Dags att ställa om – kritisera IF Metall:s svek mot sina medlemmar!

Den globala kapitalistiska krisen är ett faktum som ingen längre kan ignorera. Världen, inklusive Sverige, upplever den största finansiella kollapsen sedan 1929, BNP rasar och arbetslösheten stiger. Kapitalisterna vill använda arbetslösheten för att göra sina anställda mer utsatta för påtryckningar och mindre benägna att kräva bättre villkor och löner. Och det har IF Metalls ledning gått med på utan ens antydan till en strid! Arbetsdelning i sig är ingen dum idé, tvärtom. När det finns mindra arbete borde inte några jobba häcken av sig, medan andra har inget att göra alls.  Men det uppnår man genom 6-timmars arbetsdag med bibehållen lön, om det inte ska vara arbetarklassen som i vanlig ordning får betala för kapitalismens kris. 

Försvararna av IF Metalls uppgörelse säger att det är en desperat handling i en svår tid och att det här kan rädda folk från arbetslöshet. Men om de vill rädda jobben borde de organisera kamp för att rädda arbeten och arbetsvillkor. Nu organiserar de ett race till botten istället. Detta avtal leder till att arbetsgivare kommer försöka genomföra liknande avtal inom andra områden. Redan har det varit snack om att tjänstemännen måste acceptera sämre villkor. Även internationellt kan det få spridningseffekter. Detta är ett hot mot fackföreningarnas sammanhållning mot arbetsgivarna. 

Avtalet lär knappast rädda några jobb heller. Receptet har provats i den amerikanska bilindustrin och vad har det hjälpt? Nu finns det en risk att hela den amerikanska bilindustrin försvinner, i likhet med vad som hände den brittiska bilindustrin på 70-talet. När arbetarna går med på försämringar försvinner "incitamentet" för kapitalisterna att skärpa sig och investera, istället kan de leva gott på arbetarnas försämrade villkor.  

Och var är kapitalisternas motprestation? Det är de som har ställt till med krisen. Det finns inte ett enda stort industriföretag i Sverige som inte har en stor finansiell avdelning som under decennier har sysselsatt sig med att spekulera med pengarna som arbetarna har tjänat ihop. För detta har de betalt sig själva jättelöner, bonusar och aktieutdelningar. Ingen har sagt sig vara beredd att donera tjugo procent av sina tillgångar och inkomster till företaget. De ursäktar sig med att de inte kan gå ned i arbetstid. Men det borde de göra, långt ned. Inte klarar de att ställa till rätta den oreda de själva har ställt till med. Istället borde företagen ledas av dem som representerar alla de anställdas intressen, och inte bara sina egna.  

Genom att gå med på en försämring öppnar man upp för att arbetsgivarna kan pressa fackföreningarna ännu mer. Arbetsgivarna har inga gränser när det gäller sina krav, det ända som begränsar dem är den organiserade arbetarklassen. Ett av huvudproblemen med avtalet är just att den slår in på helt fel bana - passiviteten - när kamp behövs som mest. 

Den nuvarande utvecklingen kommer att bli en väckarklocka för många arbetare i LO. Vi såg hur Gruvtolvan snabbt gick ut i hård kritik mot detta svekfulla handlandet från ledningens sida. IF Metall-ledningens svek visar på riktigheten i den kritik som fördes fram i samband med Ung Vänsters kongress, om behovet av att ha en självständig hållning gentemot fackföreningsledarna. Nu är det dags att Ung Vänster går ut och kritiserar LO ledningens och i synnerhet IF Metalledningens svek.  Vi borde ge stöd och uppmuntran till de radikala delarna av LO, och tillsammans med dem kämpa för byggandet av en alternativ ledning som baserar sig på kampen.  Ett sånt nytt ledarskap måste ta strid mot försöken att få arbetarklassen att betala för kapitalismens kris, och mobilisera LO-medlemmarna till kamp.  

Vi har under flera år i vårt förbund diskuterat inställningen till LO. Det har varit en ganska polariserad debatt där det förts fram olika åsikter. En del argument har varit radikalistiska, som t.ex. att hela LO företräder en klassamarbetslinje, och att LO är en hopplöst reformistisk organisation vars enda syfte är att upprätthålla arbetsfreden. Detta är en felaktig och sekteristisk linje. I motsats till denna linje har vi förbundsstyrelsen som företräder den reformistiska uppfattningen om att vi inte ska kritisera LO:s passivitet. Deras argumentation bygger på att de anser det vara taktiskt dåligt att kritisera LO i tider av högeroffensiv och antifacklig politik. Denna linje gör att Ung Vänster inte tar ställning för de i LO som tar strid trots ledningens passivitet. 

Den radikalistiska linjen och förbundsstyrelsens syn på LO bygger var för sig på en felaktig analys. Det är viktigt att se att LO är mer än sin ledning. LO är trots den reformistiska byråkratin i ledningen en massorganisation som utgör en grund och ett verktyg för arbetarklassen i klasskampen. Det är genom sina traditionella massorganisationer som arbetarklassen kanaliserar sin kamp i tider av ökad radikalisering. Därför är det viktigt att ha en korrekt analys av LO och inte döma basen och organisationen efter sin ledning.  

På Ung Vänsters kongress var det varken den reformistiska eller radikalistiska synen på LO som vann gehör. I förbundets strategidokument står det:  

"Facket har unika möjligheter att mobilisera många människor och kommer att vara en av de viktigaste organisationerna att få igång ett fungerande samarbete med. Samtidigt ser vi att dess ledning på många sätt har distanserat sig från sin medlemsbas. Tydliga exempel på detta var när facket tog ställning för EU, trots att en majoritet av medlemmarna var motståndare. Vi ser att våra möjligheter att få till stånd ett samarbete med facket i första hand finns på lokal nivå. Det handlar om fackklubbar med stridbara medlemmar som agerar mot försämringar när andra väljer att ställa sig passiva." 

Detta är fullständigt korrekt, och utifrån de skrivningarna borde Ung Vänsters förbundsstyrelse ställa sig på IF Metallmedlemmarnas sida och fördömda ledningens svek. Ju mer krisen fördjupas, desto viktigare kommer det bli att vårt förbund har en korrekt inställning i fackföreningsfrågan. 

I boken "Radikalismen, kommunismens barnsjukdom" lade Lenin fram en marxistisk linje för inställningen till fackföreningsrörelsen. Hans poäng är att marxister måste vara där arbetarklassen finns, dvs i fackföreningarna, oavsett hur konservativa och reformistiska de än är. Han menade att marxister hade en viktig uppgift i fackföreningarna - att agitera och övertyga sina arbetskamrater om behovet av att kämpa för socialismen.  

I tider av ökad kamp i samhället måste vi visa på att det finns alternativ till den reformistiska politiken som förs fram av socialdemokratins-, vänsterpartiets- och fackföreningens ledning. Socialismen är inte ett avlägset mål eller blott fina formuleringar i ett partiprogram. Det är något aktuellt, skriande angeläget vi måste kämpa för, organisera kamp för, och något som finns inom räckhåll.

Ung Vänster borde kräva:

Nej till IF Metalls avtal

Låt inte arbetarklassen betala för kapitalismen kris!

Förstatliga industrin och bankerna under demokratisk kontroll istället för lönsesäkningar och nedskärning i välfärden!

6 timmars arbetsdag med bibehållen lön

Ner med högerregeringen  - fram med ett socialistiskt program!

Alexander Regander, Erik Andersson, Martin Lööf