Gå inte på bluffen!
Borgerliga politiker i Stockholms har gjort det till sitt paradnummer att skylla Stockholms läns landstings problem på skatteutjämningen. Därigenom försöker de dölja de verkliga orsakerna till kaoset som har uppstått i landstingets ekonomi. Det är ett klassiskt grepp som alltid har använts för att splittra och försvaga personal som är i ute i kamp för sina jobb och arbetsvillkor.
Enligt borgarna är det alltid andra giriga, slösaktiga arbetare (de där utanför Stockholm, de där som lever på socialbidrag, de där som överkonsumerar sjukvård) som är orsaken till att det tyvärr, tyvärr måste skäras ned och förstöras.
Är borgarna helt omedvetna om att hela världen har befunnit sig i en lågkonjunktur och en sprucken IT-bubbla? Enbart i USA har tre miljoner jobb försvunnit på kort tid. Naturligtvis måste detta även drabba Sverige och hela den offentliga sektorn. Fler arbetslösa leder till minskade skatteintäkter. Men att peka på det system som de så innerligt försvarar vill de förstås inte.
Själva bär de ett direkt ansvar för att underskottet är större i Stockholm än i något annat landsting. Intäkterna har sjunkit ännu mer här på grund av deras ofinansierade skattesänkning. Men derar ansvar sträcker sig längre än så.
1997 kostade hela sjukvården i Stockholms län 17.7 miljarder kronor. Fem år senare var det uppe i 27.5 miljarder enligt Jens Tjernström på Landstingsförbundet. Nästan en fördubbling. Trots att sjukvården är i stort sett den samma som (om inte sämre än) tidigare. Denna kostnadsökning har absolut ingenting att göra med skatteutjämningen.
Som jämförelse bör nämnas att de sammantagna kostnaderna för sjukvården i Sverige har varit nästan oförändrade sedan början av 90-talet (Socialstyrelsens Hälso- och sjukvårdsrapport, 2001). Och en sak är säker - de allra flesta anställdas lönekuvert har inte fördubblats på fem år. Vart har då pengarna tagit vägen?
Ett skäl till de ökade kostnaderna är att läkemedelföretagen har dragit ut mer och mer pengar ur den offentliga sektorn. Men det är inte heller något som förklarar varför speciellt just Stockholm ligger så risigt till. Problemet är att Stockholm har fått fungera som hela landets experimentverkstad för privatiseringar. Det säger sig självt att kostnaderna måste öka när privata företag plockar ut vinster och marknadsföringskostnader ur systemet.
Den så kallade överkonsumtionen av sjukvård beror inte minst på den "fria" etableringsrätten. Antalet privata specialistläkare har exploderat och hälften av dem finns på Norrmalm och Östermalm (Christer Persson och Morgan Johansson: Välfärd till Salu, 2001). Alla subventioneras av landstinget. Samtidigt har till exempel sjukvården i Södertälje och Nykvarn haft många vakanser och ofta varit tvungen att ta in dyra vikarier från uthyrningsföretag.
Borgarna har hela tiden dolt privatiseringskostnaderna bakom en rökridå. De hävdade till exempel att S:t Görans är Stockholms billigaste sjukhus, men landstingets egna revisorer upptäckte att S:t Görans kostar 30-45 miljoner per år mer en beräknat. Dessutom har S:t Görans fått stora konkurrensfördelar. Om konkurrensen hade skett på lika villkor så skulle kostnaden för S:t Görans drivas upp ytterligare 9% (Landstingsvärlden 5/03).
Det är ingen slump att Västmanlands landsting måste skära nästan lika mycket (6,3% av budgeten) som Stockholm (6.9%). Där har man ungefär lika stor andel privat primärvård som i Stockholm.
Privatiseringen av kollektivtrafiken är ett annat sorgebarn. Busslink, som tog över busstrafiken i innerstan, misskötte sitt uppdrag till den grad att man vid slutet av år 2000 hade ett underskott på 180 miljoner. SL har varit tvungen att pumpa in pengar för att få bolaget på fötter igen. Dessutom har vi förstås haft kaoset med Citypendeln. Peter Kronborg på TFK, Institutet för trafikforskning, har räknat ut att alla förseningar har kostat samhället en halv miljard kronor enbart under första året (Seko-magasinet, mars 2001).
Jonathan Clyne
Från Socialisten nr 66, december 2003
Privatvinst på ohälsa
"Efter många års uppslitande diskussioner rörande ägandet av läkemedelsföretagen har samhället accepterat att dessa ägs privat och eventuellt även är börsnoterade. Även i fråga om de privata läkemedelsföretagens vinster har representanter för såväl samhället som för samtliga politiska partier i Sverige accepterat deras rätt att ta ut höga priser för läkemedel. Detta har man gjort i övertygelsen om att företagens forskning leder till nya och bättre läkemedel. Läkemedelsföretagen använder emellertid större belopp för marknadsföring än för forskning och redovisar ändå större vinster än företag inom många andra industrigrenar. Ingen ifrågasätter heller att de som tillverkar sängar, sängkläder, belysning och annan utrustning för sjukhusen har rätt att få ersättning för dessa med en ofta väl tilltagen vinst."
Ur SBU - Statens beredning för medicinsk utvärdering i sitt remissvar till SOU 2002:31