Debatt: Libyen och de svenska JAS-planen

Inom vänstern och arbetarrörelsen pågår diskussionen för fullt om vilken inställning som är rätt att ha i förhållande till Libyen. Detta är högst aktuellt eftersom alla partier utom Sverigedemokraterna ställt sig bakom att skicka svenska JAS-plan till Libyen. (Fyra vänsterpartister och en miljöpartist lade ner sin röst.) Det är historiskt, då det svenska flygvapnet nte deltagit i krig på väldigt många år. Socialisten har också haft en diskussion om hur vi ska se på utvecklingen och västalliansens angrepp.

Historisk bakgrund

 

Låt oss börja med en historisk bakgrund. Libyen är från början en kolonial konstruktion. Italien tog kontroll över några provinser i norra Afrika som tillhört det Ottomanska riket och kallade dem Libyen. Efter att axelmakterna förlorat andra världskriget kunde kung Idris styra med stöd av Storbritannien. Libyen blev en västvänlig monarki och hade antagligen idag liknat Marocko, om det inte var för statskuppen 1969 som tog Muamar Ghaddafi till makten.

Inspirerad av Nasser stördades kung Idris av ett revolutionärt råd som leddes av överste Ghaddafi. Monarkin avskaffades och makten hamnade hos rådet med Ghaddafi själv som ”broder-ledare”. Regimen kom att förbjuda alla politiska partier. Under 70-talet nationaliserades oljan. Regimen hade goda kontakter med Sovjetunionen och började stödja alla möjliga grupper av typen IRA och PFLP. Det positiva var att genom att ta kontroll över oljan kunde man använda landets tillgångar för att bygga upp ett omfattande välfärdssystem. US Library of Congress har beskrivit det på följande sätt:

”The social security program instituted in 1957 had already provided protection superior to that available in many or most developing countries, and in the 1980s the welfare available to Libyans included much more than was provided under the social security law: work injury and sickness compensation and disability, retirement, and survivors' pensions.”

Idag har Libyen i jämförelse med andra länder i Nordafrika och Mellanöstern en välfungerande välfärd, men har gåtts förbi av exempelvis Tunisien när det gäller hur mycket man satsar på sjukvård.

 

Efter Sovjetunionens fall ändrade regimen sin utrikespolitik. Inriktningen blev att få normala relationer med västmakterna, Det gjordes bl.a. genom att ta på sig ansvaret för Lockerbiebombningen och ta avstånd från terrorism. Fram till nyligen hade Ghaddafi utmärkta relationer med västmakterna - speciellt Berlusconi i Italien. Under år 2008 slöt Libyen och Italien ett avtal angående flyktingar som försöker ta sig mellan Afrika och Italien. Före avtalet skickades påträffade båtflyktingar till italienskt territorium av Libisk kustbevakning. Efter avtalet skickas de till Libyen. Avtalet gillades av Italien och EU eftersom man lyckades få ner antalet flyktingar från 36 000 till 4300.

En kontroversiell fråga är vilket intresse som västmakterna har av de libyska oljetillgångarna. Landet har de nionde största oljefyndigheterna i världen. En del inom vänstern har en formulär 1 a-analys: ”Det handlar om oljan”, medan andra tvärsäkert säger att det inte handlar om oljan (exempelvis en medlem i Ung Vänsters förbundsstyrelse). Gilbert Achcar, libanesisk vänsterakademiker, menar att väst redan har tillgång till oljetillgångarna. Alla möjliga utländska bolag är aktiva och deltar i att söka efter nya oljekällor. (Från en artikel som är för ingripande i Libyen ur ett anti-imperialistiskt perspektiv).

Heiko Khoo, kolumnist för china.org.cn (en kinesisk nyhetssida) menar å andra sidan att ”There is barely any private capitalism in Libya, foreign investment and privatisation are marginal to the core economy. However, such deals provided Gaddafi, his family, and some officials, with a means to plunder resources from lucrative contracts and kickbacks”.

Achcar argument att väst inte skulle ha något intresse av ökad kontroll i Libyen är inte övertygande. I exempelvis Kina och Venezuela kan utländska bolag agera, men de tvingas göra det under spelregler som landets regering sätter. Givetvis är det intressant att ha kontroll över landets stora tillgångar, och att det finns en regering som saknar den oberäknelighet som kännetecknar Ghaddafi. Att det finns ett motiv för regeringsskifte i Libyen uttömmer dock inte frågan. Just nu förs det fram alla möjliga förklaringar. En förklaring är att imperialismens vill återfå kontrollen i Nordafrika. Andra säger att de agerar som en respons på den allmänna opinionen. Det finns ingen anledning att tro att väst gör något utan en baktanke. Man väljer att agera i Libyen men ser på när uppropen slås ner i Bahrain (där USA har en av sina flottor stationerade).

Upproret

 

Avsaknaden av demokrati, korruption, hög arbetslöshet och en ledare som blir mer bisarr för varje dag ledde fram till ett uppror. Den arabiska revolutionen gav hopp om en förändring och tron att alla despoter gick att störta. I mitten av Februari hölls en ”vredens dag” för alla som motsatte sig Ghaddafis regim. Protesterna spreds i hela landet och efter bara några dagar hade regimen helt tappat kontrollen. Några veckor senare var det rebellerna som såg ut att förlora allt. Hade det inte varit för västmakternas ingripande hade regimen intagit Benghazi. Hur var det möjligt att styrkeförhållandena förändrades så snabbt?

I både Tunisien och Egypten har revolutionen kunnat gå framåt när folket mobiliserat vid sidan av ledare som varit rädda för kraften hos massorna. I både Tunisien och Egypten har arbetarklassen på olika sätt kunnat sätta sin prägel på revolutionen. Avgörande i varje uppror är att man har ett budskap som är attraktivt, ett budskap som poliser och soldater kan sympatisera med, och som gör de tveksamma att lyda order för att krossa upproret. I den debatt som en gång i tiden skedde om spanska inbördeskriget påpekade Trotskij flera gånger att i ett inbördeskrig är den militära aspekten en andrahandsfråga i förhållande till de politiska frågorna. Om revolutionens sida får regimens soldater och poliser att bli passiva eller byta sida sätts de styrandes repressiva makt ur spel. Varje segrande revolution bygger på detta. I Libyen har det nationella rådets programförklaring varit demokrati och mänskliga rättigheter (Uttalande från det nationella rådet). Ingenting sägs om vad man har tänkt göra åt de sociala problem som finns. Det är ett otillräckligt budskap för att vinna över soldater och poliser från enkel bakgrund till rebellernas sida.

I Libyen kom snart ledningen för upproret att hamna hos avhoppare från regimen som genom att utropa det ”Nationellt Libyska rådet” i Benghazi bildade en alternativ regering. Väldigt snabbt erkändes rådet av USA och Frankrike som Libyens officiella regering. Från att ha varit ett folkligt uppror för demokrati blev det en kamp mellan en regering i Tripoli och en regering i Benghazi. Ghaddafi lyckades omgruppera sina styrkor och börja en strid för att återta kontrollen av landet. En del av de militära förband som först lämnat regimen höll sig passiva och avvaktade för att se vilken sida som skulle vinna.

Det nationella rådet har förklarat att de vill ha ett demokratiskt Libyen där det finns en fri privat sektor (Från ”A vision of a democratic Libya”: ”The development of genuine economic partnerships between a strong and productive public sector, a free private sector and a supportive and effective civil society, which overstands corruption and waste.” (Källa) De säger inte explicit vad de tänker göra med landets oljetillgångar. Det är dock inte otänkbart att en fri privat sektor innebär att de utländska oljebolag som fick sina tillgångar konfiskerade kommer att få tillbaka kontrollen om det nationella rådet får makten över Libyen.

 

Oavsett intentionerna kom utvecklingen av det libyska uppropet att leda till ett inbördeskrig för eller mot Khaddafi. I ett krig som bara delvis handlar om idéer utan främst är en konflikt mellan två regeringar, vinner den som har bäst armé och bäst organisation. Utan tvivel var det regimen. Det nationella rådets lösning blev att kalla på hjälp från väst.

Under de senaste dagarna har det kommit uppgifter om att både CIA och MI5 har agenter på plats i Libyen (NY Times) Det har givetvis väckt frågan om hur förhållandena har varit mellan det nationella rådet och imperialismen. Speciellt med tanke på att exempelvis Khalifa Belqasim Haftar som är utsedd att leda rebell-armén har ett förflutet hos CIA. Det är svårt att säga exakt hur planerad NATO-insatsen mot Libyen varit. Var det något som planerats i förväg eller såg man en möjlighet som man valde att agera utifrån? I takt med händelsernas utveckling kommer bilden att bli klarare.

Genom att Kina och Ryssland lade ner sin röst kunde en FN-resolution antas som ger en koalition obegränsade möjligheter att ingripa ”för att skydda landets civilbefolkning”. I arbetarrörelsens lednings ögon är FN-beslut det avgörande. Trots att FN-beslut de facto är omöjliga utan fullständig enhet bland stormakterna.

Först presenterades förslaget som att en No Fly Zone skulle inrättas. Det skulle innebära att luftrummet togs över av västmakter för att ”skydda civila” (i realiteten för att understödja störtandet av Ghadaffi). Idag vet vi att det inte blev någon No Fly Zone, utan att det är ett regelrätt krig där väst bombar strategiska mål i städer och landets armé för att hjälpa rebellerna. En effekt av detta är att exempelvis Sirte blev så kraftigt bombat att lokalbefolkningen beskrev det som ett ”eldinferno”. Baksidan av bomber är att det också träffar civila och gör att befolkningen sluter upp bakom regimen. Bomber för fred och demokrati brukar inte fungera.

På ena sidan har vi nu Ghaddafisidan och på andra sidan NATO och rebellerna. Jag tror inte att de kan besegra varandra, utan det troligaste scenariot är att vi ser ett delat Libyen. Ghaddafi är tillräckligt stark för att behålla Tripoli men kan inte slå ut NATO och rebellerna. Rebellerna kan på sin höjd inta tomma städer när NATO slagit ut allt motstånd. NATO kan inte besegra Ghaddafi om de inte sätter in egna trupper, vilket de inte är intresserade av att göra. Rebellerna skulle vara besegrade för länge sedan om de inte hade stöd av NATO.

Jag anser att det centrala i den situationen är:

Det progressiva i Libyen är den statliga kontrollen över oljan och den välfärdsstat som är uppbyggd baserad på detta.

Inte på något sätt ha illusioner om Ghaddafi. Se att han och hans familj behöver avsättas, deras tillgångar konfiskeras och att det byggs upp en demokrati med kontroll över landets ekonomi.

Det pågående kriget i Libyen är en produkt av att revolutionen besegrades.

För socialister finns det inget progressivt med detta krig.

Arbetarrörelsen borde motsätta sig kriget och svenska JAS-plans deltagande.

I Libyen behöver det byggas upp en arbetarrörelse som kan ena folk över etniska och religiösa gränser.

Martin Lööf