Bolivia: Vilken väg tar Morales efter valsegern?

Evo Morales och hans parti MAS (Rörelsen för Socialism) vann överraskande stort i det bolivianska valet den 18 december 2005. Redan i första valomgången fick Morales 53,7 % av rösterna, vilket är det bästa resultat en presidentkandidat fått på 30 år. Detta samtidigt som valdeltagandet var rekordhögt: 84,5%. Men nu måste han välja sida. Han kan inte både tillfredställa sina stridbara väljare och imperialismens intressen i Bolivia.

I El Alto, den fattiga förstaden till La Paz som arbetarna och bondeorganisationerna har förklarat som sitt ”revolutionära högkvarter”, var segern för MAS förkrossande. I många distrikt uppnåddes över 70 procent. Det visar att valresultatet var en biprodukt av den revolutionära kamp som arbetare och bönder fört i Bolivia de senaste tre åren. Eftersom de inte tog makten när de hade chansen, i oktober 2003 och juni 2005, kanaliserades hela rörelsen till valet. Resultatet ger MAS en betryggande majoritet i kongressen med 72 av 130 platser. I senaten däremot får MAS nöja sig med 12 senatorer av 27 möjliga. Morales närmaste rival, oligarkins och den amerikanska ambassadens favorit Tuto Quiroga, lyckades bara få 28.6% av rösterna nationellt.

Evo Morales har efter valet fått uppmärksamhet för flera populära utspel: Han har rest runt i världen och träffat mäktiga statsmän iklädd sin randiga stickade tröja och en skinnjacka. Inte ens när han träffade den spanske kungen satte han på sig kostym och slips. Han har halverat månadslönen för sig själv som president till cirka 13.500 kronor. Och han har stigit fram som representant för den förtryckta ursprungsbefolkningen.

Men Morales står inför ett vägval och befinner sig under enormt tryck. Å ena sidan förväntar sig arbetarna och bönderna att Morales ska genomföra de krav som framfördes i upproret i oktober 2003: en nationalisering av naturgasen, en jordreform, och ett stopp för den nyliberala politiken. Å andra sidan kräver borgerligheten och den amerikanska ambassaden respekt för den privata äganderätten, ett frihandelsavtal med USA och ett utplånande av kokaodlingarna.
Morales lovade sina sympatisörer många saker under presidentkampanjen, men han såg också till att försöka lugna de multinationella bolagen. Morales sade till tidningen La Gaceta: ”Om jag väljs till president kommer det tyvärr att vara min plikt att respektera dessa nyliberala lagar. Vissa förändringar kommer vi att kunna göra med dekret, andra genom lagstiftning, men det kommer inte att bli några stora förändringar omedelbart eftersom 20 år av nyliberala lagar inte kan suddas bort i ett drag.”

”Demokratiska” imperialister bjuder upp

Den mer ”intelligenta” delen av borgerligheten internationellt är medveten om att Morales kan vara deras sista chans att behålla kontrollen över Bolivia, så till vida de inte försöker införa en militärdiktatur, vilket troligen skulle leda till ett inbördeskrig. Financial Times skriver till exempel: ”USA-administrationen bör inte böja sig för trycket från ’drogbekämpare’ från Capitol Hill eller den hårdföra högern som kräver att biståndsprogrammen stoppas.” ... ”Dessa program representerar den bästa möjligheten att bibehålla USA: s inflytande i Bolivia. Att isolera landet kommer att knuffa Morales längre åt vänster och skulle riskera att öka regionens politiska polarisering.”

Så fort det stod klart att Evo Morales var valets vinnare – och att segern var mycket större än opinionsundersökningarna förutspått - sattes den “demokratiska” imperialismens maskineri i rörelse. Club de Madrid bjöd omedelbart Morales till en turné till ett antal länder där han skulle bli tillsagd att ge upp allt radikalt tal och garantera de multinationella gasbolagen deras “rättigheter”. Han skulle besöka Spanien och Frankrike, länder som har stora intressen i Bolivias gasfält (spanska Repsol är en av de största plundrarna där). Han skulle också besöka Sydafrika för att lära sig om landets “demokratiska övergång”. Club de Madrid beskrivs som “en inflytelserik grupp av före detta världsledare” som inkluderar människor som Bill Clinton, de före detta spanska presidenterna Leopoldo Suarez, Calvo Sotelo (båda höger), Felipe Gonzalez (socialdemokratins högerflygel)  Aznar, och ironiskt nog Sanchez de Lozada (den bolivariske president som störtades av massrörelsen) och Tuto Quiroga själv (Evo Morales huvudmotståndare i valet, som deltar i sin roll som före detta president i Bolivia).

Syftet med resan, liksom med IMF:s beslut den 21 december 2005 att stryka Bolivias skuld på 285 miljoner dollar, var förstås att knyta till sig och köpa upp Morales. Liknande löften har kommit från både Spanien och Frankrike, samtidigt som ansvariga minister talat om att deras länders företags intressen i Bolivia måste försvaras.

Morales åker till Kuba

Till Club de Madrids överraskning, ändrade emellertid Morales sin resplan och åkte först på besök till Kuba och Venezuela. Detta är ganska betydelsefullt eftersom det är en klar gest av trots mot imperialismen. I båda länderna gjorde han klart att han känner sig som en del av en ny ”anti-imperialistisk” allians i Latinamerika.
På Kuba, där han mötte Fidel Castro, undertecknades ett antal överenskommelser vilka inbegriper 5000 stipendier för bolivianska ungdomar att studera medicin i Kuba, uppbygget av ögonsjukhus i Bolivia som ska vara i stånd att genomföra kirurgiska operationer på upp till 50 000 patienter per år, och kubansk hjälp i utvecklingen av ett program för att utrota analfabetismen i Bolivia inom 30 månader. Dessa program är faktiskt mycket lika de som utvecklats av Hugo Chavez regering i Venezuela.
I Venezuela signerades också ett antal överenskommelser bland annat ett om bistånd på 30 miljoner dollar i till Bolivia för att finansiera hälso-, utbildnings- och andra sociala program, ytterligare 5000 stipendier för medicinstudenter och leveranser av venezuelansk olja i utbyte mot bolivianska jordbruksprodukter (främst soja).

Ur imperialismens synvinkel är denna typ av uppgörelser mycket farliga. USA vill framtvinga en modell av frihandelsavtal som ger multinationella bolag fri och obehindrad tillgång till naturresurser och marknader. Det är imperialismens själva kärna. De överenskommelser som nu träffats ger tvärtom de breda folklagren i Latinamerika idén att det är möjligt att ha en modell av ekonomisk utveckling som baseras på samarbete och solidaritet i stället för på plundring och exploatering. Sen är det förstås så att dessa överenskommelser kommer att ha en begränsad omfattning så länge som den privata äganderätten till produktionsmedlen finns kvar.

Morales besök är också betydelsefulla ur en politisk synvinkel, därför att de understryker revolutionens kontinentala karaktär, som alltså blir tydligare för massorna. Processerna som sker i ett land påverkar kontinenten i sin helhet, eftersom liknande förhållanden råder i dem alla. Rörelsens seger, ett steg framåt på den parlamentariska vägen i ett land, ett revolutionärt uppsving i ett annat, stärker rörelsen i hela världsdelen.

Privatiseringar fortsätter

Så vilken politik kommer MAS-regeringen att föra? När det gäller nationaliseringen av gas, som var den centrala frågan i de två senaste upproren, har Evo Morales varit tydlig med att han ska nationalisera den – men bara i den meningen att han vill återvinna rätten till den gas och olja som utvinns, medan de multinationella bolagen som styr verksamheterna ska lämnas orörda. Det kommer att innebära en översyn av alla entreprenader där de multinationella bolagen kommer att ombedjas att betala högre skatt och royalty samt att bli partners med den bolivianska staten.

Med hans egna ord: ”Vi ska nationalisera naturresurserna, gasen och oljan. Vi kommer inte att nationalisera de multinationella bolagens tillgångar. Varje stat har rätten att använda sina naturresurser. Vi måste upprätta nya kontrakt med oljebolagen som baseras på jämvikt. Vi ska garantera avkastning på deras investering och deras vinster, men inte plundring och stöld.”
De bolivianska gastillgångarna är enorma, och kan vara en mycket lönande affär för de multinationella bolagen. Om de, efter att ha pressat regeringen så mycket de kan, märker att de inte har några andra alternativ kommer de antagligen att underteckna de nya kontrakten av rädsla för att antingen förlora allt, eller för att ett annat bolag ska få kontraktet.

Det är uppenbart att Evo Morales är oerhört angelägen om att försäkra de multinationella bolagen om att de ska kunna fortsätta göra affärer i landet och att deras tillgångar och investeringar inte är hotade. Faktum är att han fattade ett mycket symboliskt beslut, redan innan han svurits in, och det var att fullfölja utförsäljningen av järngruvan Mutun.

Försäljningen av detta fält, som innehåller en av de största fyndigheterna av järn och mangan i världen, har bekämpats av fackliga, bonde- och miljöaktivistorganisationer, och av MAS lokala organisationer i Santa Cruz, regionen där det är beläget. President Rodriguez stoppade under tryck från MAS-företrädare utförsäljningen fram till den nya regeringens tillträde. Men vid ett möte med representanter för Santa Cruz oligarki som organiserades i Comité Cívico de Santa Cruz tillkännagav Evo Morales att utförsäljningen skulle fortgå som planerat. Han lovade dessutom affärsmännen i Santa Cruz att han skulle respektera deras krav på ”autonomi”.

Om jordreformen har MAS-ledarna sagt att de ska inrikta sig på distributionen av obrukad jord, i stället för expropriering av latifundierna (stora jordegendomar). I den oerhört viktiga frågan om kokabladsodlingar har Evo Morales utan krusiduller sagt att han är emot den av USA krävda utraderingen av dem.

Evo Morales har dessutom lovat att sammankalla den konstituerande församlingen inom sex månader. Som vi tidigare har förklarat lyftes idén om en konstituerande församling under den senaste revolutionära rörelsen som ett sätt att avleda massornas uppmärksamhet till vad som i realiteten är ännu en borgerlig riksdag med några extra befogenheter. I en tid när arbetarnas och böndernas revolutionära rörelse de facto grep efter makten var kravet på en konstituerande församling helt malplacerat och spelade reaktionen i händerna. Faktum är att Club de Madrid självt har varit mycket aktiv i att stödja denna fråga, tillsammans med USA utrikespolitiska byråer, the National Endowment for Democracy (NED), Världsbanken med flera.

Enorma belopp har tillhandahållits för att köpa gräsrotsorganisationernas gillande.Det återstår att se under vilka omständigheter den kommer att sammankallas (vilka befogenheter den kommer att ha, vilken valmetod som används, och med vilka regler), men vad som är klart är att när den sammankallats kommer den antagligen att dra till sig massornas uppmärksamhet. När den konstituerande församlingen lanseras har den revolutionära rörelsen, om den inte för ögonblicket är i stånd att ta kampen om makten, inget annat alternativ än att delta i den och använda den för att agitera för ett revolutionärt program.


Socialism eller ”andinsk kapitalism”

Det är alltför tidigt att säga exakt vilken politik MAS-regeringen kommer att föra. Om den, som i Venezuela, är konsekvent i genomförandet av ett helt spann av progressiva reformer, kommer den möta imperialismens och den lokala härskarklassens vrede. Om den å andra sidan för en måttfull, vacklande politik utformad ”för att inte uppröra oligarkin, därför att maktbalansen inte är den rätta”, kommer den att riskera att demoralisera sin egen sociala massbas, eller till och med provocera fram en rörelse mot den regering massorna fört till makten.

En sak är emellertid klar, Alvaro Garcia Linera, den nya vicepresidenten, har sagt att socialismen inte står på dagordningen…, Faktiskt inte under de närmsta 50 åren! Hans inställning är att det i Bolivia inte existerar förutsättningar för socialism, därför att: ”Å ena sidan är proletariatet en demografisk minoritet, och man kan inte bygga socialism utan proletariatet. För det andra är den urbana och agrara gemenskapmöjligheten mycket försvagad.” Därför påstår han är alternativet att staten ordnar fram resurserna (genom beskattning och royalty från de multinationella bolagen) att skydda, vårda och utveckla småskalig familjebaserad industriell aktivitet, och detta är vad han kallar ”andinsk kapitalism”. Tanken är att denna politik efter 50 år kommer att ha utvecklat ”möjligheten till emancipation för proletariatet”. Dessa idéer är faktiskt ingenting nytt. De är helt enkelt en ny version av de gamla två-stegs teorierna som framkastades för mer än 100 år sedan av reformisterna i den ryska arbetarrörelsen. Och de är lika felaktiga nu som de var då.

För det första är det inte sant att arbetarklassen i Bolivia är liten. Det faktiska antalet arbetare i tillverkningsindustri har ökat stadigt genom hela 1990-talet. Det är riktigt att gruvarbetarnas antal minskade efter nederlaget 1985-86, när 20.000 sparkades från sina jobb, men på grund av sina traditioner och det historiska minnet av den roll de har spelat i föregående revolutioner i Bolivia, spelar de alltjämt en avgörande roll.

 I Bolivia är arbetarklasstraditionerna så starka att till och med bönderna kallar sina organisationer fackförbund och landsorganisationen COB:s utvidgade möten har alltid tänkts som en organisation till vilka andra grupper (bönder och studenter till exempel) kunde skicka sina delegater.

För det andra är det förbluffande att det efter de senaste åren av högst organiserad och disciplinerad kollektiv massrörelse, finns någon som säger att det inte finns någon ”gemenskaps”(community)  möjlighet i Bolivia (om vi antar att detta ord betyder möjlighet till kollektiv handling).

Om man tittar på utvecklingen av kampens strukturer i El-Alto under de två senaste upproren, ser man sammansmältningen av de bästa av arbetarrörelsens traditioner med de bästa aspekterna av de traditionella formerna av organisation hos Aymara-, och Quechuafolken. Under rörelsens höjdpunkt hölls dagliga massmöten (cabildos abiertos) i varje grannskap för att besluta om alla aspekter av kampen och den dagliga skötseln av samhället.

All erfarenhet visar att det inte är möjligt att utveckla en underutvecklad ekonomi som Bolivias under ett kapitalistiskt system, särskilt i det multinationella kapitalets epok. Bolivias historia handlar om exploatering av naturresurser. Först var det silver under den spanska koloniala perioden, sen tenn, nu gas. I varje enskilt fall uttömdes dessa resurser och all vinst fördes ut ur landet, och i slutet av varje cykel var de bolivianska massorna lika fattiga som vid dess början om inte fattigare. Bara om dessa naturresurser och huvudsektorerna av ekonomin läggs i de bolivianska arbetarnas och böndernas händer, så att de demokratiskt kan planera dem och använda dem till majoriteten av folkets bästa. MAS och massrörelsen av arbetare och bönder i stort kommer att ställas inför detta val: socialism eller barbari.

Jorge Martin
Översättare: Henrik Wolgast, R.Olsson, Christer Bengtsson

Innehållet hämtat från två artiklar på www.marxist.com. “Morales wins massive vote in Bolivian elections – which way will he go?” och ”Bolivia after the election victory if the MAS – Morales cannot serve two masters”