Bygg den revolutionära tendensen! Bygg den marxistiska internationalen!
Detta är det sista avsnittet av det
världsperpektivdokument som lagts fram inför IMT:s (Internationella
marxistiska tendensens) världskongress. De andra delarna återfinns på http://www.marxist.com/marxist-theory/world-perspectives-2008-draft-one.htm
och http://www.marxist.com/marxist-theory/world-perspectives-2008-draft-two.htm
"Den tendens som växer i samband med revolutionen, och som kan förutse sin morgondag och dagen därefter, som kan sätta tydliga mål och vet hur man ska uppnå dem.” (Trotskij, "De första fem åren av den kommunistiska internationalen", volym 1, Om KAPD:s politik.)
Ted Grant förklarade att marxisterna alltid måste basera sig på grunderna, inte på tillfälliga händelser. Det finns inga formler som förklarar allt. Vi måste utgå från världen som den ser ut, klasskampen och arbetarrörelsen som den ser ut. Överallt så kan vi se hur radikaliseringsprocessen drar ut på tiden. Det här kan förvirra de kamrater som inte är tillräckligt fördjupade i sin förståelse av marxismens teorier och metoder.
Så här var det inte tidigare när en förrevolutionär situation väldigt snabbt gick mot revolution eller kontrarevolution. Vi har nu en revolution i slow-motion i Venezuela. Revolutionen har varat i nästan 10 år. Varför? Styrkebalansen är i hög grad till arbetarklassens fördel.
ARBETARKLASSEN skulle lätt kunna ta makten men de saknar en ledning. Chavez är ärlig och modig, men han är ingen marxist och har inte gjort vad som skulle ha behövts. Det handlar om ett ledarskapsproblem.
Om det i Venezuela hade funnits en stark marxistisk tendens före revolutionen hade den kunnat spela en viktig roll genom att ödmjukt förklara vad som var nödvändigt att göra. Det skulle ha hjälpt de mest medvetna (inklusive Chavez) att vid varje tillfälle komma fram till rätt slutsats. På grund av avsaknaden av en erfaren marxistisk ledning har det revolutionära avantgardet sakta dragit slutsatser genom upprepande approximationer. De erfarenheterna har varit kostsamma. Problemet är att i en revolution finns det inte tid att lära sig saker genom att misslyckas, varje misstag medför ett högt pris.
I Mexico liksom i Venezuela är borgarklassen inte tillräckligt stark för att krossa den revolutionära rörelsen, men arbetarna hindras från att ta makten genom sin ledning. Det är vad som förklarar den utdragna processen. Men förr eller senare kommer processen att avslutas på ett eller annat sätt. Imperialisterna förstår vad vi förstår. De förstår att den här osäkra styrkebalansen inte kan fortsätta. Och de förbereder sig.
Vi har förklarat att man inte bara kan basera perspektiven för världsekonomin endast utifrån utvecklingen av världsekonomin de senaste tjugo åren. På samma sätt som vi inte kan anta att den borgerliga demokratin för alltid kommer att vara den normala situationen i Europa, USA, Japan och de andra utvecklade kapitalistiska länderna.
Massorna kan bara lära sig genom erfarenheter. Arbetarna i de avancerade kapitalistiska länderna i Europa, Japan och USA har vant sig vid en hyfsad levnadsstandard, reformer och demokrati. Deras medvetenhet är mer präglad av gårdagen än av nuet eller framtiden. Stora illusioner har byggts upp under årtionden. De kommer att behöva brännas ut ur medvetenheten hos massorna med ett glödgat järn.
I den turbulenta period vi är på väg in i kommer vi att se stora chocker och kriser som kommer att skaka om samhället i land efter land. Klassmedvetenheten går inte bara att mäta genom antalet strejker. Vi måste följa arbetarrörelsen noggrant genom alla dess stadier. Om arbetarna hindras när det gäller den fackliga kampen kommer de att söka en politisk lösning och tvärtom. Men de kommer bara att göra det här genom sina traditionella massorganisationer, eftersom massorna inte påverkas av små grupper även om de har korrekta idéer.
I ETT VISST LÄGE kommer processen att få ett uttryck i arbetarklassens traditionella massorganisationer. Det är svårt att tänka sig en mer rutten ledning än den i det brittiska Labourpartiet. Under de senaste tio åren har alla sekter varit upptagna med att skapa valallianser och koalitioner mot Labourpartiet. Enligt deras logik, så skulle de ersätta det ”borgerliga” Labourpartiet. Men de har inte kommit någonstans. När arbetarna börjar agera så gör det de genom sina traditionella massorganisationer.
Det här bekräftades av resultatet från valet i Australien och ännu tydligare i Belgien, där vänsterns kandidat, marxisten Erik de Bruyn fick en tredjedel av rösterna i det senaste valet till ny partiledare. Resultaten chockade högern och fick stor uppmärksamhet i media. Poängen är att det verkade som att det belgiska socialdemokratiska partiet var helt dött. Det fanns inget internt liv. Partiföreningen i Antwerpen hade möte en gång per år. Men när arbetarna såg att det fanns en kamp mot högern slöt de upp och röstade. Samma process kommer att upprepas i land efter land i framtiden.
Till skillnad från ultravänstern som har en livlös och schematisk metod är vår inställning till arbetarrörelsen alltid dialektisk. Vi ser saker som de är, och som de var, och försöker göra vårt bästa för att se hur de kommer att utvecklas. När massorna faller in i passivitet, så ökar pressen från borgarklassen kraftigt. Men när arbetarna börjar kämpa vänder de sig alltid till sina massorganisationer av den enkla anledningen att det inte finns några alternativ.
Det finns många likheter mellan klasskamp och krig. Krig består inte av eviga slag. Varje soldat som deltagit i krig vet att själva slagen är undantagen och att de mellan varje strid är långa perioder av väntan. Sådana perioder används till att rengöra vapen, gräva skyttegravar, öva och skaffa nya rekryter: för att förbereda sig för nästa strid som kommer att komma snabbare än vad vi trott. Vi måste använda pausen i klasskampen till att skaffa nya styrkor och stärka vår organisation.
Arbetarna är inte alltid redo att kämpa, det är sant. Klasskampen har sin egen rytm. Stillestånd i klasskampen är oundvikligt. Vi kan inte vara empiriker. Det är inte bara till vår fördel att massorna är i konstant handling. Ta exemplet med Bolivia, där har arbetarklassen under loppet av 18 månader genomfört två generalstrejker och två uppror och man störtade två regeringar. Vad mer kan begäras av arbetarklassen? Anledningen till att de bolivianska arbetarna inte lyckades ta makten var inte orsakat av lågt medvetande hos massorna, som reformister som Heinz Dietrich säger, utan avsaknaden av ledning.
Av historiska skäl har den revolutionära marxismens genuina tendens kastats tillbaka i världen. Framförallt handlar det om objektiva förutsättningar. Under en hel historisk period (1945-74) hade kapitalismen i de industrialiserade länderna ett stort ekonomiskt uppsving, vilket innebar en lång period av full sysselsättning och reformer, där klasskampen minskade. Även om fjärde internationalen hade haft rätt ledning hade man haft problem. Men när ledningen bestod av epigoner till Trotskij förstördes nästan rörelsen.
I ett krig är det ibland nödvändigt att kalla till reträtt. Behovet av goda generaler under en reträtt är ännu större än under ett anfall. Om man har goda generaler kan en reträtt ske disciplinerat genom att man håller ihop styrkorna och får så små förluster som möjligt. Men dåliga generaler förvandlar en reträtt till en flykt. Det är vad som hände med fjärde internationalen efter Trotskijs död. Pablo, Mandel, Healy, Lambert, Cannon och Hansen bidrog alla till det här. Sekterna har drabbats av splittring efter splittring, och är nu inne i en process av avancerat och oundvikligt sönderfall.
TACK VARE kamrat Ted Grants outtröttliga teoretiska arbete har vår tendens kunnat förmå att förhålla sig till de nya förhållanden och bevara kader, program, politik, metoder och traditionerna hos trotskismen. Idag är det IMT som är de enda arvtagaren till dessa traditioner. På den här grunden har vi trots alla svårigheter och tillbakagångar lyckats med att återskapa den genuina marxism-leninismens (trotskismens) krafter. Vi drar till oss de bästa av de avancerade arbetarna och ungdomarna från olika tendenser. Fallet med Brasilien är det senaste och mest tydliga exemplet på detta. Vi deltar i en givande dialog med venezuelanska bolivianer, kubanska revolutionärer, irländska socialistiska republikaner och kommunister och klasskämpar från många olika länder. I Pakistan, Spanien, Italien och Mexiko har vi redan grunden till att bygga en masstendens. I Venezuela deltar vi aktivt i revolutionen och lockar till oss de bästa kämparna genom vårt arbete i de ockuperade fabrikerna, PSUV och bland ungdomen. I Brasilien finns en enorm potential för den marxistiska tendensen i PT.
Det är sant att vi är en minoritet även inom vänstern. Men som gamle Engels sa: ”Marx och jag var alltid i en minoritet och vi var stolta över att vara i en minoritet.” Men vi lever i en period av historien då stora förändringar står på dagordningen och där minoriteter snabbt kan bli majoriteter. Vi är inte i en period av organisk tillväxt för kapitalismen utan tvärtom dess motsats en period av omskakning och turbulens i hela världen. Det säger till och med Alan Greenspan! Även under en boom så genomgår massornas levnadsförhållanden en kraftig försämring. Vad kommer att hända under en nedgång?
I alla länder kan situationen förändras kraftigt. Vi måste förbereda oss så att vi inte blir överraskade. Något som kan verka oviktigt kan sätta igång en rörelse som kan överraska oss. Under vissa förhållanden så kan de som varit politiskt omedvetna bli de mest militanta, vilket vi vet genom dialektiken och historien. I Ryssland 1905 startade arbetarna en fredlig demonstration till tsaren för att överlämna en uppmaning till reformer. I ledningen för den fredliga demonstrationen var en präst – fader Gapon. Marxisterna var en liten minoritet och var helt isolerade från arbetarklassen. Sedan skedde en massaker den 9 januari och massornas medvetande förändrades helt under loppet av 24 timmar.
Vi kan redan se viktiga förändringar i psykologin hos massorna. När Bush var vald för andra gången var det många som drog pessimistiska slutsatser. Vi förutsåg att han skulle sluta som den minst omtyckte presidenten någonsin. Nu har hans stöd helt kollapsat. Något som är av vikt är att han har tappat stöd hos de 42 miljoner latinos som finns i USA. Det är nu den största etniska minoriteten i USA och Latinamerikas fjärde största ”nation”. Vid en undersökning i Januari 2007 av Pew hispanic center, en grupp i Washington, visades att 66% av amerikanska latinos är för att de amerikanska trupperna ska skickas hem så snart som möjligt, två år tidigare var den siffran 51%.
Den revolutionära utvecklingen i Latinamerika har snabbt spridit sig genom USA bland invandrare, och speciellt bland de unga som kommer från Latinamerika. De massprotester som skett bland latinos i USA visar på att en radikalisering av en viktig del av befolkningen. Fattigdom, låga löner, diskriminering, polisvåld, orättvisa lagar, konflikten i Irak, där en stor del av de dödade soldaterna är unga svarta och latinos – alla de faktorerna bidrar sammantaget till att skapa en grund för att det ska finnas en mottaglighet för revolutionära idéer.
I Storbritannien hade vår tendens (Militant) uppnått viktiga resultat genom år av tålmodigt arbete i fackföreningarna och i Labourpartiet. Det var en modell för hur revolutionärt arbete skulle genomföras. Under Ted Grants ledning kombinerade vi en noggrann inställning till marxistisk teori med ett systematiskt arbete i arbetarklassens massorganisationer. Det gjorde att vi kunde skapa den största och mest framgångsrika trotskistiska organisationen efter den ryska vänsteroppositionen. Dessvärre slängdes dessa stora framgångar bort i ett kriminellt äventyr. Men vad vi uppnådde då kan vi uppnå igen, i Storbritannien och resten av världen.
VI BYGGER PÅ en sund grund, med idéer och metoder som gång på gång visat sig vara överlägsna. Men korrekta idéer räcker inte för att bygga en masstendens med rötter i arbetarklassen. Händelser är nödvändiga. Händelser, händelser, händelser är vad som kommer att skaka om samhället och massorganisationerna. Den gamla konservativa psykologin kommer att skakas om och arbetarklassen kommer än en gång att dra revolutionära slutsatser.
Överallt kan vi se vad Trotskij kallar den molekylära processen för den socialistiska revolutionen, som är en ökning av missnöjet hos massorna. Förr eller senare kommer det här att komma upp till ytan. Vi måste vara förberedda och inte låta oss förvirras av tillfälliga stillestånd eller händelser av tillfällig karaktär.
Slutsatsen av detta är klar: vi ändrar inte vår färdriktning. Vi måste ha kvar våra principer, program, metoder och perspektiv, samtidigt som vi behåller den nödvändiga taktiska flexibiliteten för att kunna nå massorna. Det kommer att garantera vår framgång! Om vi fortsätter på vår väg och inte gör för många misstag är framgången för vår tendens säker: en tendens som växer i samband med revolutionen, som kan förutse sin morgondag och dagen därefter, som kan sätta upp tydliga mål och vet hur man ska uppnå dem.