Bokslut över kapitalismen

Kapitalismen har en stor fördel – vi vet hur den fungerar. Gång på gång har vi fått höra att kapitalismens inneboende destruktivitet – kriserna, krigen, svälten, miljöförstöringen – tillhör det förgångna. Det räcker med att kasta en blick på världen för att inse att det här systemet måste avskaffas. Irak, Afghanistan, Kongo och många andra länder har de senaste åren drabbats av blodiga krig som orsakat miljoner människors död, FN uppskattar att 36 miljoner människor dör varje år som ett direkt eller indirekt resultat av hunger, kapitalismens rovdrift sätter vår överlevnad i fara, och vi har just sett de första effekterna av den värsta krisen för det kapitalistiska systemet sedan 30-talet.

Och vad levererades egentligen under den senaste högkonjunkturen? År 2007 låg arbetslösheten enligt SCB på 6,2%, medan 19% av de arbetande kvinnorna hade en visstidsanställning. Samma år hade hela 42% av kvinnorna respektive 26% av männen under 25 år i LO-yrken otrygga anställningar. Den kraftiga ökningen av visstidsanställningar och den konstanta massarbetslösheten sedan 90-talskrisen har skapat en situation - redan innan krisen - där ungdomarna varit den första generationen i modern historia som fått det sämre än sina föräldrar.

De senaste 30 årens tillväxt, som varit betydligt lägre än de föregående 30 åren av ”kapitalistisk guldålder”, har byggts på att pressa arbetarklassen med ”flexibilitet”, ökad arbetstakt och försök att hålla tillbaka löneutvecklingen. Det har etablerats en allt större otrygg låglönemarknad, som är ännu värre i Sydeuropa, där det talas om en ”Generation 600 euro”, som är en vanlig lön för en arbetarungdom i t.ex. Grekland.

Detta är det bästa som kapitalismen kunnat erbjudas oss under den senaste perioden, och nu förbereds ytterligare angrepp på jobben och välfärden. Nu attackeras villkoren även hos de delar av arbetarklassen som tidigare har haft bättre villkor, mest synligt genom varslen i bilindustrin.

 

Hur kan krisen lösas?

Bland ekonomer talas det om att lågkonjunkturen kommer att vara t.o.m. allra minst år 2012, och Danske Bank uppskattar att arbetslösheten i Sverige kommer nå 12 % nästa år. Varslen börjar närma sig 90-talsnivåer, och vi har ännu bara sett början av krisen. Bland ekonomer börjar pessimismen bli allt djupare, och det talas om en lågkonjunktur som kan pågå i upp till ett decennium. Sanningen är att ingen säkert kan säga exakt hur stora effekter krisen kommer få, och när en vändning kan tänkas komma.

En metod från regeringars sida för att möta krisen har varit att pumpa in tusentals miljarder i storbankerna, i förhoppningen att de ska låna ut pengar till privatpersoner och riskkapitalister, för att på så sätt få ekonomin att börja rulla igen. Problemet är att hela upplägget bygger på förhoppningar. Om din ekonomi just varit på väg att rasa ihop totalt p.g.a att du lånat ut för mycket pengar till människor som inte kunnat betala tillbaka, vad skulle du göra om du fick pengar från en tredje part?

Du skulle fundera väldigt noga innan du lånade ut pengar igen, inte sant? Det kommer rapporter om banker som gör det mycket svårare att låna pengar, de har bränt sig på elden och vill inte hamna i samma situation igen. Detta kombinerat med att folks kreditvärdighet kommer att minska massivt i och med krisen, ökar risken för att regeringarnas bankprogram ger begränsade resultat.

Det enda sättet att försäkra sig om att utlåningen, investeringarna och konsumtionen ökar rejält är genom förstatligande av bankerna under demokratisk kontroll. Vi vägrar låta mångmiljardbelopp av våra skattepengar hamna i händerna på samma bankägare som orsakade krisen! Med hjälp av förstatligande av Volvo, SAAB och andra storföretag och en miljövänlig omställning av dessa företag, ett massivt program för investeringar i billiga bostäder, infrastruktur och miljöteknik, skulle ekonomin börja rulla igen.

Med en sådan socialistisk politik skulle Socialdemokraterna och Vänsterpartiet vara försäkrade om en klar valseger. Istället har vi en passiv opposition, och en ledning för Vänsterpartiet som ska försöka göra upp med socialdemokratins höger. Under tiden fortsätter moderaterna att vinna stöd genom att fördöma girighet bland bankerna och storföretagen. Enligt de senaste opinionsmätningarna har nu S-V-MP:s ledning på femton procent förbytts till ett försprång på 5% för borgerligheten, och 27% av väljarna har förtroende för Mona Sahlin.

Detta visar tydligt hur totalt arbetarrörelsens nuvarande ledning har misslyckats med att flytta fram rörelsens positioner i kamp mot krisen. Socialdemokraterna, LO:s och Vänsterpartiets ledare vägrar att mobilisera till strid och föra fram en offensiv vänsterpolitik. Ledningens passivitet riskerar att orsaka ett svidande nederlag i valet 2010, om inte en vänsteropposition inom arbetarrörelsen pressar ledarna vänsterut. Det är av omsorg till vår rörelse som vi i Socialisten manar till kamp för att arbetarrörelsen ska stå för en socialistisk politik.

Vi vet att byråkratin i arbetarrörelsen är välorganiserad, ständigt bryter mot fattade beslut och använder maktmetoder för att trycka tillbaka oliktänkande. Behovet av en principiell vänsteropposition inom arbetarrörelsen börjar bli allt mer uppenbart.

Under denna kris för kapitalismen kommer skillnaderna bli tydliga: mellan revolutionärer och reformister, mellan oss som alltid kommer ta strid för arbetarklassens intressen, och de som underkastar sig kapitalismens logik. Vill du kämpa för att arbetarrörelsen ska föra fram en socialistisk politik? Gå med i Socialisten!

Erik Andersson