Borgarklassens ideologi

Målmedveten, men förvirrad

Det borgerliga blocket har problem i årets val. Bakom fasaden av enighet slåss olika politiska riktningar om ledningen, samtidigt som opinionssiffrorna viker. Deras kris speglar det kapitalistiska systemets kris.

Det starkaste borgerliga partiet som länge helt dominerat högerarenan är moderaterna. Men en ny opinionsundersökning (DN 15/8) visar att deras centrala budskap om frihet genom skattesänkningar idag möts med stor skepsis. Andelen väljare som instämmer med påståendet "Om skatterna sänks hotas välfärden" har sedan 1998 ökat med 14 procentenheter till 42 procent år 2002! Sådana stämningar går rakt på tvärs mot moderaternas löfte (hot) att sänka skatterna med 130 miljarder.

Samtidigt ökade andelen väljare som instämde med påståendet "Det demokratiska inflytandet i samhället ökar om staten och kommunerna driver företag" med 8 procentenheter till 43 procent. Inte heller uppmuntrande för ett parti som i Stockholm satsat på att privatisera allt. Och mycket riktigt har stödet för (m) bland väljarna nu dykt under 20 procent.

Konkurrenterna

Moderaternas främsta "konkurrent" är numera kristdemokraterna, som trots abortmotståndare och Livets Ord-anhängare i leden har en folkligare framtoning. De säger sig stå på de gamlas och barnens sida. Men erfarenheterna från Stockholm visar att i en borgerlig koalition sätter moderaterna dagordningen, och deras sanslösa skattesänkningsplaner betyder inget annat än att barnen och de gamla offras. Inte är det polis och militär som kommer att få mindre pengar.

Folkpartiet åter är mycket svagt och framstår plötsligt som en desperat samling korkade rasister. Centern har problem eftersom deras traditionella bas, bönderna, krympt till en bråkdel av befolkningen.

Det kan tyckas som att de borgerliga partierna med alla medel, och utan större samordning, försöker skrapa ihop några extra procent. Men vad är grunden för de borgerliga partiernas olika utspel och vallöften?

Borgerligheten är förvirrad men målmedveten. De vet precis vad de vill - försvara kapitalismen och öka profiterna - men har inte en aning om vad de ska ta sig till. Därför svänger de hit och dit och hamnar också i konflikter inbördes.

Under perioden efter andra världskriget lyckades en starkt organiserad arbetarklass genom kamp tvinga till sig en rad reformer och stigande levnadsstandard. Eftersom kapitalismen under perioden fungerade relativt väl och tillväxten var hög, kunde kapitalisterna tillfälligt acceptera att dela med sig av kakan. Detta rättfärdigades av den socialliberala ideologin, som menade att de rika skulle bidra till att bit för bit förbättra för de fattiga. Syftet var att skapa social stabilitet och en stark kapitalismen.

Socialliberalismen motsvarades inom arbetarrörelsen av reformismen. Också reformismens ideologer menade att de rika skulle dela med sig för att steg för steg förbättra tillvaron för de fattiga. Därigenom hoppades man också skapa social stabilitet, en positiv grogrund för den kapitalistiska ekonomin och så småningom … ett klasslöst samhälle, socialism!

Socialliberalismen och reformismens stora likheter var grunden för Saltsjöbadsavtalet och hela efterkrigsperiodens samförståndspolitik. Men tillväxtperioden bröts i mitten av 1970-talet och därmed kapsejsade idén om en kapitalism med reformer. De senaste 25 åren kan i stort betecknas som en period av kapitalistisk kris, avbruten av uppåtgående konjunkturer vilka i sin tur följts av häftiga kriser. Det blev också socialliberalismens (och reformismens) kris.

Konflikten mellan kapital och arbete skärptes och i land efter land bröt kapitalet samarbetet med arbetarrörelsens ledning. Man påbörjade en långsiktig och målmedveten kampanj för att förändra hela debattklimatet. Thatcher-regimen i England var först med att under nyliberalismens fana gå ut i öppet krig mot både välfärdsstaten och arbetarklassens organisationer, fackföreningarna.

Nyliberalism

Den nyliberala ideologins utgångspunkt är den kapitalistiska marknaden. Allt fungerar bäst om allt underordnas marknaden och om marknaden får vara "fri". Allting ska kunna köpas och säljas. Och det enda som har något värde är det som har visat sig vara framgångsrikt på marknaden. Därför ska allt avregleras och privatiseras och fackföreningarnas "monopol" avskaffas.

När merparten av borgarklassen skiftade från socialliberalismen till nyliberalismen, motsvarades det av en skiftning inom arbetarrörelsens ledning från reformism till socialliberalism med vissa inslag av nyliberalism. Socialismen som mål övergavs och man genomförde också privatiseringar och avregleringar.

Men nu har också nyliberalis-men testats och konsekvenserna är uppenbara: vidgade klyftor, nyfattigdom och hårdare press i arbetslivet. Hela samhället hotar att spricka upp i motsättningar, vilket också är ett hot mot borgarklassens ställning. I den så kallade tredje världen har IMF:s och Världsbankens oinskränkta herravälde lett till total katastrof, krig och revolutionära rörelser. Läget är allt annat än stabilt.

Som reaktion på 1980-90-talets nyliberalism har därför delar av borgerligheten de senaste åren vänt sig till konservatism och nymoralism. Det är det som uttrycks i Kristdemokraternas framryckning. Nyliberalismens individualism och konkurrens är inte borta från dagordningen, men den tävlar nu med tankar på att familjen åter är den viktigaste enheten och att vi måste ha moral och ett värdigt samhälle, vad nu det skulle betyda under deras styre. Nationen, Gud och den patriarkala familjen ska återigen, som för 100 år sedan, bli det sociala klistret som håller ihop samhället trots stora klassmotsättningar. Men att några större skikt av befolkningen skulle vilja ta på sig den konservativa tvångströjan är knappast ett troligt perspektiv. Så därför är borgarklassen splittrad.

Liten minoritet

Det finns stora skillnader mellan de borgerliga ideologierna. Olika ideologier får olika stort genomslag beroende på den sociala och ekonomiska situationen. Men det är mer som förenar dem än som skiljer dem åt. De borgerliga partiernas grundproblem är att den klass de ytterst representerar är en liten minoritet i samhället och på något sätt är de tvungna att vinna stöd från andra klasser för sitt orättvisa system. De borgerliga partierna försöker ge kapitalisternas utsugning av arbetarklassen ett slags högre ideologiskt syfte. I princip går resonemanget ut på att alla får det bättre om bara kapitalägarna får sitta kvar vid makten och sköta sitt. Fast budskapet lindas in och lanseras som "högre ekonomisk tillväxt", "bra företagsklimat" och "mindre krångel".

Borgarklassen gör allt vad som står i deras makt för att resa dimridåer, för att förklara varför socialismen är omöjlig och att den rent av är farlig och onaturlig. När arbetarklassen i olika delar av världen ändå kämpar och utmanar kapitalet, då förbigås det med kompakt tystnad eller en pliktskyldig notis. Var i svensk media har man kunnat läsa om revolutionen i Ecuador år 2000, organiseringen och kampen i Argentina idag eller de fackliga segrarna i Pakistan i våras?

Däremot brukar Bo Lundgren ständigt koppla ihop den privata äganderätten till företag med demokrati. Han döljer då att borgarklassen aldrig tvekat att ta till militärdiktaturer för att krossa arbetarklassens kamp när det verkligen gällt. Till exempel i Spanien, Chile, och även i Venezuela i år.

Borgarklassen har hela horder av nationalekonomer och företagsekonomer, specialister och journalister som förklarar varför det är dåligt och till och med skadligt med högre löner och en stark offentlig sektor.

Inget gör borgerligheten gladare än när socialdemokratiska och fackliga ledare talar sig varma för kapitalism och konkurrens. I själva verket är borgarklassen helt beroende av uppbackning från arbetarrörelsens ledning.

Rättfärdiga sig själva

Men de borgerliga ideologierna kan inte bara ses som ett medel att lura andra. Inte många kan leva med insikten att man i sin maktposition endast är till skada för mänskligheten. Därför spelar också de borgerliga ideologierna en viktig roll för kapitalisterna i att rättfärdiga sin roll inför sig själva.

Alla de borgerliga ideologierna delar också synen på människan som i grunden egoistisk. Detta reflekterar att kampen också pågår mellan de olika kapitalisterna. Konkurrensen som genomsyrar hela kapitalismen fungerar som en kniv mot strupen på de enskilda företagsägarna. De måste bevaka sin ställning i hierarkin, eller allra helst klättra uppåt på andras bekostnad. De måste hela tiden pressa sina kostnader. Den som kan tillverka sin vara billigast får sälja. Alltså gäller det att hålla nere lönerna och/eller pressa mer arbete ur de anställda.

Det är konkurrensutsättningen kombinerat med nedskärningarna i offentliga sektorn som har skapat den stress som är huvudförklaringen till de skenande sjukskrivningarna i Sverige. Men också detta faktum vill borgarklassen dribbla bort genom kritik mot släpphänta läkare och påståenden om att de slitna offentliganställda kvinnorna skulle få det bättre bara de blev privatanställda (och arbetade ihop vinster åt sina arbetsköpare).

Den enda stabila grunden för kapitalismens överlevnad är förstås att de allra flesta faktiskt får ett relativt tryggt och bra liv. Men just det är en omöjlighet. I västvärlden står vi på nytt inför en kris som av kapitalets strateger själva jämförs med 30-talskrisen. Så trots de senaste 20 årens ideologiska framgångar har borgerligheten präglats av en förvirring och uppgivenhet. Deras tankesmedjor har gått varma, inte en tanke har tänkts utan att den prövats.

Solidaritet

Men när kapitalet sätter dagordningen är det inte makten över ekonomin eller rätten till mervärdet som ska diskuteras. Inte heller hur vi kan skapa ett bättre samhälle för oss alla. Istället ska vi diskutera våra innersta tankar och känslor, vi ska bejaka själen och vara medvetna om våra kroppar. Än är det kristendom och europeisk gemenskap, än är det svenskhet och skillnader mellan olika nationer. Alltid är det individen i centrum och i ständig kamp och konflikt med allt och alla. Aldrig är det klassgemenskap eller kollektiv samverkan, aldrig är det samarbete och tolerans. Inte heller är det någonsin frågan om att det är möjligt att skapa ett annat samhälle. Men trots detta och de miljardtals kronor och dollar som kapitalet lägger på sina konferenser och kampanjer, så kan de inte hindra arbetarklassen från att se sig omkring och instinktivt känna solidariteten med andra arbetare. De kan inte hindra arbetarna från att tänka att ett annat samhälle kan vara möjligt. För det är möjligt.

Från Socialisten nr 59, augusti 2002