inte bara bland bussförarna, utan hos alla fackliga aktivister som engagerat sig i konflikten. Vi tror att svaren på bl.a. följande frågor måste sökas på kommande fackklubbsmöten. Det är viktigt med en öppen diskussion både för att vända den besvikelse som finns, och för att stärka den fackliga organisationen inför kommande strider.

• Hur hade pressen på arbetsgivarna kunnat trappas upp? Hade en endags strejk för hela kollektivtrafiken kunnat vara ett sätt att visa beslutsamhet och kollektiv styrka?
• Riskerar slutna förhandlingar att skapa en klyfta mellan förhandlarna och medlemmarna? Är öppna förhandlingar och medlemsomröstningar om avtalen ett bra sätt att göra alla delaktiga i besluten? Hur bör den fackliga ledningen agera i en strejk?
• Hur kan frågan om återkommunalisering och upprustning av kollektivtrafiken drivas konkret? Motioner till socialdemokratiska arbetarekommuner? Kampanjer mot förnyelse av kontrakt med privata entreprenörer? Kan avtal med bolag som inte följer Yrkesinspektionens föreskrifter rivas upp?
• Även socialdemokratiska politiker har deltagit i åtstramningen av den offentliga sektorn. Hur använder fackföreningen sin styrka för att ge den socialdemokratiska politiken en annan inriktning? Genom att bilda (s)-klubbar på arbetsplatserna?

Till aktiva inom socialdemokratin, SSU och Vänsterpartiet har bussförarna gett ett uppdrag: ta upp kampen mot privatiseringar, bolagiseringar och mer resurser för den offentliga sektorn. Strejken har exponerat konsekvenserna av nedskärningspolitiken, hur de anställda drabbas av försämrad arbetsmiljö och omänskligt stresstempo. En strejk inom vårdsektorn eller snart sagt var som helst inom den offentliga sektorn hade varit lika motiverad.

Socialistens ledare: Nej till upphandling - kollektivtrafik i offentlig regi

Trots missnöje med Kommunals förbundsledning: Storartad kampvilja i bussförarstrejken

Intervju med Larsa Sandström, ordf för bussförarna i Söderhallen, Stockholm