Berlinmurens fall - en ögonvittnesskildring

För tjugo år sedan denna dag föll Berlinmuren ihop. Världen förändrades oåterkalleligt. Vågen av östeuropeiska revolutioner, Tysklands återförenande och Sovjetunionens kollaps åtföljde varandra tätt inpå. Världen omformades, vändes upp och ner. När muren öppnades gick den östtyska revolutionen över till att bli en kapitalistisk kontrarevolution dolt under tal om nationell återförening.

Tjugo år senare har mycket förändrats i öst, där Trabant-bilar spottade ut rysk bensinrök och dystra gråa byggnader efter stalinistisk utformning fyllde horisonten. Imponerande uppbyggnadsarbete och Mercedes-bilar kan man se överallt, fabriker har blivit anpassade eller nerlagda. Dessa och många andra förändringar välkomnas av nästan alla.

Västtysk lag och byråkrati ersatte östtysk lag och byråkrati, och faktum är att de flesta kapitalister i öst är västtyskar; mycket av byråkratin i öst har fyllts upp med västtyska tjänstemän som "vet hur saker ska göras". Den tyska monetära unionen förde den 1 juli 1990 med sig förbättringar i inköpsmöjligheterna (kvaliteten och urvalet av produkter). Men, hursomhelst, det östtyska samhället var inte fattigt 1989; statistiska data kan användas för att bevisa detta vad det gället hälsovård, utbildning, pensioner, bostadsyta, konsumtion av mat; tillverkningsindustrin producerade allt från pennor till missiler. Drygt 25 % av maskinverktygen i Sovjetunionen tillverkades i Östtyskland, som med tanke på att man länge suttit på kvalitativ produktionsteknologi var av en standard likvärdig eller nästintill med den bästa i världen.

Allt detta utan godsägare och kapitalister och trots den stalinistiska byråkratins enorma slöseri. Östtyskland var inte Östeuropas sjukling utan den starkaste planekonomin i världen. Tillverkningen av maskinverktyg, "produktionsmedlen", motsvarades inte av en jämförbar kvalitét på produktionen för konsumtion. Trots att underskott var ovanliga, var konsumtionsmarknaden väldigt begränsad i förhållande till den vidd av konsumtionsvaror som fanns i omlopp i väst. När muren öppnades blev denna skillnad outhärdlig. På sina första resor till väst-Berlin trodde många östtyskar att de hade kommit till någon sorts paradis. Bara några meter ifrån sina egna hem, fullt synlig från höghusen men förbjudet att besöka fram till du fyllt 60 år, fanns produkter från världens alla hörn levererade för att tillfredsställa alla möjliga tänkbara behov du kunde föreställa dig... den kapitalistiska världsmarknaden framställdes som en enda stor handelsmässa i Leipzig. Idag är besvikelsen över det kapitalistiska experimentet grundmurat - hur kan man annars förklara varför östberlinarna idag ger ett så förkrossande stöd till Vänsterpartiet i valen?

Den östtyska revolutionen 1989 orsakades av ett antal olika faktorer. Från rotesterna på himmelska fridens torg från april 1989 till dess kuvande den 4 juni isolerade det östtyska ledarskapet från de mer "reformerande" ledarskapen i Polen, Ungern och framförallt Gorbatjov i Sovjetunionen.

Sovjetiska tidskrifter som Sputnik hade under mer än ett år öppnat sig för rapporter om stalinistisk historieförfalskning, och en del hade täckning av särskilt känsliga ämnen för det östtyska Socialistiska enhetspartiets (SED:s) del. November 1988 publicerade Sputnik en analys som avslöjade att det tyska kommunistpartiet före nazisternas maktövertagande hade motsatt sig en enhetsfront med SPD för att stoppa Hitler. För det östtyska ledarskapet var Gorbatjov en förrädare då han tillät sådant omtalas, eftersom hela deras trovärdighet vilade på att vara en "antifascistisk stat". För att främja sig från Gorbatjovs "Glasnost" ("öppenhet") valde de att alliera sig med det kinesiska ledarskapet. SED:s ledarskap hoppades att en militärkupp i Moskva skulle komma till deras räddning och "få Sovjet att ta sitt förnuft tillfånga". Om det fanns människor som var beredda att protestera i Östtyskland blev de varnade när östtyska parlamentet tog en enhällig röst för att stödja nedslåendet av den "kontrarevolutionära revolten" på Himmelska fridens torg i Peking.

Ungern öppnade gränserna sommaren 1989 och många tusental östtyskar såg detta som deras chans att fly. Västtysk lag erbjöd alla östtyskar att få ett betydande bidragsstöd så fort de kom in i väst, då grundlagen i Västtyskland inte erkände Östtyskland och var utformat efter det officiella kallandet efter återförening som ett vapen i det kalla kriget.

Utvandringen av arbetare till väst ledde omedelbart till en kris i Östtyskland, och då förbjöd man resor till Ungern. För att förhindra andra vägar att nå Ungern förbjöd man också resor till Tjeckoslovakien och en atmosfär av kris fanns i luften.

Västtysk TV och radio med stationer, varav några drevs med amerikansk sponsring, såsom Radio i den Amerikanska Sektorn (RIAS) bombarderade östblocket med nyheter om deras mänskliga lidande. Vid den här tidpunkten i september 1989 bröt det ut små protester i Leipzig under parollen "Wir Wollen Raus!" ("Vi vill ut!"). Krisen hade lett till en utsplittring av intellektuella från SED:s ledarskap som började alliera sig med de få hundratalet dissidenterna som opererade via kyrkor. En allians för att initiera en offentlig dialog och diskussion formades runt "Neues Forum" ("Nya forumet"). Neues forum krävde reformer likt de Gorbatjov infört och diskussioner fördes i kyrkomöten på först ett hundratal personer, vilket kort senare ökade till tusentals. På gatorna gick de ut och skanderade, till skillnad från de tidigare protesterna, ”Wir bleiben hier!”, ”Vi stannar kvar!”. Detta var startsignalen för revolutionen.

Inom loppet av ett par veckor hade samhället i Östtyskland genomgått en totalt förvandling, från nästan total passivitet så började miljoner människor delta i det politiska livet; man kände spänningarna luften. På varje bar och arbetsplats, i varje hus och varje skola, förvandlades diskussioner som började som viskningar med ögon som smygtittar över axeln till öppna diskussioner, då atmosfären av stagnation ersattes med explosiva protester. Slagord som härstammade från demonstrationerna ekade överallt, ekade i öronen och sinnena på massorna. I Berlin var fyrtioårsfirandet av grundandet av Tyska Demokratiska Republiken den 7 oktober 1989 tillfället då fördämningarna brast och upproret intog huvudstaden. Gorbatjov anlände för att delta i de officiella firandena, vilket underminerade SED-ledarna och gjorde det extremt svårt att omedelbart kväsa det hela - då bör en demonstration bryta ut i Berlin... och utbröt var precis vad den gjorde.

Ett fåtal pionjärer i den lilla dissidentrörelsen hade sammankallat en demonstration på det gigantiska torget Alexander Platz. Tidigt på kvällen kom det dit hundratals ungdomar för att se vad som skulle hända. Demonstranterna blåste i visselpipor och plötsligt, från ett hundratal löst spridda människor samlades en demonstration med en kraft som bara en tid på randen av en revolution kan uppvisa. Polisen radade upp sig på led för att stoppa de demonstrerande, något polisen inte hade erfarenhet av, och man kunde se i ansiktsuttrycken på dem att de var skakade av händelsen. De stod framför bron för att skydda parlamentet och vid det här laget hade kanske två tusen demonstranter samlats och började kasta småmynt på polisen som en symbol för att de bara var betalda väktare för korrupta och repressiva byråkrater. Med en snabb och omfattande förändring i medvetandet stod ett scenario av uppror bara meter borta från statsmaktens centrum och en halvkilometer borta från Berlinmuren.

Demonstranterna tågade förbi Rosa Luxemburg-platsen mot de traditionellt röda arbetarklassområdena med nedgångna bostäder som kallas Prenzlauerberg. Där lutade folket ut genom fönstrena och gick med demonstranterna; känslan av makt var överväldigande. Demonstrationens frontlinjer konfronterades av Fria Tyska Ungdomen (FDJ) (den officiella statliga ungdomsorganisationen) ”ordningsstyrkor”. Dessa FDJ-led skingrades när 15 000 demonstranter med sina armar i vädret skrek som en man... "keine Gewalt!, Keine Gewalt! KEINE GEWALT!" "inget Våld, Inget Våld, INGET VÅLD!" Makten övergick till gatan. Längst upp på kullen började den hemliga polisen, STASI, att angripa slumpmässigt utvalda människor, orsakandes allmän förvirring och rädsla. Några av oss undkom genom bakgatorna och husen i området... Andra blev misshandlade... 1047 personer arresterades.

Två dagar senare, den 9 oktober, stod staden Leipzig på randen av uppror. De fördunklade detaljerna om dessa händelser förblir ett mysterium ända till denna dag. Vad vi känner till är följande: SED-ledarna beordrade armén att placera ut sig med maskingevär vid huvudkontoret för posten i Leipzig. SED-ledarna skickade folk för att varna fabriksarbetarna om oroligheter i stadskärnan den natten och att de borda avhålla sig därifrån. Den natten skulle "bråkmakarna" erbjudas att diskutera med smattret från maskingevären...detta kallade SED för "den kinesiska lösningen". När ryktet spreds på fabrikerna i Leipzig förkastade arbetarna uppmaningen att hålla sig borta, höll möten och avgick i marsch mot stadskärnan. Ungefär 50 000 människor gick med i protesten. Om en enda kula hade avlossats hade en väpnad resning blivit ett fullbordat faktum. Påståenden och motpåståenden har cirkulerat kring det datumet. Oturligt nog rapporterade i allmänhet inte oppositionsledarna om dessa händelser, då de fruktade att ett uppror skulle svepa över hela landet. SED:s oförmåga att beslutsamt handla för att krossa protesterna, deras reträtt från stridens hetta i sista minuten betydde i allmänhet att den byråkratiska statsapparaten kollapsade inifrån. Inga fler försök gjordes att använda våld.

Hela initiativet låg på gatans sida, den allmänna feststämningen uppvisades i gigantiska demonstrationer varje måndag under hela hösten och vintern 1989. De stora torgen i varje stad folkades med massmöten där ofta halva stadsbefolkningen närvarade. Högtalarna vrålade mot den härskande eliten; allt vad som var fel med den byråkratiska planeringen avslöjades och förkastades: misskötsel, korruption och diktatur. Under tidiga september förde den marxistiska tendensen vid det prestigefulla Humboltuniversitetet i Berlin fram slagordet "Rate Demokratie" ("Rådsdemokrati”). En aktionsgrupp grundades som accepterade alla den marxistiska tendensens krav. De kallade till ett massmöte med studenterna vid universitetet och vann en stor majoritet för att välja representanter för studenterna för varje klass, och för att upprätta landets första oberoende tidning. Den officiella ungdomsorganisationen FDJ:s makt gick om intet. Likt en löpeld spreds det till alla universiteten i Östtyskland, och till och med en högskola för militära officerare etablerade ett soldatråd för att söka efterlikna studenternas handlingar.

November... händelserna rörde sig fort som blixten... politiska partier och rörelser växte upp som svampar. Inuti SED talade genuina kommunister ut. Nästan alla organisationer och partier av betydelse stod för en planerad ekonomi, socialism och demokrati. Demonstranter sjöng Internationalen och ställde kravet på en "demokratisk socialism". Om Marx hörde man sägas: "han skulle ha vänt sig i graven om han såg vad de har gjort i hans namn". Fram till tidiga november 1989 hördes inte en enda röst ropa efter marknadsekonomi eller rivande av Berlinmuren. SED-ledarna handlade och Honnecker avsattes, men ersattes av Egon Krenz, en ärkestalinist och en av de huvudsakliga apologeterna för massakern vid Himmelska fridens torg i partiets ledarskap. Hans Dracula-liknande drag bidrog till att göra honom en ledare vars tid inte sträckte sig längre än några veckor.

Makten låg på gatorna... den helt enkelt låg där inom grepphåll, om det hade funnits ett medvetet handlande ledarskap...den sorgliga historien som förenar många av nittonhundratalets revolutioner. En demonstration på ungefär en halv miljon vällde fram genom Berlin den 4 november 1989, och en vision om ett nytt samhälle framfördes till folket.

Stephan Heym skrev:

"Kära vänner och medborgare, det är som om ett fönster har slängts på vid gavel efter alla år av stagnering i andligt, ekonomiskt och politiskt liv, efter åren av bedövning kastar vi av oss alla fraser och byråkratisk godtycklighet, officiell blindhet och dövhet. Vilken förvandling!

För mindre än fyra veckor sedan upprättades här runt hörnet plattformar, där en arrangerad marsch spelades upp för de ”nobla”. "Och idag! Idag och här, är vi församlade av fri vilja för frihet och demokrati och för en socialism värdig dess namn!

"En person skrev till mig, och han talade sanning... Under de gångna veckorna har vi överkommit vår oförmåga att tala och nu är vi i processen att lära oss det rätta sättet... och detta...och detta, vänner...i Tyskland...där framtill nu så många revolutioner har förletts och där folket alltid förblev tysta under kaisern, under nazisterna och även senare...”

Heiner Müller Actor förkunnade grundandet av ett "Initiativ för att bilda självständiga fackföreningar" inför upp till 500 000 människor, under inflytande av den marxistiska tendensen. Müller läste upp kraven:

"Vi vill delta i alla beslut om målsättningarna och formerna för produktionen - från fabriken till folkets parlament. Detta inbegriper val och återkallande av alla funktionärer i staten, inklusive bl.a. ledare på fabrikerna"

Enligt kamrater inuti den östtyska armén förberedde armén inför ett uppror av demonstranterna den 4 november. Faktum är att detta troligen var den sista dagen som en sådan resning hade kunna ägt rum och lyckats. En kamrats militära enhet hade diskuterat saken och kommit fram till att om de skulle kallas in för att attackera protesten skulle de vägra att agera. Hade ledarna för demonstrationen manat till att ockupera TV, radio och pressen kunde en fredlig politisk revolution ha stått på dagordningen.

Nästa dag, den 5 november 1989... det kallades till massmöten av SED-ledarna för att avleda trycket underifrån. Framför Berlins stadshus ställde sig en gammal socialistisk talare upp och till stormade applåder sade han: "Lenin sade att revolutionen blir till när härskarna inte kan härska på det gamla sättet... och folket vägrar låta sig styras på det gamla sättet.”

En arbetare gick upp till podiet och sade vad jag hörde för första gången den gången: "Vi måste riva ner Berlinmuren", vilket han fick väldigt lite applåder för, och sen gjorde han en brasklapp till uttalandet genom att säga "Vi kan ersätta den med ett stängsel". Skälet till tveksamheten hos stora delar av befolkningen att resa frågan om Berlinmuren var att folket visste att borttagandet av muren skulle medföra kapitalism. Vid det här stadiet ville inte massorna det.

Ledarskapet för SED var livrädda, för de visste att ilskan inte kunde hållas tillbaka och de kände till den tidigare historien om sådana anti-stalinistiska uppror. Den "kinesiska lösningen" var nu omöjlig... så, för att rädda sina egna skinn... beslöt de att öppna Berlinmuren och på så sätt beredde man väg för kapitalismen.

Heiko Khoo

Översatt av Daniel Nordström