Bloddrypande men ack så rörande
"Ingen såg när de flyttade in.
När polisen i december slutligen spårade åkaren som kört flyttlasset, hade han inte mycket att berätta. I hans journal för 1981 stod bara:»18 okt: Norrköping – Blackeberg (Sthlm)«.Kom ihåg att det varit en man och hans dotter, söt tjej.
»Och, jo förresten. Dom hade ju nästan inga grejer. Soffa, fåtölj, nån säng. Lätt körning, på det sättet. Och att … ja, dom skulle ha det på natten, då. Jag sa att det blir ju dyrare då med OB-tillägg och så. Men det var inget problem. Bara att vi körde på natten. Det var liksom det viktiga. Har det hänt nåt?«
Åkaren fick veta vad saken gällde, vem det var han haft i sin bil. Han spärrade upp ögonen, tittade på bokstäverna i sin journal. »Det var som fan …«
Munnen gjorde en grimas, som hade han gripits av avsmak inför sin egen handstil. 18 okt: Norrköping –Blackeberg (Sthlm) Det var han som hade kört dem. Mannen och flickan. Han tänkte inte berätta det för någon. Någonsin."
Som läsaren möjligen redan har gissat är föregående text taget ur John Ajvide Lindqvists debutroman från 2004; "Låt den rätte komma in", boksuccén som filmatiserades och nyligen gick upp på biograferna. Bokens huvudkaraktärer Oscar och Eli söker sig till varandra förenade i sitt utanförskap; den ena överviktig och mobbad av klasskamraterna, den andra av mer uppenbara skäl ensam och utan vänner, för evigt dömd att vandra på jorden som en vampyr. Vid sidan av huvudberättelsen löper ett par parallella historier med personer som då och då korsar vägen för Oskar och Eli.
Vid en första anblick kan man förledas att tro att boken är en skräckhistoria av ett traditionellt snitt (en vampyr, say no more!) om än i något så ovanligt som en svensk kontext. Men boken är så mycket mer än så. Skräcktemat fungerar snarare som en inramning till en historia om vänskap, kärlek och utanförskap i olika former (berättelsen är mångbottnad). Tyngdpunkten ligger på huvudpersonernas relation till varandra medan skräckinslagen mer fungerar som en transportsträcka, huvudsak blir till bisak om man så vill och det med rätta. För vad som gör boken så stark är den hjärtskärande gestaltningen av relationen mellan Oskar och Eli, två ensamma individer som bara har varandra i hela världen. Det innebär inte att boken inte innehåller flera ruggiga scener, särskilt mot slutet av berättelsen finns det med en riktigt obehaglig episod som av förståeliga skäl inte kom med i filmversionen.
Författaren beskriver karaktärerna med en väldig ömsinthet och en inlevelse som andra författare gott kan lära av. Om man vill kan man även läsa in en samhällskritik mellan raderna; mot det moderna samhällets storskalighet och förortens anonymisering av individen. Genom att placera händelserna i en svensk grå vardag lyckas Ajvide Lindqvist med konststycket att faktiskt få läsaren att tro att det har hänt i verkligheten. Eller som han själv skriver: " i övrig är allt som står i boken sant, även om det hände på ett annat sätt".
Ta en sömnig femtiotalsförort under senhösten, placera historien under 80-talets början, tillsätt en droppe socialrealism och släng in en barnvampyr och du får en mycket lyckad roman av John Ajvide Lindqvist.