Kriget i forna Jugoslavien

Kriget skapade hatet

- och västtysk kapitalism skapade kriget

Om man läser pressen så framstår kriget i forna Jugoslavien antingen som nånting fullständigt obegripligt eller som produkten av djupt irrationella och nationalistiska känslor, som har legat begravd i den slaviska själen och plötsligt dykt upp till ytan. Vilket lett till att alla börjat slåss med alla. Utvecklingen i Jugoslavien har t o m använts som ett slagträ mot en marxistisk historiesyn: "Det är inte den ekonomiska utvecklingen som är avgörande faktorn i historien, utan det finns andra starkare faktorer, till exempel nationalism". I själva verket kan bara en marxistisk historiesyn skära igenom förvirringen och dimridåerna, och ge en verklig förklaring till hur krig och barbari kunde återuppstå mitt i Europa efter nästan 50 års fred. Nationalismen är inte orsaken till kriget, utan resultatet av kriget.

Under andra världskriget kom Tito till makten i Jugoslavien. Han etablerade en stalinistisk diktatur, dvs staten äger produktionsmedlen, men kontrollen över den ekonomiska planen och företagen sköts av en privilegierad byråkrati. Till skillnad från resten av Östeuropa, kom han till makten på grundval av en folklig revolt och inte med hjälp av den ryska Röda Arméns bajonetter. Det fanns förstås samma förtryck av oppositionella i Jugoslavien som i de övriga öststaterna, men sättet som Tito kom till makten resulterade att det fanns vissa inslag av självstyre i företagen. Dessa inslag innebar en del konkurrens mellan statligt ägda företag och även regional konkurrens. Den statligt ägda ekonomin innebar, liksom i resten av Östeuropa, en mycket snabb ekonomisk utveckling, 11 - 13% tillväxt per år. Tillväxten var högre än i något västeuropeiskt land. Den snabba ekonomiska utveckling ledde till en omfattande integrering av befolkningen i Jugoslavien. Nationella konflikter bestod framförallt av skärmytslingar mellan olika delar av byråkratin för att stärka sina ställningar gentemot centralmakten.

80-talet

Under 80-talet började dock kommandoekonomierna i öst få allvarliga problem. Så länge ekonomin är relativ enkel, kan ett fåtal byråkrater fatta beslut om resursfördelningen, priser och så vidare. Men när saker blir mer komplicerade behövs demokratins syre för att få en planekonomi att utvecklas. Under byråkratin stagnerade ekonomin allt mer. Samtidigt verkade det som om kapitalismen erbjöd en framtid, under 80-talets uppgång. Att det hela var mest en uppblåst spekulationsbubbla finansierad av lån, börjar man förstå först nu. I vilket fall såg byråkratin i öst, inte minst den jugoslaviska, en övergång till kapitalismen som ett sätt att bevara sina privilegier, under förutsättning att de själva kunde bli kapitalister. Försöken till att övergå till kapitalismen stärkte de regionalistiska tendenserna hos byråkratin. Varje gangster försökte roffa åt sig ett eget område när den statliga kontrollen började släppas. Kapitalismen är till sin natur uppbyggd på konkurrens och erövringar genom marknadsföring, produktutveckling eller vid behov genom mygel, sabotage och krig. Men detta faktum i sig räckte inte för att Jugoslavien skulle börja brytas upp och inbördeskrig uppstå. Befolkningens integrering och den centrala statsmakten hade räckt för att stoppa detta. Den verkliga boven i dramat var imperialismen, i detta fall den tyska, som var för girig och kortsiktig.

Intressesfärer

Tyskland har traditionellt haft Kroatien och Slovenien i sitt intressesfär, medan Serbien tillhörde de ryska och franska intressesfärerna. Nu ville man ta tillfället i akt och återetablera sin kontroll där. Därför gav man snabbt stöd till de kroatiska och slovenska separatisterna. Man föregick ett beslut från EU och erkände Kroatien och Slovenien direkt. Genom att ställa EU inför etablerat faktum, tvingade man sedan även de övriga EU-länderna att erkänna dessa stater, trots att de flesta staterna och även USA var emot en uppbrytning av Jugoslavien. Detta visar att vi är inne i en ny historisk epok, borta är Pax Americana - "freden" som rådde sedan andra världskriget, på grund av USA absoluta dominans. Nu börjar tre imperialistmakter bli allt mer jämställda, USA, Japan och Tyskland. Konkurrensen dem emellan och även mellan de mindre imperialistiska makterna ha skärpts. Exemplet Jugoslavien är den första gången sedan andra världskriget som denna konkurrens har resulterat i krig och detta dessutom mitt i Europa. Än är inte konkurrensen av en sådan art att de imperialistiska länderna krigar med varandra direkt eller indirekt. Ingen ville ha kriget i Jugoslavien. Men konkurrensen är tillräcklig stark för att den ena eller andra sidan av girighet ska göra allvarliga politiska misstag. Och konkurrensen är också tillräcklig för att de inte ska kunna enas om en gemensam väg att bemöta problemet.

Det var inte så konstigt att rest-Jugoslavien försökte återerövra kontrollen över Kroatien och Slovenien. Naturligtvis var inte de ledande där nöjda med att se sin makt försvagad. Rest-Jugoslavien hade också ryskt stöd i ryggen. Izobegovitch, Bosniens ledande gangster, trodde att han kunde utnyttja kriget mellan framförallt Serbien och Kroatien för att ta en del av kakan och deklarerade Bosnien som ett självständigt land.

Bosnien

Bosnien var inte en nation. Varken språkliga, religiösa, historiska eller några andra skäl kan anges för varför Bosnien ska vara en nation. Någon nationell medvetenhet har det inte heller funnits tidigare. Ungefär 30% av befolkningen var serber, 20% kroater och 40% muslimer. Och dessa muslimer är egentligen inte muslimer. De dricker alkohol, klär sig som européer och vänder sig inte mot Mekka när de ber. Deras religion är bara resterna av en turkisk ockupation och tvångskonvertering flera hundra år tidigare. När fundamentalister har kommit från Iran och Libyen för att stödja sina muslimska 'bröder' har de blivit utslängda. De bosniska muslimerna har tyckt att deras agerande varit helt oacceptabelt.

Izobegovitch gjorde en felbedömning när han trodde att kriget mellan Serbien och Kroatien skulle ge honom ett andningsrum. Istället kom de i hemlighet överens om att dela upp Bosnien sins emellan. I den här situation började nationalistiska stämningar att utvecklas på alla sidor. Detta är oundvikligt i första skedet av ett erövringskrig. Den civila befolkningen känner sig på goda grunder direkt hotad , och det enda sättet som man ser sig kunna försvara sig med är den egna 'nationens' armé. Man hoppas förstås på en nationell seger. Det här är ingenting nytt. Det klassiska exemplet är första världskriget. Innan skottet i Sarajevo (!) och utbrottet av själva kriget var arbetarklassen i alla länder fullständigt enig - man skulle inte stödja de egna imperialisterna i sitt erövringskrig. År efter år togs det uttalande vid internationella arbetarrörelse-konferenser att man skulle utlysa generalstrejk i alla länder om kriget ändå bröt ut. I praktiken var dessa uttalande mindre värda än papperet som de var skrivna på, när kriget bröt ut. Nationalismen växte upp så snabbt att Lenin trodde att den tidning där det skrevs att den tyska socialdemokratiska ledningen hade röstat för pengar till kriget, måste vara en förfalskning.

Trots detta verkar krigströttheten har brett ut sig relativt snabbt. Inte bara den civila befolkningen verkar vilja få ett slut på kriget, men även soldaterna. Allt fler rapporter dyker upp att soldaterna på den serbiska sidan är, i hemlighet, drogade av sina officerare så att de inte förstår vad de håller på med. Det har även rapporterats att soldater har tvingats utföra grymheter under hot att de själva ska utsättas.

Imperialisternas plan

Varken EU eller USA har egentligen varit intresserade av att försvara Bosniens självständighet, till skillnad från Kuwait. Där fanns det olja. I Bosnien finns det knappt något av värde. De vill dock helst se ett slut på kriget innan det sprider sig. Deras första plan gick ut på att stycka upp Bosnien i ett lapptäcke av muslimska, serbiska och kroatiska bitar. De flesta har nog sett kartan med förslaget. Det var också denna karta som blev början till de etniska resningarna. Innan dess var kriget mest en fråga om att erövra mark. Men när imperialisterna lade fast att kriteriet för vilket område som skulle tillhöra vem, berodde på vem som bodde där - kroat, muslim, eller serb - blev det förstås en kamp om att förflytta befolkningen så att man fick ett geografiskt sammanhängande område för den ena eller andra sidan. Efter detta misslyckande, försöker man nu tvinga in Bosnien i ett tvångsäktenskap med Kroatien! Kroatien som faktiskt har stått för de flesta och värsta massakrerna på muslimer. Detta är nånting som man inte alls har belyst i den borgerliga pressen, för bakom Kroatien står Tyskland, till skillnad från Serbien som har Ryssland bakom sig.

Det var inte hotet mot Sarajevo eller katastrofen i Gorazde som tvingade NATO att börja bomba serberna. Om man hade månat om muslimerna hade man gjort massiva insatser tidigare. Man ville varna Serbien, inte för vad de har gjort i Bosnien (imperialisterna har redan godkänt att de får minst 50% av landet) utan från att gå vidare till att även erövra Makedonien. Milosevic, den serbiska ledaren, har gjort anspråk på Makedonien. Visserligen bryr sig inte imperialisterna om Makedoniens självständighet i sig, men även Grekland, Bulgarien och Albanien gör anspråk på Makedonien. Och bakom Albanien finns Turkiet. Det är ingen slump att Makedonien är det enda landet i området där USA placerat marktrupper. Man vill inte riskera att ett krig utbryter som drabbar två NATO-länder.

Nationalism?

Imperialismen bär ansvaret för den sörja av nationella motsättningar som har utvecklats i Jugoslavien. Situationen har ingenting att göra med någon medfödd nationalism hos befolkningen. Tvärtom; vem som helst som har träffat jugoslaver fram till nyligen, borde ha märkt att de identifierade sig framförallt som jugoslaver och mycket sällan som serber, bosnier, kroater, makedonier, albaner, slovener eller något annat. Så är det faktiskt fortfarande bland de flesta jugoslaviska invandrare i Sverige.

Under kapitalismen kommer inte heller den här sörjan någonsin att redas ut. Det finns ingen chans att Bosnien blir självständigt (trots att det idag, på grund av rensningar, för första gången finns början till en nationell medvetenhet). Kriget kan temporärt avstanna, men nu när man ha skapat alla dessa nationella motsättningar, så kommer man inte kunna begrava dom igen. Som ett stinkande sår bekräftar Jugoslavien idag att enda garanten för fred är den internationella arbetarklassen och inte USA, NATO eller FN. Enbart socialismen kommer att kunna lösa de nationella motsättningarna, och inom en socialistisk federation ge nationellt självbestämmande.

JONATHAN CLYNE, STOCKHOLM 94-07-16