigen är det många som påstår att regimen manipulerar valutakurserna till sin fördel. Men det är väldigt lite som stämmer med dessa påståenden.

För det första, om vi nu tittar djupare på exemplet bilar, exporteras nästan inga bilar alls från Kina. Den överväldigande majoriteten säljs i Kina, och många importerade bilar därtill. Detta reflekterar att Kinas ekonomi i första hand är beroende  av en kraftigt växande inhemsk konsumtion. Detta skiljer sig från ekonomierna i andra så kallade ”emerging nations”. Bara tio procent av allt som tillverkas i Kina exporteras. Den överväldigande majoriteten av alla investeringar görs av  den kinesiska staten. 

För det andra, arbetskraften i Kina är inte särskilt billig. Jämfört med Indien, Brasilien och många andra fattiga länder är arbetskraften dyr, speciellt i bilfabrikerna. Bilarbetarna i Kina tillhör den grupp som har  de högsta lönerna och bästa arbetsvillkoren.

Och för det tredje, Kinas valuta är inte lågt värderad längre. I början av 2005 ville två amerikanska senatorer stifta en lag att all import från Kina skulle förses med en extra skatt på 27.5 procent om inte Kina revalverade sin valuta, renminbin, med denna summa. Man ansåg att valutan var så pass undervärderad. Förslaget släpptes, men sedan dess har renminbin ökat med denna magiska siffra. Vad kan det vara som har orsakat det kinesiska ekonomiska miraklet?
Statligt ägda storföretag

ORSAKEN går att finna i Kinas förhållande till kapitalismen, ett förhållande som Martin Wolf, en kommentator på Financial Times, jämförde med någon ”som röker, men inte drar halsbloss”. Med andra ord: det ser ut som om Kina var kapitalistiskt men i själva verket är allt det viktigaste i ekonomin ägt och styrt av staten. Av de tusen största industriföretagen är nästan samtliga ägda av staten, de största företagen inom service- och byggsektorn och samtliga banker likaså. Och all mark. Med hjälp av en femårsplan och diverse statliga organ slussas enorma investeringar runt i ekonomin till de områden där de gör mest nytta.Mycket går förstås förlorat för att Kina är en korrupt diktatur, men jämfört med för trettio år sedan, innan den kinesiska ledningen började reformera ekonomin, fungerar planen bättre. Det är framförallt tre reformer som har gjort att planeringen fungerar bättre. Tre reformer som ytligt betraktat ser ut som en spridning av kapitalism, men som inte alls kommer i motsättning till vad Marx, Engels, Lenin och Trotskij har skrivit om karaktären på en planekonomi i ett övergångssamhälle, dvs ett samhälle där storföretagen är statliga och ingår i en central plan, men där socialismen inte är fullt utbyggd än.

En reform var att plocka bort en gammal hämsko på planekonomin. Före 1978 deltog Kina i väldigt liten utsträckning i världsmarknaden. När Kina började delta på världsmarknaden innebar det att man kunde dra fördel av mycket större stordrifts- och specialiseringsfördelar. En annan begränsning på planekonomin som släpptes var att bestämma alla priser centralt. Byråkraterna hade inga förutsättningar att veta värdet på de varor som de prissatte. Det var rena gissningar, kombinerade med en politisk dragkamp mellan olika skikt i byråkratin, som avgjorde. Ett klassiskt exempel på vad denna typ av prissättning kunde innebära kommer från Sovjetunionen. Där  matade bönder grisarna med bröd, eftersom det var billigare än foder. Under överskådlig framtid, tills datorisering och centraliseringen av ekonomin ger de tekniska möjligheterna att verkligen ta reda på värdet av en vara på annat sätt, måste en varas pris bestämmas genom tillgång och efterfrågan på en marknad. Utan priser som någolunda reflekterar en varas värde kan man inte planera en rationell fördelning av resurserna. Planering

SLUTLIGEN övergav byråkratin i Kina försöket att planera miljontals små och mellanstora företag centralt. Planekonomi är ett ekonomiskt system som ska ersätta kapitalismen när kapitalism har utvecklats till den grad att det finns storföretag. Det är inte meningen att planekonomi ska vara fortsättningen på feodalism. Därför har vi alltid drivit kravet att förstatliga storbolagen och inte kioskerna. Detta är inte bara politiskt vettigt, utan också ekonomiskt det mest effektiva. Om man försöka planera allt ned till skoputsarnas arbete på ett torg skapar man bara en enorm byråkratisk apparat som tynger ned ekonomin och samhället.

Jämfört med en demokratiskt planerad planekonomi hamnar förstås Kina på efterkälken. Men jämfört med hela den kapitalistiska världen (och Kina också under Mao), har man lyckats få en tillväxt som är snabbare än något annat land i världshistorien. Vilket visar på planekonomins överlägsenhet.

Men drabbas inte Kina också av den nuvarande nedgången i världsekonomin? Ja, och konstigt vore det annars, eftersom man deltar i en världsmarknad som domineras av kapitalism. Inom exportindustrin har tusentals små privata leksaksföretag gått omkull, delvis också på grund av att konsumenter inte tycker att det är bra för barn att tugga på blyfärger. Andra exportföretag har drabbats och även en del av den inhemska industrin har i viss utsträckning känt av marknadens kalla vindar. Men hitintills har man klarat sig mycket bättre än alla kapitalistiska länder. Regeringen oroar sig för att årstillväxten kommer att hamna under åtta procent nästa år. Det är en siffra som ingen annan regering i världen ens kan drömma om i nuvarande läge.

Den kinesiska regimen har dragit igång ett stimulanspaket för att motverka effekterna av krisen. Tidskriften Economist har ställt sig frågan om det kommer att vara framgångsrikt eller inte. De svarar själva så här: ”Stimulansernas effektivitet hänger på i vilken omfattning Kina är en kapitalistisk ekonomi nu. Ju mer ’kapitalistisk’ den är, desto djupare kommer nedgången att vara, ju mer det fortfarande är en kommandoekonomi, desto större är chansen för en återhämtning under 2009.” Och de tror att Kina antagligen fortfarande domineras av planekonomin. De pekar på att de statskontrollerade firmorna har ”ombetts” att inte avskeda folk, och bankerna att låna ut pengarna. De kommer att lyda eftersom VDarna för företagen och bankerna är utsedda av staten. Bankerna utökade till exempel sin utlåning med 19 procent i december. Ingen credit crunch där inte.

VI KAN TILLÄGGA att staten har också ”bett” industrin att öka sina investeringar och öka lönerna. Staten själv har åtagit sig att betala mer för allt den upphandlar från bönderna (vilket är nästan all dess produktion av basvaror), att bygga ut sjukförsäkringarna för att täcka 90 procent av hela befolkningen inom några år, och att satsa massivt på att bygga skolor och infrastruktur.Detta är en total kontrast till stimulanspaketen i väst. Här kastar man pengar över bankerna och hoppas att de ska börja låna ut pengar igen. Anders Borg har vädjat till bankerna att ta sitt samhällsansvar. Men icke sa Nicke. Likaså är man helt chanslös i att övertyga företagen att investera och höja lönerna i en lågkonjunktur. Varför ska företagen bry sig?

Det är vinsten som är drivkraften för dem, och de kommer att avskeda arbetare vid första bästa tillfälle, inte att investera.Volvo och SAAB har varslat om uppsägningar. När de såldes till Ford respektive General Motors argumenterade vi i Socialisten att det inte skulle garantera företagens framtid, att bara ett förstatligande kunde göra det. Detta kanske vi får belägg för tidigare än vi hade anat, fast på ett oväntat sätt. Det kan bli de kinesiska statliga bilföretagen som köper upp dem.

 

Jonathan Clyne