Strejken i Danmark:

"De kan inte sköta landet utan oss, men vi kan sköta landet utan dem."

Måndagen den 27 april gick en halv miljon privatanställda danska arbetare ut i en obegränsad strejk. Strejken som varade i elva dagar var den största strejkrörelsen i Danmark sedan storstrejken 1985 då en miljon arbetare lamslog Danmark i tio dagar.

Under våren hade fackföreningsledningen och arbetsgivarna förhandlat fram ett avtal som sedan gick ut på medlemsomröstning. Arbetarna såg till företagens rekordvinster (60% mera än 1993) och röstade med 55% emot avtalet. En annan anledning till strejken var den ökade stressen på jobbet.

Några av medlemmarnas nyckelkrav var ytterligare en veckas semester per år och 35 timmars arbetsvecka. Framförallt var det en strejk för att arbetarna skulle få del i de enorma vinster som de hade skapat för arbetsgivarna och också för ett slut på den ökande pressen och stressen på jobbet.

Strejken berörde livsmedelsindustrin, bryggerierna, transportsektorn, bensinmackarna, verkstads- och byggnadsindustrin, tidningarna m.m. I praktiken stängdes landet helt under strejkdagarna.

Arbetsgivarkampanj

Arbetsgivarna lanserade en kampanj där de sa att strejken skulle framkalla brist på livsmedel, att folk skulle dö på grund av avsaknaden av mediciner, och att det skulle bli allmänt kaos och förödelse. Men facket satte upp affischer där de sa att de skulle garantera nöddistribution av mat och mediciner och strejken fortskred på ett mycket lugnt och organiserat sätt.

Arbetsgivarna hotade med en lockout inom handeln för understödja sin propaganda. De strejkande svarade att de skulle leverera mat och mediciner när och var det behövdes. Som ett fackligt kontaktombud uttryckte det på det riksomfattande kontaktombudsmöte: "Där ser ni, det är arbetsgivarna som vill stänga Danmark, inte vi. De kan inte sköta landet utan oss, men vi kan sköta landet utan dem."

Och detta var inte bara ord. För att få bensin behövde man ett tillstånd påskrivet av transportarbetarförbundet. De skrev bara på vid verkliga nödfall (till exempel till ambulanser). Utan tillstånd kunde inte ens polisen få bensin. Varje storstrejk ställer frågan "vem styr samhället", och för de danska arbetarna var svaret tydligt.

Strejkmöte

Den 29 april hölls ett riksomfattande möte av 1200 fackliga kontaktombud i Odense. Mötet beslöt att bilda nationella och lokala samordningskommittéer för att organisera strejken. Detta var en konsekvens av en allmän uppfattning att de fackliga ledarna var för upptagna med förhandlingar med arbetsgivarna för att kunna leda strejken på något meningsfullt sätt.

Strejken fick betydelsefullt internationellt stöd trots den kompakta tystnad med vilken internationell media behandlade strejken. De svenska flygplatsanställda vägrade befatta sig med flyg till och från Danmark. De finska fackföreningarna deklarerade också att de inte var beredda att utföra några jobb som överfördes dit från Danmark.

Många utländska investerare och utländska bolag som handlade med danska bolag sa att om strejken pågick i mer än tio dagar skulle de dra sig ur Danmark. Därför beslöt den socialdemokratiskt ledda koalitionsregeringen på strejkens elfte dag att, med stöd från de borgerliga partierna, tvångsmedla fram ett avtal grundat på ursprungsavtalet som arbetarna hade röstat ned.

Medlarna gav en extra semesterdag, utöver de nuvarande fem veckorna, till alla arbetare, ytterligare en dag till alla arbetare som hade varit anställda minst nio månader i sitt nuvarande jobb, och ytterligare 2 dagar till anställda med barn under 14 år (samt ännu en dag till barnfamiljer under 1999).

För att företagen skulle kunna betala dessa förbättringar sänktes arbetsgivaravgifterna. I praktiken betalas alltså den längre semestern av arbetarna själva (genom nedskärningar i den offentliga sektorn). En av de strejkande beskrev uppgörelsen som "att mata hunden med dess egen svans" och insisterade att arbetsgivarna hade tillräckligt med vinster för att finansiera en extra semestervecka själva. En annan av de strejkande sa "alla de ungdomar som vi har värvat under strejken kommer att omedelbart lämna facket om vi ger dem detta avtal".

Generalstrejk

Den sjunde maj, samma dag som Folketinget diskuterade tvångsmedlingen, höll de fackliga kontaktombuden ett viktigt möte. Från början skulle det ha varit ett riksmöte, men till slut blev det kontaktombuden från Själland som diskuterade strejkens resultat. LO:s ledare gick till detta möte i förhoppning om att kunna övertyga ombuden att detta var det bästa möjliga avtalet de kunde få och att därför borde det godkännas. Men stämningen bland de drygt tusen kontaktombuden var, som den hade varit från strejkens början, att strejken framförallt var för en extra veckas semester och att allt mindre än detta var oacceptabelt. Därför, när en ung lärling ställde sig upp på mötet och sa att kontaktombudens nationella samordningskommitté borde åta sig rörelsens ledning i praktiken, fortsätta strejken och kämpa med en generalstrejk mot regeringens ingripande, exploderade hela mötet och började ropa "generalstrejk, generalstrejk". Efter att ha sett denna scen lämnade LO-ledaren mötesplatsen i tysthet och höll inte sitt planerade tal till mötet.

Förslag restes om att organisera en nationell demonstration mot regeringsingripandet och också för att utvidga strejken till de offentliganställda. Dessa förslag bemöttes med entusiasm, men ordföranden genomförde aldrig en omröstning.

Ilska mot regeringen

Utan en klar ledning med tydliga förslag om hur man skulle kämpa vidare återvände de flesta arbetarna till jobbet. I allmänhet fanns den en stor ilska mot regeringen för dess ingripande. Arbetarnas frustration är särskilt stor eftersom man kände att om strejken hade pågått i ännu en vecka hade man lätt vunnit.

Strejken var uppseendeväckande av flera skäl: rörelsens beslutsamhet och enighet, dess bredd, faktum att det var en offensiv rörelse, arbetsgivarnas rädsla m.m. Men kanske det finns två nyckellärdomar: det ena är att när arbetarna börja röra på sig är deras makt enorm och de kan stänga ett helt land; det andra är t.o.m. ännu viktigare, utan en ledning som litar på arbetarna och en klar strategi för att utvidga kampen kan man inte vinna. Huvudslutsatsen måste därför vara att bygga en offensiv opposition på socialistisk grund inom fackföreningsrörelsen och arbetarpartiet.

Artikeln bygger på rapporter från våra danska korrespondenter. Översättning Jonathan Clyne

Från Socialisten nr 33 juni 1998