Ett fåtal maktsfärer styr Sverige i praktiken
Politisk makt heter pengar
De 10 rikaste procenten i Sverige äger 73,5 procent av nettoförmögenheten i landet. De 5 rikaste procenten äger 56 procent, och den allra rikaste procenten äger 29,8 procent (SCB, "Reavinster och reaförluster 1999"). Men hur ser det ut med makten i samhället? Vilka maktstrukturer finns som en följd av den ojämlika fördelningen av landets resurser?
Skillnader i löner och rikedomar ger upphov till skillnader i levnadsstandard. Detta är naturligtvis mycket orättvist, men det är ändå inte detta som är fundamentet i klassamhället. Det avgörande för makten i samhället är hur bestämmanderätten över produktionsmedlen är fördelade.
Äger man en limousin eller ett slott så har man för den sakens skull inte någon makt över någon annan människa. Men om man äger ett företag där andra människor tvingas arbeta för att kunna försörja sig så har man genast makt över dessa människor. Man kan fatta beslut om dessa människors vardag, en stor del av deras liv, och man kan frånta dem en del av frukten av deras arbete.
Och när det gäller ägandet av företagen är siffrorna ännu värre. De rikaste 10 procenten äger 99 procent av alla hushållens börsnoterade aktier, de 5 rikaste procenten äger 95 procent, och den rikaste procenten äger 76,4 procent (SCB, se ovan).
Två maktsfärer
Det svenska näringslivet kallas ofta för det mest maktkoncentrerade näringslivet i världen. Vårt unika system med A-aktier och B-aktier, där en A-aktie kan ge upp till tusen gånger så många röster som en B-aktie trots att de är lika mycket värda, har gjort så att ett par familjer och institutioner har kunnat öppna de stora företagen för nytt kapital utan att ge ifrån sig bestämmanderätten över företagen genom att sprida B-aktierna men hålla kvar A-aktierna.
På så sätt har det svenska näringslivet kommit att domineras av två stycken maktsfärer. Wallenberg-släkten, som styr Skandinaviska Enskilda Banken, äger genom investmentbolaget Investor och en mängd stiftelser aktier till ett värde av över hundra miljarder kronor (Investors aktier var värda 159 miljarder i januari 2001 enligt Göteborgsposten). Men tack vare personliga kontakter och systemet med A- och B-aktier så sträcker sig deras makt betydligt längre än så. I många av de större svenska börsbolagen är det Wallenbergarna som bestämmer. De kan i stort sett styra företag som ABB, Electrolux, Stora, SKF, Saab-Scania, Atlas Copco och Alfa-Laval.
1997 hade Wallenbergarna ett direkt inflytande i storbolag med ett börsvärde på ungefär 1000 miljarder kronor. Hela 30-i-topplistan av Sveriges största börsbolag hade då ett marknadsvärde på 1500 miljarder kronor (DN 10/4-97). Den andra maktsfären är baserad runt Handelsbanken och investmentbolaget Industrivärden.
Sveriges största företag, Ericsson, ägs till 55,1 procent av utländskt kapital. Men de utländska ägarna har bara 1,9 procent av rösterna. Makten delas mellan Wallenberg-sfären och Handelsbanks-sfären, som vardera har runt 40 procent av rösterna, trots att de bara äger mellan 4 och 5 procent av Ericssons kapital vardera. Hennes & Mauritz kontrolleras helt av Persson-släkten (73 procent av rösterna) som äger 44,4 procent av kapitalet (Sundin och Sundquist, "Ägarna och makten i Sveriges börsföretag 2001").
Det utländska ägandet av svenska aktier har ökat kraftigt på senare tid. 1991 låg det på 8,3 procent, och år 2000 hade det stigit till 39,2 procent (Sundin och Sundquist, se ovan). Andelen aktier som ägs av institutioner och fonder har också ökat kraftigt i förhållande till antalet aktier som ägs av privatpersoner. Men trots detta har de traditionella maktsfärerna lyckats behålla sin dominans. Wallenbergarna har till och med ökat sin makt på senare år genom att lägga beslag på nya styrelseposter och knyta nya personliga kontakter. Bland annat har de börjat tränga in i Volvo som tidigare stått relativt fritt.
Ägandet och politiken
Enligt liberalismen, ideologin som kommit att helt dominera den offentliga debatten, så lever vi i en demokrati där folket fritt bestämmer hur samhället ska utformas. Privategendomen påstås inte ge upphov till någon politisk makt, den politiska makten är jämn fördelad tack vare demokratin, framförallt den allmänna rösträtten.
Men staten står under ständigt tryck från borgarklassen. 1994 skrev fyra höjdare från det svenska näringslivet, Bo Berggren från Stora, Sören Gyll från Volvo, Lars Ramqvist från Ericsson och Bert-Olof Svanholm från ABB ett inlägg på DN Debatt (12/9-94) där de hotade med att satsa utomlands om inte "industrin får fasta spelregler". De krävde en oförändrad marginalskatt och ett svenskt EU-medlemskap.
Trots att artikeln var späckad med påståenden om att ett "gott företagsklimat" är "bra för Sverige" och man försökte ge sken av att man företrädde ett slags allmänintresse så gick det inte att ta miste på att artikeln var skriven som ett direkt hot: "Vi planerar att investera i anläggningar och annat för 40-50 miljarder kronor per år under den kommande femårsperioden. Det svenska alternativet kommer vid varje enskilt tillfälle att ställas mot det utländska."
Längre ner i artikeln påpekar de att "Ericsson, ABB i Sverige, Stora och Volvo, landets fyra största exportföretag, står tillsammans för uppskattningsvis en tredjedel av Sveriges totala export". Vilken regering känner sig inte pressad när en tredjedel av det svenska näringslivet hotar med att sluta investera i Sverige?
Samma år skrev Peter Wallenberg en debattartikel där han efterlyste borgfred mellan politikerna för att skapa ett gynnsamt företagsklimat. Åren som följde ökade motsättningarna mellan regeringen och näringslivet. Detta berodde knappast på att regeringen förde någon hård linje mot näringslivet, det var arbetarklassen som tog den största smällen under 90-talets besparingar.
De 101 direktörerna
Men 1997 skrev ändå 101 företagsledare ett upprop mot regeringen på DN Debatt (23/2-97) med rubriken "Nu är förtroendet förstört" där de anklagade regeringen för att ha försämrat företagsklimatet och angrep riksdagens beslut att avveckla kärnkraften i en snabbare takt än vad som var tänkt tidigare. LO:s dåvarande ordförande Bertil Jonsson skrev: "Era ord säger krig, för ni uttrycker en renodlad intresseståndpunkt och kräver total underkastelse." (DN Debatt 25/2-97).
Men de utspel som vi får se på DN Debatt är naturligtvis bara toppen på ett isberg. Näringslivet har ständiga informella kontakter med regeringen och riksdagen. Varje ledande politiker får veta vad som händer om näringslivets önskemål inte tillfredsställs.
Kraven och metoderna påminner om IMF:s agerande mot länder i tredje världen. På samma sätt som det internationella kapitalet har påtryckar-organisationer gentemot tredje världens regeringar så har det svenska kapitalet sina påtryckarorganisationer mot den svenska regeringen _ organisationer som Svenskt Näringsliv (tidigare SAF och Sveriges Industriförbund) och Företagarnas Riksorganisation.
Enligt en mycket försiktig beräkning av frilansjournalisten Stefan Koch satsar näringslivets organisationer minst 700 miljoner kronor om året på opinionsbildning och lobbying (Ordfront nr 1-2/99). SAF ansåg att det var deras förtjänst att löntagarfonderna avvärjdes, att Sveriges medlemskap i EU säkrades, att de drivit på reformeringen av socialförsäkringarna och att de medverkat till sänkta löneskatter. Företagarnas Riksorganisation räknar till sin meritlista en förkortad sjuklöneperiod från 28 till 14 dagar och sänkta arbetsgivaravgifter.
Lobbyverksamhet
Efter år av stenhård lobbyverksamhet kom en statlig utredning i fjol med ett förslag om att slopa reavinstskatten, vilket skulle göra Sverige till ett skatteparadis med lika generösa skatteregler som Holland. Utrednings-kommittén hade bland annat bjudits in till Electrolux ledning "för att de ville ge sin syn på saken" (Vision 8/3-01).
Högern i arbetarrörelsen åberopar ofta dessa omständigheter för att motivera varför en socialistisk politik är omöjlig ("Kapitalet skulle fly ut ur Sverige och vi skulle bli världens fattigaste land."). På ett sätt har de rätt. Det finns ingen klyftig politik och inga listiga manövrar som politikerna kan ta till som kommer runt problemet. Kapitalisterna har i kraft av sitt ägande för mycket makt i samhället för att kunna besegras av politikerna.
Arbetarrörelsen som motkraft
Men de glömmer att det finns ett motsatt fenomen, en motkraft. De glömmer att kapitalisternas ägande av företagen bara ger dem makt så länge arbetarna lydigt arbetar åt dem. När Berlusconi ville försämra arbetsrätten i Italien svarade arbetarrörelsen med en generalstrejk och massiva demonstrationer. När borgarna hade makten i Sverige 1991-94 och gick hårt fram hölls demonstrationer även här.
Varje regering, oavsett färg, har alltid tryck på sig från två håll, både från kapitalet och arbetarklassen. Det parlamentariska spelet styr därför inte samhällets utveckling, utvecklingen och politiken är underkastad djupare processer och styrkeförhållanden i samhället, framförallt klasskampen och styrkeförhållandena mellan klasserna.
Att säga detta är inte på något sätt att förakta demokratin. Tvärtom, om man inser demokratins begränsningar i det kapitalistiska samhället så kan man också inse förutsättningarna för en fungerande demokrati, nämligen att storföretagen förstatligas. Dessutom är det absolut nödvändigt om man ska stoppa byråkratiskt styre att majoriteten i styrelserna för de statliga företagen (och den offentliga sektorn allmänt) består av en vald facklig majoritet plus representanter från de politiskt valda. Den dagliga planeringen av arbetet på basplan kan skötas av de anställda själva.
Har det då ingen betydelse vad de socialdemokratiska toppolitikerna gör i nuläget? Jo, om arbetarrörelsens ledning hade insett detta och varit villiga att föra en socialistisk politik så hade de så fort näringslivet kommit med hot mobiliserat arbetarrörelsen som motkraft. De skulle kunna gå ut till gräsrötterna och säga: "Om vi ska kunna driva igenom dessa förändringar så behöver vi ert stöd."
Men arbetarrörelsens nuvarande ledning har inga sådana perspektiv. Istället förhandlar de med näringslivet ensamma. Då fastnar de i en rävsax och tvingas genomföra nedskärning på nedskärning, hur gärna de än skulle vilja genomföra bra reformer.
Pelle Nilsson
Från Socialisten nr 59, augusti 2002
Kommentar från en läsare:
'"Relevanta inlägg" tolkar jag onekligen som "inlägg som håller med oss". Som vanligt en "speciell form" av åsiktsfrihet när det handlar om kommunister...'
Skickat den 18 januari 2003 11:04
Svar från Socialistens webbredaktion:
Vi ber om ursäkt att vi på grund av hög arbetsbelastning inte har lagt ut läsarkommentarer under en tid. Vi hoppas kunna bättra oss på den punkten.
Med "relevanta inlägg" menar vi seriösa kommentarer till artikeln, vare sig de håller med eller uttrycker en annan åsikt. I vissa fall vill vi gårna svara på inlägget och då kan det ta längre tid innan vi lägger ut dem på webben.
Vi tillämpar en viss censur eftersom det då och då kommer in kommentarer som vi inte tror att våra läsare skulle ha någon som helst behållning av. Jag tror att de flesta har sett sådana i diskussionsforum som inte är modererade och förstår vad vi menar.