Bebistrumpeterna och kapitalismen
Två treåriga tjejer, Hanna och Malin, pysslar om varsitt långt papprör som sina bebisar. Hanna börjar ”tuta” i sitt papprör/bebis. Hon är förtjust i ekoeffekten. Hon trippar taktfast bort en bit samtidigt som hon tutar. Hon vänder och går tillbaka samtidigt som hon vaggar till sitt tutande. Malin tutar också och det står mitt emot varandra ett tag och jammar. Sedan är rören bebisar igen och de båda springer iväg för att fortsätta leken i ett annat rum.
Barn tar till sig verkligheten med alla sinnen - de tittar, luktar, smakar, lyssnar, bankar och använder sin fantasi för att på alla sätt utforska den. I aktiviteterna förenar de kropp, själ, verklighet, fantasi, känslor och kreativitet i en helhet. De tar inte bara till sig de vuxnas kultur utan skapar aktivt sin egen kultur och identitet.
Den norske författaren Jon-Roar Bjørkvold har ägnat många år till att studera barns kulturskapande. Bjørkvold visar i boken Den musiska människan (2005) hur denna kultur har gemensamma drag över nationsgränserna. Musisk är det begrepp Bjørkvold använder för att beskriva förmågan till skapande aktivitet som förenar verklighetens olika aspekter.
Pedagogen Howard Gardner har kritiserat den vuxna kulturens fokus på det logiska intellektet. Han menar att det finns en mängd andra sätt att vara intelligent på. Jon-Roar Bjørkvold håller med i kritiken, men menar att Gardeners alternativa synsätt splittrar verkligheten. ”I stället för att tala om flera intelligenser, är det enligt min mening bättre att betrakta dem som olika modaliteter av ett och samma fenomen – människans totala musiska intelligens” skriver Bjørkvold.
Musisk födelse
Barns musiskhet är inte ett inneboende väsen utan ett uttryck för hur verkligheten faktiskt ser ut – den är sammansatt. Barnens känsla för rytm finns inte inneslutet i ett rytmiskt sinne utan har enligt Bjørkvold sin rot i hjärtslagen och det rytmiska gungandet i mammans mage. Barnet blir sedan kulturskapande i ett lekfullt samspel med mamman och andra vuxna.
Bjørkvold beskriver barnets utveckling utifrån dess samspel med omgivningen – dess ekologi. Han inspireras av författaren Edith Cobb som i sin bok The Ecology of Imagination in Childhood (2004), skriver: ”Barnets värld är inte uppdelat i naturligt och artificiellt. Den består av den information som omgivningens stimuli sänder ut. Barnet är, som levande organism, mottagligt på alla nivåer /.../ Livet blir en fråga om ömsesidighet – ett funktionellt samspel med omgivningen – som är lika närande för liv och form som för kropp och själ.”
Kulturell drabbning
Barnens kliv in i skolans värld blir en drabbning mellan barnens musiska kultur och en vuxen omusisk kultur, där barnen, genom att de saknar samhällelig makt, är dömda till underordning. I skolan betraktas barnen utifrån vad de saknar i förhållande till vuxenkulturen, i stället för utifrån sin kulturella rikedom. Detta är en djup tragedi och ett stort slöseri. Bjørkvold skriver: ”Den självständiga kunskapsprocessen splittras sönder när barnen förlorar styrning och kontroll över sin tillvaro. Påfrestningarna hotar identiteten med oräkneliga följder. En av dem är att lärandet tar skada; för att inhämta kunskap måste individen känna sig fri.”
Det är inte bara kunskapsprocessen utan människans självbild och verklighetsuppfattning som splittras sönder i den dominerade västerländska kulturen. Vår värld blir förvrängd och ersätts av ett distanserat, rationellt och abstrakt förhållningssätt till livet. Men människan fortsätter att behöva de musiska aspekterna i livet, det musiska fortlever och återföds som en marginaliserad, men ytterst viktig strömning. Barnets lekande sinne är grunden för varje konstriktning.
Musisk vuxenkultur
All vuxenkultur är inte omusisk. I kontrast till den omusiska kulturen i Norge, USA och Ryssland som Jon-Roar Bjørkvold fördjupat sig särskilt i beskriver han afrikanska kulturer som är musiska. Bjørkvold använder swahilins ord för trumma - ngoma - som en benämning för den musiska totalupplevelsen, eftersom ordet samtidigt betyder både musik, dans och fest. På swahilin innebär att lyssna – sikia – att använda alla sina sinnen för att ta in verkligheten.
Ett annat exempel på musisk kultur återfinns hos det indiska ursprungsfolket Nyaka. Antropologen Nurit Bid-David beskriver hur Nyaka i sin högtid pandalu manifesterar samspelet mellan människor och natur ("Animism" revisited: On personhood, environment and relational epistemology, 1999). I gester och tal förkroppsligar en grupp festdeltagare djur, växter, och stenar medan andra ger sig in i ett gemytligt samspråk med dessa. Samtalet håller festligheterna igång. Det hela har uppenbara likheter med barns rollekar. Barn lär sig inte genom ett distanserat inhämtande av abstrakta kunskaper, utan genom att med alla sinnen kasta sig in i handlingarnas centrum.
Samhällets och kulturens tudelning
Vad är det då som gör att musisk dominans är undantag bland vuxenkulturer? Medan det musiska är ett uttryck för en värld av ömsesidiga samband kan man fråga sig vad det omusiska är ett uttryck för.
Bird-David beskriver Nyakafolkets kultur och andra liknande kulturer som samhällen med ett stor mått av kollektivism och jämlikhet. Det samma kan vi säga om de afrikanska samhällen som Bjørkvold skriver om men så är inte fallet i vår egen västerländska värld.
Den vetenskapliga rationella kulturen brukar spåras tillbaka till Aristoteles och det antika Grekland, där kroppsarbetet, genom att folkmajoritet förslavades, underordnades hjärnas arbete. En omusisk kultur kan alltså ses som ett uttryck för den sociala tudelningen av samhället. Särskilt revolutionerande var kapitalismens framväxt, som ökade klyftorna drastiskt, och skapade en än mer individualiserad och specialiserad kultur. Kapitalismen ledde vidare till att Europa koloniserade resten av världen. Bjørkvold drar paralleller mellan européernas sätt att dominera andra kulturer och hur den vuxna kulturen dominerar över barns kultur.
Kulturellt motstånd
Frågan om vad som är en musisk människa riskerar att bli missledande. Den kan nämligen peka mot ett individualiserande av begreppet. Men Bjørkvold beskriver musiskhet, inte i första hand som en personlig egenskap, utan som något kollektivt kulturellt. Musiskhet uttrycker den sammansatta värld vi alla lever i, men som den västerländska kulturen fjärmar oss ifrån. Musiskhet innebär att vara öppen för sammanhangen, en närvarande och kreativ inställning till verkligheten. Den gör att varje generation av unga har en särskild förmåga att bidra till en utveckling och en omdefiniering av vår föreställningsvärld och vår kultur. Detta är vad Malin och Hanna visar prov på med sina bebistrumpeter.