Brittiska valet 2005
Bara Labour kan besegra Blair
Labour har säkrat sin tredje raka regeringsperiod. Detta har aldrig tidigare hänt och man har inte varit sen att skriva nya kapitel i ”framgångssagan” Tony Blair. Faktum är att Labour segrat trots Tony Blair. Labour har segrat för att man ses som arbetarklassens traditionella massparti och främsta garanten för att Tories hålls på behörigt avstånd från regeringstaburetterna.
Tony Blair, hans koncept om ”New Labour” och de spindoctors han omgett sig med har varit extremt framgångsrika. Dock i en enda mening; att skapa myter om sig själva som extremt framgångsrika. Senaste myten är att valsegern (trots det låga valdeltagandet) berodde på en utbredd ”Förnöjsamhet” i det brittiska samhället. Den ”förnöjsamheten” ligger redan i rännstenen bredvid de strejkande journalisterna och mediaarbetarna på BBC, de strejkande järnvägsarbetarna på Midland Mainland, de strejkande bankanställda i finanskvartern. Samtidigt har vi sett ytterligare vänstersegrar i de fackliga valen.
Tony Blair och ”New Labour” är en belastning för Labourpartiet. Till och med när Neil Kinnock förlorade 1992 drog man 2 miljoner FLER röster till Labourpartiet än de 9,5 miljoner som i år röstade på partiet. Tony Blair fick ärva en guldsits; ett land dödstrött på 18 års Torystyre och ett Labourparti som slog rekord i oppinionsundersökningarna. Sedan dess har det bara gått utför. Tony Blair är ingen framgångssaga. Han har förvandlat guldsitsen till en gisten träpall.
Frågan är vem som skall sparka undan pallen för honom. Många har känt sig kallade, inte minst på vänsterkanten. Men inga av ”vänsterpartierna” presterade några resultat att tala om. Tvärtom, de hamnade efter ”pajaspartierna” (legalisera mariujana, Lord Sutch, etc). Dessa vänsterpartier har förlöjligat sig själva och manifesterat sin oförmåga tydligt för alla
Vänstern i Skottland
Om Blair skulle kunna utmanas av en vänsterkraft utanför Labourpartiet skulle det möjligtvis komma norrifrån; Skottland. Scottish Socialist Party (SSP) har under de senaste åren haft vissa framgångar genom att haka på olika trender, främst nationalistiska och separatistiska. Man har också försökt bli ett ”bredare” vänsterparti, med de konsekvenser det ofta får med sig i form av otydlighet i politik och program.
SSP har samma grundanalys som de andra vänsterpartierna; Labour är inget arbetarparti. Man har utgått ifrån att Labourpartiet och Torypartiet (de konservativa) är samma sak, vilket i Skottland innebär att man säger att Labour ÄR Tory, då Torypartiet i praktiken är utrotat i Skottland.
Den här valrörelsen gav dock en större baksmälla än vad SSP kunnat ana. Partiet föll fullständigt ur sikte. Från 128 000 röster, som gav sex ledamöter i skotska parlamentet i regionalvalen 2003, landade man i år på 44 000 röster; två tredjedelar av stödet har gått upp i rök.
Detta är ett klassiskt dilemma för mindre partier som inte vill hålla fast vid marxismen, utan vill nå snabba framgångar genom att efterapa de ’stora gossarna’. De framgångar man hade i början genom att urvattna programmet och genom att betona nationalism och separatism har nu vänt sig till sin motsats. Varför ska man rösta på ett litet reformistiskt parti när det finns ett stort, (Labour)? Varför ska man rösta på ett litet nationalistiskt parti när det finns ett stort, (Scottish Nationalist Party)? Varför ska man rösta på ett litet anti-krigsparti när det finns ett stort, (Liberaldemokraternas profilfråga)? De snabba klippens politik blev det snabba sammanbrottets politik.
Vägen framåt för Labour
Ytterligare en valperiod med Blair och ”New Labour” kommer att garantera nederlag i nästa val. Det står fullständigt klart för Labours gräsrötter att Blair måste bort innan nästa val. Ju förr desto bättre. Eller som Oscar Wilde sa: ”Vissa sprider glädje vart än de går - andra när än de går”. Blair är av det senare slaget.
Den ökade kritiken bland gräsrötterna har också skapat opposition ända upp i labours parlamentsgrupp, och det ser ut att bli en öppen konfrontation inom parlamentsgruppen inom en nära framtid om ytterligare privatiseringar.
Men det som kommer väga tyngst i kampen mot Blair inom Labourpartiet är fackföreningarna, som Blair gång på gång hamnar på kollisionskurs med. Den vänster som nu är på uppsegling inom Labourpartiet kommer inte ha den ryggrad som behövs om den inte backas upp av fackföreningarna. Och fackföreningsrörelsen får stångas med Blair i fyra år till om man inte ger sig in i striden inom Labourpartiet. Med denna win-win situation är det idag fördel labourvänstern. Blair vann valet, men kommer förlora makten.
Patrik Olofsson, från Socialisten nr 74, Publicerad här 050829