De borgerliga revolutionerna
Vad är egentligen den borgerliga revolutionen? Dess väsentligaste uppgift är att rensa vägen för kapitalismens utveckling.Den skiljer sig från den socialistiska revolutionen på grund av den annorlunda karaktären på de klasser som är inblandade och de slags samhällen de strävar efter att upprätta.
Kapitalistklassen avser att bilda ett nytt klassamhälle och att upprätta sig själv som härskande klass i stället för jordägararistokratin. Kapitalägarna har redan under århundraden byggt upp sin ekonomiska makt innan de gör anspråk på den politiska makten. Redan innan sågs de alltså som en del av de privilegierade klasserna. skilda från folket. Deras ekonomiska makt baseras på ägandet av pengar. Under engelska revolutionen 1640 kunde till exempel House of Common (borgarklassen) köpa upp House of Lords (feodaladeln med flera) tre gånger om.
Utvecklingen av penningekonomin fungerade som en frätande syra på den traditionella feodala ekonomin. Det gamla samhället hade upplösts flera hundra år före den borgerliga revolutionen i både England och Frankrike fastän de feodala jordägarnas arvingar kvarstod som ett ogenomträngligt hinder för handelns och industrins utveckling och tyngde desto mer på massornas axlar. Men feodalismen hade ännu inte blivit ersatt av industrikapitalismen. Kapitalismens första former var i stället köpmanna och räntebärande kapital.
En del av penningutlånarna - vilkas levebröd helt och hållet var knutet till statsskulden och kungarnas och aristokratins utsvävningar - liksom de stora handelsmonopolen var emot all förändring. Dessutom utgjordes hela kapitalistklassen av betydande personer som hade gemensamt intresse med aristokratin i försvaret av den privata äganderätten - trots de motsättningar som fanns mellan dem. Kapitalistklassen kunde bygga upp sin rikedom och makt inom det aristokratiska samhällets ramar, trots de hinder som lades i dess väg.
Den borgerliga revolutionen innebär inte heller automatiskt att kapitalistisk industrialisering genomförs. I Frankrike förflöt nästan ett århundrade efter 1789 (franska revolutionen) innan de avgörande stegen togs till en industrialisering av landet. Å andra sidan hade ett land som Tyskland, där den borgerliga revolutionen besegrades 1848 och uppnåddes först 1918 genom krossandet av arbetarnas revolution, redan på 1840talet fabriksproduktion och var före det 20:e århundradets intåg en industrimakt av världsformat. Vi ser att den kapitalistiska utvecklingen äger rum innan den borgerliga revolutionen, och i ett snabbare tempo efter den.
På grund av att penningekonomin har utvecklats redan före den borgerliga revolutionen, så har jordägarklassen möjligheten att anpassa sig till produktion för marknaden och därför stödja den borgerliga revolutionens syften. Detta förklarar Lafayettes och hertigen av Orleans ställningstaganden i den franska revolutionen liksom the Squires (kapitalistiska arrendatorer, formellt gamla feodalriddare) och en del av lorderna i den engelska revolutionen.
I 1800talets Tyskland
I 1800talets Tysklandstartade junkrarna produktion av sockerbetor för marknaden på sina jordegendomar. Ofta lät de sina arrendatorer arbeta som lönearbetare på lokala brännerier och raffinaderier i anknytning till deras egendomar. Toppskikten inom staten dominerades också av Bismarck och andra representanter for den gamla feodala jordägarklassen. Men de levde i en kapitalistisk värld och för att bygga upp Tysklands militära styrka var de tvungna att på ett liknande sätt uppmuntra industrialiseringen. Därför genomförde junkrarna själva, efter den tyska bourgeoisiens misslyckande 1848, många av den borgerliga revolutionens uppgifter - framför allt Tysklands enande. Genom att göra så satte de naturligtvis sin egen prägel på många av den tyska kapitalismens institutioner.
Den socialistiska revolutionen däremot kan inte utvecklas genom en gradvis ökning av arbetarklassens rikedom och makt. Arbetarnas enda styrka ligger i deras antal, gemensamma agerande, enhet och klassmedvetenhet. De utgör den exploaterade klassen under kapitalismen. Dessutom ligger hela fördelen hos den socialistiska ekonomin i en planering av produktionen. Den socialistiska revolutionen måste alltså börja med att arbetarklassen erövrar statsmakten, i syfte att planera ekonomin och också för att bryta motståndet hos de enskilda kapitalisterna. Arbetarna kan inte köpa upp kapitalisterna. De kan inte använda sin ekonomiska makt for att tvinga den kapitalistiska staten att följa deras önskningar och de kan inte planera ekonomin så länge de avgörande delarna av ekonomin fortfarande ägs av den gamla härskande klassen. Framfor allt kan den socialistiska revolutionen bara genomföras genom den stora majoritetens medvetna rörelse för sina egna intressen.
Så det vore helt fel att se den borgerliga revolutionen på samma sätt som den socialistiska - där arbetarkassen organiserar sig själv för att leda revolutionen, inta statsmakten och utifrån sitt eget intresse rycka upp det gamla samhället med rötterna. Den borgerliga revolutionens stormtrupper i England och Frankrike utgjordes av småbourgeoisien, det vill säga småfolkets stora massa innan den moderna arbetarklassen växte fram. De mobiliserades genom religiösa och politiska slagord for att främja kapitalistklassens strävanden, sedan fick de byta ut en uppsättning bojor mot en annan. Som vi har sett så gör kapitalisternas materiella intressen dem benägna till en kompromiss med den gamla ordningen. Varken den engelska eller franska revolutionen satte monarkins avskaffande i första rummet, de rika kapitalisterna behövde den snarare, som ett hot mot den folkliga rörelsen.
För att fullborda revolutionen behövdes det en lång rad sammanstötningar mellan den småborgerliga demokratins och den gamla ordningens oförsonliga styrkor, den förras beslutsamma kamp för att genomföra den borgerliga revolutionens uppgifter mot den senares desperata motstånd. I båda revolutionerna motsatte sig en del inom kapitalistklassen revolutionen ändå från början, därför att de redan hade en behaglig tillvaro. I båda fallen drog sig majoriteten av bourgeoisien ur allteftersom revolutionen utvecklades, och under dess höjdpunkt var det bara kapitalisternas mest framsynta representanter som ledde massorna i enlighet med dess grundläggande intressen. I båda revolutionerna skyndade sig kapitalistklassen att, av rädsla for massorna, återupprätta den gamla ordningen men under nya förhållanden. Förhållanden som de kunde diktera bara tack vare att en revolution ägt rum, genomförd trots dem och utan deras medverkan. De framsteg som gjordes kunde bara göras när massrörelsen var en rörelse av småbourgeoisien, som genom själva sin natur inte kunde erbjuda något hot mot bourgeoisien.
Den borgerliga revolutionen är därför egentligen ett antal uppgifter som samhället ställs inför vid ett särskilt stadium i sin utveckling, inte en bestämd gruppering av klasskrafter. Den borgerliga revolutionen är inte en revolution av bourgeoisien, utan en revolution för bourgeoisien.
Revolutionens uppgifter
Vilka är dessa uppgifter? Vår genomgång av de engelska och franska revolutionerna har huvudsakligen behandlat kampen mot den absoluta monarkin och rörelsen för att ersätta den med borgerlig demokrati. Trots det vore det fel att påstå att den borgerliga revolutionens viktigaste uppgift är att upprätta den parlamentariska demokratin. I båda revolutionerna var de demokratiska institutionerna kortlivade som regeringsorgan. I båda fallen tvingades man avvara dem för att föra revolutionen framåt. och deras makt stympades svårt efter att revolutionen var överstånden. Parlamentarisk demokrati sågs av de borgerliga revolutionärerna som ett mer eller mindre lämpligt instrument för att genomföra de viktigaste uppgifterna de ställdes inför. På samma sätt var kampen mot absolutismen betydelsefull därför att den var ett skydd för det gamla samhällets rättigheter. som måste svepas undan.
Den borgerliga revolutionens viktigaste mål är att lösa den nationella frågan och jordfrågan. Varför?
Som vi tidigare har förklarat, behöver kapitalismen nationalstaten som ett utrymme att utvecklas inom. Den måste föra krig mot lokala avgifter och tullar, lokala vikter, måttenheter och mynt och bygga ett rikstäckande system av vägar och kommunikationsmedel. Den gör detta därför att den kapitalistiska produktionen behöver större marknader för att kunna öka produktionsnivån. Framför allt behöver kapitalismen en stark, centraliserad statsmakt för att skydda handeln inom landet och dess intressen utomlands, liksom för att hålla nere arbetarklassen. Av speciella historiska skäl hade Frankrike och England redan etablerat starka statsmakter vid tiden för den borgerliga revolutionen. Men även där tvingades revolutionen förklara krig mot den feodala uppsplittringen och lokala privilegier.
Tyskland 1848 visar oss denna frågas betydelse för kapitalismens utveckling. Tyskland var uppdelat i 36 småstater, var och en med sin egen förkrympta "nationella" marknad. På grund av borgerlighetens misslyckande i 1848 års revolution föll det på Junker-Preussens lott att ena Tyskland under preussiskt styre och därigenom ge storkapitalet möjlighet att utvecklas.
Men allteftersom fler avancerade kapitalistiska länder utvecklades i Europa och Nordamerika utvecklades produktionsnivån ytterligare, vilket i sin tur drev fram annekteringar av mindre utvecklade stater i syfte att skapa marknader och säkra tillgångar på råvaror. Kapitalismen, i dess imperialistiska stadium, höll på att växa ur nationalstatens ram. Östeuropa splittrades upp i kampen mellan stormakterna och tre kontinenter styckades godtyckligt upp av imperialismen - ofta genom raka linjer dragna utan någon hänsyn till dessa länders verkliga behov. Medan den nationella frågan löstes i Västeuropa och ledde till en utveckling av kapitalismen där, skapdes en brännande nationell fråga i de mindre utvecklade länderna. Denna gång kunde problemen lösas endast genom en ren kamp mot imperialismen. Detta fortsätter att gälla även sedan de flesta koloniala länder fått ett formellt oberoende, eftersom de fortfarande lamslås och domineras av imperialismen.
Som Lenin betonade före den ryska revolutionen är den borgerliga revolutionens främsta uppgift att lösa jordfrågan. En industrialisering är omöjlig så länge inte jordbruksbygden kan livnära en växande massa i städerna och samtidigt förse industrin med ledig arbetskraft. Produktivitetsnivån under feodalismen var så låg att två tredjedelar av befolkningen bands till jorden för att tillfredsställa samhällets mest grundläggande behov. Vägarna ut ur efterblivenheten var stängda för det feodala jordbruket; jorden var som regel oskiftad, vilket omöjliggjorde teknisk utveckling och modernisering, och godsägarnas herravälde höll befolkningens stora massa nere på samma nivå som arbetsdjurens.
Precis som den nationella frågan kan jordfrågan lösas antingen genom en rörelse underifrån eller genom att en del av den gamla härskande klassen försöker genomföra en modernisering uppifrån. I Frankrike lades grunden till ett kapitalistiskt jordbruk då bönderna tog jorden och jagade bort godsägarna. I Tyskland anpassade sig junkrarna till marknadsförhållandena och förvandlade bit för bit sina feodala gods till kapitalistiska jordbruk.
Bara under mycket säregna förhållanden kunde junkrarna, på ett förvrängt sätt, fullfölja den borgerliga revolutionens uppgifter och utveckla en inhemsk industri. De hade ännu inte imperialismen att kämpa emot.
3:e världen
I de underutvecklade länderna är jordfrågan en absolut grundläggande fråga. Den gamla jordägarklassen kväver jordbruket - i delar av Västbengalen är jorden ännu i denna dag oskiftad. Tvärt emot att stå i motsättning till den inhemska kapitalistklassen är jordägarna och kapitalisterna ofta samma personer. Då de inhemska kapitalisterna i alla fall inte har någon chans att ta upp konkurrensen med de multinationella bolagen tröstar de sig med att köpa upp jordar på landsbygden och på så sätt förvärva status och respekt. Lokala jordägare innehar å sin sida ofta obligationer eller aktier i kapitalistiska företag för att öka på sina inkomster. Bönderna, redan utplundrade av jordägarna, sätts också åt av handelsmännen, som tar deras skördar ut på marknaden, liksom av byockrarna. Dessa i sin tur är ofta understödda av imperialistiskt bankkapital, som på så sätt får sin del av kakan och ett intresse av att bevara status quo.
Å ena sidan skapar imperialismen efterfrågan på modern storskalig odling på storgodsen av exportgrödor för världsmarknaden (ofta kombinerat med att lantarbetarna ges en barbarisk status som slavarbetare) och å andra sidan trängs småbönderna tillbaka till de sämsta jordarna i odlingens utmarker, hemsökta av sina traditionella utsugare och knappt förmögna att producera det mest grundläggande livsuppehället för sina familjer. Alla slags mellanformer existerar mellan dessa två urtyper. Båda produktionstyperna skapar en absolut barriär mot inhemsk industrialisering.
Vi har redan påpekat att socialismen är omöjlig utan industrialisering och skapandet av en stor arbetarklass. Kapitalismen genomförde dessa uppgifter. Marxister tror ingalunda att de nödvändiga förutsättningarna för socialismen, den borgerliga revolutionens uppgifter, kan ignoreras. Men kapitalismen är ett världssystem. Som system är kapitalismen på nedgång, inte på uppgång. Frågan är: vilken kraft kan genomföra dessa uppgifter? Till skillnad från de första kapitalistiska länderna domineras de underutvecklade länderna, som ännu inte löst den borgerliga revolutionens uppgifter, av imperialismen. Dessa länder förenar inom sig drag som är typiska för stenåldern med den modernaste teknologi. Då teknologin står till imperialismens förfogande tjänar den genom ohämmad utsugning en fortsatt allmän efterblivenhet. Kapitalismen kan inte föra de underutvecklade länderna framåt.
Detta är uppenbart sant när det gäller imperialistiskt kapital, som vidmakthåller underutvecklingen för att eliminera tänkbara konkurrenter och cyniskt litar till att reaktionära diktatorer tryggar deras investeringar. Men hur är det med de nationella kapitalisterna? Ligger inte de i luven på imperialismen och storgodsägarna? Som vi sett är de nära knutna till jordägarna och fungerar som underhuggare till imperialismen. I än högre grad än under seklets första årtionden har de inhemska kapitalisterna nu givit upp striden mot imperialismen. I allt större utsträckning köper de aktier i multinationella bolag eller köar för att vinna lägre chefsbefattningar. Framför allt är det skräcken för massrörelsen som länkar samman deras intressen med imperialismens och jordägarnas, och därmed bevarar status quo.
Vi har sagt att den borgerliga revolutionen huvudsakligen är ett antal uppgifter och inte ett givet förhållande mellan klasskrafterna.
Det säger sig dock självt att dessa uppgifter för evigt skulle förbli olösta om det inte fanns sociala krafter som vore beredda att kämpa för dess genomförande. De engelska och franska revolutionerna genomfördes till stor del utan, och trots, borgerligheten. 1848 i Tyskland visade det sig emellertid omöjligt att genomföra den borgerliga revolutionen mot bourgeoisien.
Den grundläggande skillnaden i Tyskland var att det för första gången existerade en kraft som kunde ändra samhället i sitt eget intresse, i motsättning till borgerligheten, och dessutom kunde dra med sig alla klasser som var mer beslutsamma än kapitalisterna i kampen mot den gamla ordningen. Den kraften var arbetarklassen. Tragiskt nog visade sig arbetarna vara för svaga 1848 för att ändra samhället på egen hand. Men deras självständiga rörelse skrämde tillbaka borgerligheten in i enväldets armar. Från den stund då arbetarklassen steg fram som en oberoende kraft med egna socialistiska mål blev skillnaden mellan den härskande klassens olika skikt av andra rangens betydelse. Från den stunden blev en klassisk borgerlig revolution, som den 1640 eller 1789, för alltid en omöjlighet.
Kapitalismen utvecklades annorlunda i de underutvecklade länderna än i Frankrike och England, just på grund av att fullfjädrade kapitalistiska stater som Frankrike och England redan existerade. Kapitalismen importerades. Den inhemska kapitalismen tvangs träffa en uppgörelse med imperialismen. Men imperialismen hade inget intresse av en borgerlig revolution. Den inhemska kapitalistklassen var ekonomiskt svag, och därför politiskt feg. Den kunde inte genomföra "sin egen" revolution mot det sakernas tillstånd som skapats av imperialismen. Imperialismen lade de traditionella feodala förhållandena i saltlag för att konservera dem för egna syften. Ingen del av kapitalistklassen kan föra samhället framåt.
Fastän arbetarna vanligen är en minoritet i samhället utgör de en kompakt, koncentrerad social kraft. Eftersom kapitalistklassen är oförmögen att lösa de desperata problem som plågar samhället kan arbetarna dra med sig alla de exploaterade och förtryckta. Trotskij talade aldrig om att "hoppa över" stadier i samhällsutvecklingen när han förde fram teorin om den permanenta revolutionen. Tvärtom analyserade han vilken kraft som skulle kunna genomföra den borgerliga revolutionens uppgifter.
I sin korrekta förutsägelse av den ryska revolutionens förlopp såg han att arbetarna skulle bli tvungna att genomföra den borgerliga revolutionen i strid mot borgerligheten. Jordfrågan och den nationella frågan kunde bara lösas när arbetarklassen lett även andra förtryckta, framför allt bondeklassen, till makten. Men arbetarna kunde därefter inte stiga åt sidan och räcka över makten till kapitalisterna, som slutit upp på imperialisternas och jordägarnas sida. De måste med nödvändighet gå vidare till de socialistiska uppgifterna. Revolutionen skulle alltså bli tvåfaldig - i huvudsak en arbetarrevolution i städerna och en borgerlig revolution (jord åt bönderna) på landsbygden. Trotskij anslöt sig till Marx som 1850 talade om en "permanent" eller oavbruten revolution i Tyskland, som flöt över från ett stadium till ett annat. Till slut skulle den revolutionen bli permanent i internationell bemärkelse. Då den baserar sig på förhållanden som skapats genom den internationella arbetsfördelning som genomförts av kapitalismen, skulle den bara kunna fullbordas genom att utvidgas internationellt.
Den permanenta Revolutionen
Den permanenta revolutionen är inte blott och bart en abstrakt teori eller ett önskemål om en bra samhällsutveckling. Trotskijs teori visar stället på de huvudkrafter som verkar i de underutvecklade länderna. Dessa krafter kan även påverka och styra olika politiska grupperingars verksamhet, trots och emot deras ursprungliga avsikter. När Mao Zedong kom till makten i Kina förklarade han att den borgerliga revolutionen var uppnådd: Nu var det dags för hundra års kapitalistisk utveckling innan arbetarklassen kunde ta över.
I praktiken hade redan Maos röda armé tvingats krossa kapitalismen, i dess förening med godsägarväldet på landsbygden, i de områden den drog fram. Detta var enda sättet att genomföra en jordreform och samla bönderna bakom sig.
På grund av de nationella kapitalisternas svaghet och deras sammanflätning med godsägarklassen, tvingades den kinesiska revolutionen ta en antikapitalistisk väg för att kunna gå framåt. Det stalinistiska Rysslands exempel och beskydd (åtminstone under den första tiden), samtidigt som imperialismen var fientligt inställd men för svag för att ingripa, drev de kinesiska ledarna till att störta kapitalismen. De satte upp en regim efter ryskt mönster utan godsägare eller kapitalister, men också utan ett spår av arbetardemokrati.
Trots att godsägarväldet och kapitalismen krossas i ett enskilt land så kan inte socialismen byggas isolerat. Eftersom kapitalismen är ett världsomfattande system, kommer varje land som rycks ut ur den arbetsfördelning kapitalismen skapat att oundvikligen drabbas av en svår bristsituation som omöjliggör en utveckling mot ett överflödssamhälle. Knappheten för med sig ojämlikhet. Trotskij skrev i "Den förrådda revolutionen" att om inte livsförnödenheterna räcker till åt alla, så uppstår en kö. Det skapar behov av en polis för att hålla ordning på kön. Polisen i sin tur kommer att se till att han själv tar tillräckligt. Detta var den materiella grundvalen för den monstruösa byråkrati som för egen räkning kom att monopolisera de statliga privilegierna i Ryssland, Kina och de övriga byråkratiskt deformerade arbetarstaterna.
Det största problemet med den permanenta revolutionens teori är att förklara det motstånd och den kritik som rests mot den. Varje aktivist med endast en kort tids erfarenhet av den socialistiska rörelsen kan utan svårighet acceptera att den enda vägen framåt för Indiens arbetarmassor är en rekonstruktion av samhället längs socialistiska linjer. Trots detta fortsätter de socialdemokratiska och kommunistiska masspartiernas ledningar sitt letande efter den "progressiva, nationella bourgeoisien", det 20:e århundradets heliga Graal. Deras tänkesätt grundar sig på en oförståelse av de materiella förutsättningarna för socialismen, som på ett fullständigt falskt och mekaniskt sätt anpassats till 1900-talet med dess imperialistiska förhållanden. Vi har redan sett i vilken utsträckning åsikten att den borgerliga revolutionen leds av bourgeoisien var falsk redan 1640!
Alla slags ödesdigra strategiska och taktiska misstag kommer av denna i grunden felaktiga förutsättning. Ett exempel är stödet till IRA, med det tydliga samarbetet med de faktiska representanterna för den irländska kapitalismen i alla den brittiska imperialismens nycker, som ett sätt att genomföra den nationella revolutionen på Irland. Detta sätts i stället för en politik som grundar sig på arbetarklassen, med en arbetarenhet som en allt överskuggande förutsättning. Ett annat exempel är de chilenska socialist och kommunistpartierna, som misslyckades med att föra en kamp på ett socialistiskt program på grund av deras försök att söka stöd hos ickeexisterande progressiva kapitalister. Detta ledde i stället till att reaktionen växte i styrka och till slut ställde till ett blodbad på arbetarrörelsen. Tvärtemot kan mellanskikten bara vinnas för ett program för en samhällsomvandling, som också är det enda sättet att tillgodose deras intressen.
I stället för att lösa problemen blir resultatet ekonomiskt kaos, som driver mellanskikten rakt i armarna på reaktionen. Hela rörelsen för att skapa folkfronter, i Frankrike, Italien och annorstädes är ett resultat av försöken att tilldela en del av kapitalistklassen någon form av progressiv roll. På ren svenska kan ett sådant program inte kallas något annat än klassamarbete, och överallt där det har prövats har det lett till katastrof. Till och med i Storbritannien försöker kommunistpartiet att skjuta in ett "demokratiskt" stadium mellan oss och den socialistiska revolutionen. Och detta i ett land där den borgerliga revolutionen fullbordades för 350 år sedan!
Den permanenta revolutionens teori är nödvändig för förståelsen av de processer som äger rum i världen omkring oss, och därigenom för att kunna förändra den till det bättre. 90 procent av förståelsen av den permanenta revolutionen och dess tillämpning idag ligger i en korrekt syn på de borgerliga revolutionerna, hur och under vilka förhållanden de ägde rum. Den här artikeln vill bidra till den förståelsen.