Bush hade fel - "den nya världsordningen" i spillror

För snart tjugo år sedan föll diktaturerna i Östeuropa. Man kan se det som folkliga uppror eller revolutioner, men det kan liknas närmast vid en kollaps. Det fanns knappt någon kvar som var beredd att försvara det rådande samhällssystemet. Ett samhälle förlamat av byråkratins paranoia och med utbredd korruption. En karikatyr av ett socialistiskt samhälle.

Västeuropas borgarklass såg ”kommunismens” fall som den definitiva segern. Euforin var total. Nu var historien slut. Den liberala marknadsekonomin hade visat sig överlägsen och det fanns ingen anledning att sträva efter något annat, ideologierna var döda. Fred skulle råda, garanterad av den enda supermakten USA och dess allierade. Nation efter nation skulle ansluta sig till den Västerländska kulturella och ekonomiska hegemonin, inte genom erövringar och militärt våld utan av fri vilja för att man insåg att det var det bästa systemet.

Gulfkriget blev bara en bekräftelse på den nya världsordningen. En krigsgalning stoppades effektivt av USA och dess allierade. De röster som var kritiska hade ingen chans att göra sig hörda. Globaliseringen blev ett begrepp. Det betydde frihandel på de starkas villkor. Världsbanken gav lån till u-länder med krav på nyliberala reformer. FN satte som mål att fattigdomen skulle halveras fram till 2015. Inget skulle få stoppa marknadens framgångsvåg. Folk skulle inte bry sig om ideologier längre. De revolutionära massrörelsernas tid var till ända. 

Ideologiernas död

Mot slutet av nittiotalet började saker hända. Människor accepterade inte propagandans bild av verkligheten.  Arbetet med att ta fram ett nytt handelsavtal, som i många stycken var anpassat för de transnationella företagen på bekostnad av demokratin, hade pågått utan någon offentlig debatt. Demokratin hade blivit ett hinder för marknaden. När världshandelsorganisationen WTO sammanträde i Seattle 1999 möttes delegaterna av massiva demonstrationer, som utvecklades till upplopp och gatustrider. Bilderna från Seattle liknade ett inbördeskrig. Mötet fick avslutas i förtid.  Det stod klart att det fanns ett utbrett missnöje med den nyliberala ordningen.

Samma år hade en radikal ledare för en antinyliberal rörelse i Venezuela sensationellt vunnit presidentvalet. Hugo Chavez hade klivit in på den internationella arenan. För första gången sedan murens fall hade det i ett kapitalistiskt land uppstått en massrörelse som kraftfullt gick till attack mot den rådande ordningen. En revolution hade inletts. Detta var förstås en mardröm för USA och den inhemska oligarkin som attackerade Chavez med kränkande ordalag. Det ironiska är att Bush-administrationen som hade intagit presidentposten i USA på demokratiskt tveksamma grunder, kallade Chavez för diktator. Chavez som hade vunnit ett flertal demokratiska val med ständigt högre procentandel. 2002 försökte en grupp ur den hotade makteliten, med

USA:s vetskap och godkännande, med en statskupp. Med orwelliskt språk kallade man det för en räddningsaktion för demokratin, efter samma mönster som i Chile. Olika kupper har varit vanligt för makteliten och militären att ta till i Latinamerika, men den här gången hände något nytt. Miljontals människor begav sig ut på gatorna och till militärförläggningar. Kuppen stoppades av folket, och Chavez återinsattes. 

Efter kuppförsöket har den bolivariska rörelsen gått mot socialism och ett nytt socialistskt parti som har enat många partier och grupperingar har bildats. Revolutionens vindar sprids över hela Latinamerika. I land efter land har vänsterregeringar kommit till makten. Men motståndet från oligarkin och USA, som ser hela den amerikanska kontinenten som sin intressesfär, är starkt. I Bolivia försöker man med separatism splittra landet. I de rika södra delstaterna, där bland annat stora gasfyndigheter ligger, gillar den styrande eliten inte att Evo Morales centralregim vill använda pengarna till att förbättra levnadsvillkoren för de fattiga. Strategin har varit att försöka bryta ut regionen från Bolivia.

Propagandan från kapitalisterna visar inga skrupler, man svartmålar, förtalar och ljuger. Därför bildades Hands off Venezuela till revolutionens försvar. HoV finns i ett flertal länder över hela världen, men är starkast i Europa. Ideologierna dog inte, socialismen är återigen på frammarsch.  

Krigens upphörande

Tack vare stora fyndigheter av framför allt olja och gas har Ryssland rest sig ur askan efter ”kommunismens” kollaps. Förhoppningen att Ryssland inte skulle ha egna maktambitioner, utan skulle bli en lydig undersåte till det amerikanska ”väldet” har inte infriats. Det står nu klart att Ryssland har egna imperialistiska ambitioner, senast demonstrerad i Georgien. Ryssland hade lärt sig läxan av USA och använde sig av samma retorik som användes av USA när det gällde Kosovo: Invasionen var nödvändig och Georgien begick folkmord mot Sydossetier. Den verkliga anledningen är att Georgien har sökt sig till väst och USA. Bl.a. vill Georgien gå med i Nato. Dessutom har Ryssland ett geopolitiskt intresse för Georgien.  Detta är det senaste exemplet på spänningarna mellan Ryssland och USA har ökat och nu även lett till krig. Krigen upphörde aldrig efter kalla krigets slut. Tvärtom verkar spänningarna runt om i världen öka. USA:s proklamerande av ”kriget mot terrorismen” efter elfte september har bara ökat osäkerheten i världen. USA:s anfallskrig mot Irak har kostat hundratusentals människor livet. Kina flyttar fram sina positioner i bl.a. Afrika. I Sudan stöder Kina centralregimen i Darfurkonflikten. På andra sidan står USA och Frankrike. Kampen om kontrollen över den kvarvarande oljan riskerar att skapa många krig framöver. Under isen på nordkalotten tros det finnas betydande naturtillgångar och kampen om dessa resurser är redan igång. En lösning på Israel-Palestinafrågan ser ut att vara mer avlägsen en någonsin. Runt om i världen pågår konflikter och nya oroshärdar skapas hela tiden.  

Fattigdomsbekämpningen

FN var nyligen tvungen att revidera gränsen för fattigdom i världen från 1 dollar om dagen till 1,25 dollar om dagen på grund av de ökade priserna på basvaror. Detta höjde i ett slag antalet fattiga från 1 miljard till 1,4 miljarder. Det ser nu ut som att målsättningen att halvera fattigdomen till 2015 inte kommer uppnås. Helt klart är att de senaste decennierna har det varit en hygglig tillväxt i världen. Globalisering, med ökad handel som följd, är tillväxtskapande. Tillväxten har dock varit väldigt ojämnt fördelad. Det är framförallt i Kina som hundratals miljoner människor fått det betydligt bättre och några tusen har blivit extremt rika. Resurserna har fördelats ojämnt, fortfarande finns det hundratals miljoner människor som är fattiga och med liten chans att förbättra sina liv. Samtidigt som vissa människor blivit obscent rika har 

framförallt Östeuropa, Latinamerika och Afrika inte fått det bättre alls. Världshandeln ökade från 1990. S.k. frihandelsavtal har försökts att förhandlas fram. De har varit djupt orättvisa mot fattiga länder och helt spelat de transnationella företagen i händerna. Arbetare, småbönder och den lokala miljöns intressen har helt förbisätts och t.o.m. motarbetats. Sådana saker har setts som handelshinder. I fattiga länder har transnationella företag, bl.a. svenska, kunnat agera med liten eller ingen hänsyn till arbetare eller lokalbefolkning, på ett sätt som inte skulle accepteras i Väst. Många tecken tyder att de senaste decenniernas kraftiga tillväxt håller på att mattas av och fler och fler handelskonflikter har uppstått mellan de olika handelsblocken(Amerika, Europa, Asien).

Den nya världsordningen visade sig vara en chimär. I stället för det kalla kriget fick vi en återgång till den typ av imperialistiska motsättningar som rådde före första världskriget. Det är förstås inget att förvånas över. Kapitalismen är ett klassystem och kommer inte kunna lösa människans olika problem. I allt från klimathotet, krig, fattigdomsbekämpning m.m. har kapitalismen misslyckats. Kapitalismen bygger på konkurrens och skapar vinnare och förlorare. Om arbetarklassen spelar på kapitalisternas villkor blir vi förlorare, inte alla, men som kollektiv. Arbetarna världen över måste organisera sig och samarbeta inte bara nationellt utan också internationellt. HoV är ett bra exempel, men det krävs mer, mycket mer. De framsteg som gjorts i kapitalismens namn skulle te sig futtiga i jämförelse med vad som skulle kunna åstadkommas under socialismen, på samma sätt som samarbete i längden alltid besegrar konkurrens. 

TN