"Gaskriget" i Bolivia
Revolutionen gjorde halt
Bolivia är ett av världens fattigaste länder, trots att det skänkt rikedom åt många i den rika världen, på det bolivianska folkets bekostnad. På 1500- och 1600-talen gödde silvergruvorna i Potosí de västeuropeiska bankir-erna. Ursprungsbefolkningen, Aymara och Quechua, tvingades gräva fram silvret under vedervärdiga förhållanden. 70 procent av slavarbetarna dog i gruvorna.
På 1800-talet förlorade Bolivia sin förbindelse med havet i ett krig med Chile. I själva verket var det en strid om salpeterfyndigheter, som utvanns av brittisk-chilenska företag. Brittiska affärsmän ville göra sig en förmögenhet på att producera konstgödsel för Europas utarmade åkrar och föredrog att salpetergruvorna lades under Chile där det brittiska kapitalet hade större inflytande.
Första halvan av 1900-talet var Bolivia den största tennproducenten på världsmarknaden. Under andra världskriget såldes tennet ut till de allierade för en tiondel av det normala marknadspriset medan gruvarbetarnas löner reducerades till nästan ingenting. Strejker besvarades med maskingevär.
Kamptradition
En revolution 1952 ledde till att tenngruvorna förstatligades, men då hade redan den största delen av tennfyndigheterna tagit slut i en hejdlös exploatering. Revolutionen gick mycket långt, bland annat fanns fackföreningskontrollerade miliser med omkring hundra tusen man. Men den gick ändå inte hela vägen och avskaffade kapitalismen, och efter kombinerade ansträngningar av CIA och Bolivias rika oligarki kunde revolutionens landvinningar monteras ner under 1960-talet och nära tjugo år av militärdiktatur följde.
Men revolutionens ande lever kvar hos de bolivianska arbetarna och fattigbönderna. Trots att de är ett av jordens mest förtryckta folk har de rest sig gång på gång. Den revolutionära resningen i oktober i år kom inte som en blixt från klar himmel. Flera gånger under 2000-talet har vi sett stenhårda klasstrider utspela sig i landet. I det så kallade Vattenkriget lyckades en folklig resning i den tredje största staden Cochabamba stoppa en privatisering av vattentillgångarna. Privatiseringen var ett led i de åtgärder som internationella valutafonden IMF kräver av Bolivia och hade lett till katastrofala försämringar för de fattiga, som redan utgör två tredjedelar av befolkningen.
Knappast en dag har gått de senaste åren utan att nån form av handgripliga protester som vägspärrar och strejker förekommit. En kulmen nåddes i januari-februari i år då massprotester mot privatiseringar, "frihandelspolitiken" (läs USA-styrd handelspolitik) och förstöringen av kokaodlingar slogs tillbaka brutalt av regeringen med minst 20 döda som facit.
Valet 2002 sände kalla kårar genom ryggarna på imperialisterna och deras förbundna i Bolivias överklass då partiet MAS (Movimiento Al Socialismo) var nära att vinna valet. Till råga på allt var ledaren Evo Morales en representant för kokaodlarna. (Kokabönderna är till stor del före detta gruvarbetare som blivit av med sina jobb och inte har nåt annat sätt att försörja sig på.) Genom att använda diverse parlamentariska trick lyckades president Lozada behålla makten.
Bolivia har stora naturgastillgångar. President Lozada, ägare till Bolivias största gruvföretag, hade långt gångna planer på att sälja ut dessa till Kalifornien. Avtal hade träffats med multijättar som BP, Shell och franska TotalFinaElf. Även skandalföretaget Enron var inblandat.
Men bolivianerna ville inte rea ut sina naturtillgångar för fjärde gången. Den bolivianska landsorganisationen COB utlyste en generalstrejk och även många andra protestaktioner förekom. Lozada bestämde sig för att sätta hårt mot hårt och skickade militär mot de strejkande. Detta fick motsatt effekt mot vad presidenten (och sannolikt hans rådgivare i Washington) hade tänkt sig. En massaker i El Alto (tvillingstad till huvudstaden La Paz) där 26 strejkande dödades tände folkets vrede och strejken blev total. Till slut tvingades president Lozada att fly till Florida (efter att ha roffat åt sig 85 miljoner dollar från centralbanken), lika många miljoner dollar som antalet civila dödsoffer för militärens kulor.
Makten var inom räckhåll
Alla klassiska ingredienser i en revolution fanns där. Vi kunde se de dramatiska bilderna på teve där man byggde barrikader på gatorna. Gruvarbetarna beväpnade sig med dynamit och marscherade mot huvudstaden. Generalstrejken fick städerna att stå stilla. Bönderna på landsbygden och medelklassen i städerna anslöt sig till upproret. Den härskande klassen splittrades och flera ministrar avgick i protest mot blodbadet. Inom militären började allt fler gå över till de strejkandes sida. Femton värnpliktiga sköts ihjäl av sina officerare när de vägrade skjuta på demonstranter, ändå fortsatte de att gå över på de protesterandes sida. Lokalt, framför allt i El Alto, togs styrelsen över av demokratiskt valda "grannskapsråd", motsvarigheter till sovjeterna under den ryska revolutionen.
Det var fullt möjligt för arbetarklassen och bönderna att ta makten och upprätta en demokratisk arbetarstat, byggd på arbetar- och kvartersråd, på förstatligande av industrin och på det traditionella kollektiva jordägande som den ursprungsbefolkningen slagits för att behålla under tidigare sekler. Allt som saknades var en ledning som var beredd att ta steget. En del kritiserar oss på Socialisten för att vi så ofta trycker på ledningens roll. Men i Bolivia, liksom tidigare i Ecuador, framstod mycket tydligt att det var den enda pusselbiten som saknades.
I eftermälet till oktoberhändelserna har detta också understrukits av många av de deltagande själva. På COB:s utökade landsmöte sa gruvarbetarförbundets sekreterare Miguel Zuvieta att resningen inte hade något klart mål och "under en obegränsad generalstrejk som varade i två veckor krävde vi att Goni (president Lozada) skulle avgå, men vi tänkte aldrig på vad som skulle komma efter det". Webbtidningen Econoticias Bolivia konstaterar att den synen delades av de flesta närvarande.
José Luís Alvarez, sekreterare i lärarfacket i La Paz, förklarade under applåder att basmedlemmarna hade visat ledningen hur man för en kamp för att störta en regering. Han fortsatte: "Tyvärr, utan klara mål och utan en revolutionär ledning, kämpade arbetarna modigt med sina liv som insats, men de kämpade inte bara för en smärre ändring i konstitutionen. De som reste sig vill ha bättre levnadsförhållanden och en ny sorts stat."
Men det räcker inte för ledningen att prata. Liknande uttalanden har hörts förut. Man måste också vara beredd att leda arbetarklassen till makten och bygga upp ett helt nytt samhälle, och man måste ha känsla för när det rätta ögonblicket är inne. Framför allt krävs en sammanlänkning av kampen internationellt.
Latinamerika har varit på kokpunkten i flera år nu. Arbetarklassen har växt i Latinamerika och det går inte längre att tvinga på den militärdiktaturer. De två misslyckade kuppförsöken i Venezuela har visat detta. Samtidigt har kampviljan demonstrerats gång på gång, i Ecuador, Venezuela och Argentina, liksom även i Brasilien där arbetarledaren Lula valdes till president. Upproret i Bolivia var ett nytt bakslag för USA-imperialismens politik i Latinamerika, och Bush-administrationen borde vara allvarligt bekymrad över situationen.
Lozada och hans uppbackare inom den bolivianska oligarkin och USA-imperialismen tvingades ge upp och snabbt sy ihop en kompromiss. Carlos Mesa, som var en av de ministrar som avgått i protest under händelsernas gång sattes in som president. Arbetarnas politiska ledare, framför allt Evo Morales, var beredda att ge Mesa en chans. Men under trycket från massrörelsen kunde de inte ge honom mer än 90 dagar på sig att bevisa att han kan uppfylla sina löften.
Detta är naturligtvis ett misstag. Det går inte att trycka in på-knappen efter 3 månader och tro att man ska kunna fortsätta där man slutade. Men Bolivias arbetarklass och fattigbönder har visat att de varit beredda att ta strid gång på gång, så vad som helst kan hända.
Men COB har inget förtroende för Mesa och ställer inte upp bakom den nya regeringen. De har utlovat fortsatta aktioner för sina krav, bland annat en jordreform, återuppbyggande av den statliga industrin och avvisande av frihandelsavtalet FTAA. Även Evo Morales förklarade efter Mesas första vecka att han var missnöjd med att Mesa fortsätter Lozadas nyliberala politik. Morales har fått kritik för att inte ha deltagit i upproret och för att ha hjälpt till att lyfta fram Mesa till makten.
Det blir en spännande vinter i Bolivia. Imperialisterna har all anledning att frukta att upproret blossar upp på nytt. Redan nu pågår jordockupationer på landsbygden, där 87% av jorden lyder under väldiga improduktiva storjordbruk, latifundier. I det upproriska El Alto förbereder man sig för att störta den nya presidenten Mesa och att göra upp med nyliberalismen. Den bolivianska staten är närmast bankrutt och kommer inte att ha råd att betala ut löner året ut.
Västmakterna kan bara försöka undvika ett nytt uppror genom att ge lån och bidrag. Valutafonden IMF har förklarat sig nöjd med Mesa och är villigt att ge lån. Men lånen kommer fortfarande att vara kopplade till villkor att genomföra nyliberala privatiseringar och kontrareformer, och dem har det bolivianska folket fått nog av.
Arbetarna har råg i ryggen efter att flera gånger kunnat slå tillbaka högerns framstötar genom magnifika massaktioner. Nästa gång vill de inte låta nöja sig med att bara byta en president mot en annan.
Bo Öberg
Ur Socialisten nr 66, december 2003
Källor:
Artiklar på marxist.com, zmag.org, econoticiasbolivia.com