När Danmark röstade Nej

Den 28:e september röstade 53,1% av danskarna nej till EMU. Det var ett överraskande högt stöd för nej-sidan, eftersom nästan alla opinionsmätningar och "experter" hade förutspått ett jämt resultat. Valdeltagandet var högt, omkring 88%.

Detta var ett nej mot alla odds: Majoriteten av de politiska partierna, fackföreningarna, arbetsgivarförbunden och de flesta tidningarna hade förespråkat ett ja, och det hade satsats betydligt mer pengar på kampanjer för ja-sidan än för nej-sidan.

Regeringspartierna - Socialdemokratiet och Radikale Venstre (som varken är radikalt eller vänstersinnat, det är ett litet borgerligt parti) - drev kampanj för ja-sidan, precis som oppositionens huvudpartier: De konservativa, Venstre (inte heller det ett vänsterparti, utan det största borgerliga partiet) och det lilla borgerliga Centrumdemokraterne.

Det danska LO och de flesta fackföreningarna rekommenderade också en röst på ja-sidan, ibland till och med i samarbetskampanjer med arbetsgivarnas organisation!

Ja-kampanjerna

Argumenten som lades fram av ja-sidan, särskilt av socialdemokraterna, förändrades en hel del under debattens sista veckor. I början låg fokus på de ekonomiska vinningar som skulle uppnås vid ett EMU-medlemskap. Men det förändrades när en rapport från en grupp av "oberoende experter" som kallades för "de vise männen" kom till slutsatsen att vinningarna skulle bli små och osäkra.

Sedan kom en serie mer politiska argument. Det skulle vara ett "ja för solidaritet och internationalism", ett "ja till ett fredsprojekt", "det bästa sättet att kontrollera internationellt kapital" och så vidare.

Dessa argument är givetvis helt tomma. Sedan när har europeiskt finans- och monopolkapital, som har byggt och kontrollerar EU, brytt sig om solidaritet och fred? Hur förväntas vi kunna bekämpa det internationella kapitalets dominans genom att överlämna makt till en handfull finansfolk i en bank någonstans i Europa, och vad har försöket att bygga en EU-armé med fred att göra?

Tydligen kom socialdemokratins ledare också på att sådana argument inte fungerar, så den sista veckan innan omröstningen blev argumenten mer och mer desperata och förvandlades till hot: ett nej till EMU skulle betyda slutet för välfärdssamhället, det skulle leda till arbetslöshet och nedskärningar (som givetvis skulle genomföras av regeringen, det vill säga av Socialdemokratin).

Statsminister Nyrup Rasmussen sade att "handlingsplaner" (en serie nedskärningar) redan låg klara att sättas in när världsmarknadens negativa reaktioner vid ett nej till EMU skulle bli kännbara.

Det visade sig att hoten inte hade den avsedda effekten.

Nej-kampanjerna

Den danska befolkningen är kluven i EU-frågan, och detta gäller även landets partier och organisationer. I de flesta EU-vänliga partier finns det EMU-skeptiska grupper. I Socialdemokratin finns SNE, Socialdemokratisk Nätverk Europa. I fackföreningsrörelsen finns Fagbevægelsen mod Unionen (Fackförbund mot EMU).

Många partier hade också en officiell linje mot EMU. Dessa var Socialistisk Folkeparti, Dansk Folkeparti (ett nationalistiskt parti), Enhedslisten (ett litet parti som enar några vänstersekter och det gamla kommunistpartiet), Kristeligt Folkeparti, och diverse smågrupper, inklusive ultra-vänstern.

Dessutom finns två så kallade "folkrörelser" mot EU - Folkbevægelsen mod EU och Junibevægelsen.

Efter valet var det Pia Kjærsgaard, ledare för det nationalistiska Dansk Folkeparti, som fanns på flest tidningsframsidor. Men i debatten innan den 28:e september hade Dansk Folkeparti stått lite i bakgrunden. Troligtvis insåg de att deras nationalistiska argument kunde få nej-röstare att rösta ja istället. (Deras kampanj kallades "For kronen og fædrelandet".)

Välfärdsstaten

Något som var intressant var att huvudargumenten som användes såg i stort sett likadana ut på båda sidor. Alla ledarna pratade om vikten av att försvara den danska välfärdsstaten, den så kallade danska modellen, att bekämpa de byråkratiska och odemokratiska dragen hos EU och att bygga ett fredligt Europa.

Det är mycket viktigt att se att inga partier i dag (förutom några extremister) vågar uttala sig mot välfärdsstaten.

De politiska ledarna vet att alla allvarliga attacker mot välfärdsstaten skulle skapa enormt missnöje och motstånd, så de talar istället om att "utveckla" välfärdsstaten och att "skapa nya valmöjligheter för folket".

Poul Nyrup Rasmussen har till och med skaffat sig ett rykte genom att ge ut "garantier". I den senaste valkampanjen lovade han att inte göra några försämringar i reglerna för förtidspensioneringar. Efter valet gjordes dessa nedskärningar ändå, vilket skapade ett stort missnöje mot socialdemokratin och slungade ner partiet till rekordlåga nivåer i opinionsundersökningarna. Samtidigt ökade det högerpopulistiska Dansk Folkeparti sitt stöd.

Nej-rösten representerade för många människor en röst mot osäkerhet och nedskärningar samt en stor misstro mot ledarna i alla stora partier och eliten i allmänhet. Misstron mot den politiska eliten uttrycks i det utbredda skämtet "om vi inte röstar ja så får vi en till omröstning i oktober".

Detta var just vad som hände efter att nej-sidan vann EU-omröstningen 1992.

Vem röstade hur?

Undersökningarna som har gjorts visar: Ju högre inkomstgrupper, desto större andel ja-röster. Ett av de få områden som hade en majoritet för ja-sidan var de rikas bostadsområden norr om Köpenhamn. Bland områdena med allra flest nej-röster fanns däremot de traditionellt socialdemokratiska arbetarklassområdena väster om Köpenhamn och områden där många är beroende av välfärdssystemet. Liksom i alla tidigare EU-omröstningar var det många fler kvinnor än män som röstade nej, vilket också reflekterar att kvinnor i allmänhet har lägre inkomst och är mer beroende på välfärdssystemet.

Inga vänsteralternativ

Nej-sidans framgångar är en positiv utveckling. Det är ett hårt slag mot den så kallade politiska "eliten", både borgare och högerreformister. Det visar att majoriteten av den danska arbetarklassen inte är beredd att acceptera nedskärningar och "reformer" i välfärdsstaten utan att protestera. Men samtidigt är nej-sidan mycket förvirrad. Det är ett "nej" mot en hel del saker, men det är inget "ja" till något annat, det har aldrig funnits några alternativ inblandade.

De på nej-sidan som står till vänster har alla varit inblandade i olika kampanjer tillsammans med alla möjliga sorters borgerliga och nationalistiska grupper. Det har inte hörts ett ord om en oberoende arbetarklasspolitik från dessa människor. Men utan ett klart socialistiskt perspektiv blir nej-sidans argument onekligen tomma:

"Vi vill fortfarande kontrollera vår ekonomi" - Ja, men vi, dvs. vanliga arbetare och ungdomar, har ingen kontroll över ekonomin och det kommer vi heller aldrig att ha under kapitalismen, i eller utanför EMU och EU.

"Vi vill behålla den särskilda danska modellen och välfärdsstaten" - Naturligtvis, men denna håller redan på att skrotas, och detta kommer att fortsätta oavsett om Danmark är i eller utanför EU, eftersom välfärdsstaten håller på att förstöras i alla kapitaliska länder.

"Vi vill inte ge upp våra demokratiska rättigheter till EU-byråkraterna" - Nej givetvis inte, och varje steg i riktning mot EU-integration minskar också demokratin, men hur är det med demokratin i Danmark och resten av världen i dag? Kontrollerar vi våra egna liv, har vi något att säga till om på våra arbetsplatser, i våra skolor och i ekonomin och politiken?

Ett oberoende arbetarklassalternativ

Och vad har hänt efter det att nej-sidan vann folkomröstningen? Har Danmark plötsligt förvandlats till något bättre, har vi någon evig garanti för välfärdsstaten? Naturligtvis inte, Danmark är fortfarande ett kapitalistiskt land i ett kapitalistiskt Europa. Den danska ekonomin är fortfarande beroende av världsmarknaden och Europa, den danska kronan är knuten till euron, och den danska regeringen kommer att fortsätta på samma spår som förut.

Efter folkomröstningen har ja-sidan försökt att förklara sitt nederlag: "vi har inte varit tillräckligt bra på att informera", "uppenbart så har inte väljarna förstått vad vi har sagt" och så vidare. Ungsocialisternas ledare har sagt att nu måste de vara ännu mer aggressiva företrädare för EU för att övertyga unga människor. Detta kan bara leda till nya förluster för ledningen i framtiden, eftersom fler människor kommer att se igenom deras tomma ord.

Och vad har nej-sidan gjort efter segern? Socialistisk Folkepartis ledare förhandlar med regeringen för att nå någon slags "kompromiss" om EU-frågan. "Folkrörelserna" är bara aktiva när det är folkomröstningar på gång. Kort sagt: Nej-sidan gör nu ingenting nyttigt alls.

Men en större seger har efter folkomröstningen vunnits på en annan arena. De anställda inom barnomsorgen i Köpenhamn har gått ut i en "olaglig" strejk mot de planerade nedskärningarna från den socialdemokratiskt ledda kommunen. Fritidshemmen har tidigare varit öppna även innan skolan, men nu föreslogs det att detta skulle upphöra. Det skulle innebära att många anställda på fritidshemmen fick arbeta mindre (med mindre lön), och självklart skulle det också vara ett problem för barnen och deras föräldrar.

Strejken mötte enorma sympatier från barnens föräldrar. Som en konsekvens av strejken kommer de att få tillbaka en del av pengarna som de har betalat för barnomsorgen, och i vissa fall har de beslutat att ge dessa pengar till fritidspersonalen, som har förlorat en hel del av sin inkomst genom strejken. Det har hållits stora demonstrationer, och allt stöd kombinerat med att fritidspersonalen lyckades få anställda från andra typer av barnomsorg att hota med att ansluta sig till strejken ledde till seger.

Socialdemokratin i kommunen har blivit tvungna göra en överenskommelse med Socialistisk Folkeparti och Enhedslistan som river upp beslutet om att fritidshemmen ska vara stängda på morgnarna. En av de strejkandes talesmän sade på radion att det bästa med denna strejk var att den visade att klasskampen inte var död.

Lärdomen är att om vi vill försvara våra rättigheter och vår välfärd och till och med utöka dem, så är det inte tillräckligt att lita på vare sig ja- eller nej-sidan i EU/EMU-frågan. Den enda vägen till framsteg är arbetarklassens enande, dess insikt om sin egen styrka och viljan att kämpa mot kapitalismens nedskärningar och för en ny socialistisk samhällsordning. Det är den enda riktiga garantin för ett liv med välfärd och framsteg.

K. S., Albertslund, Danmark,

16/10-2000

Från Socialisten nr 51, december 2000