Barnens kris

I Storbritannien öppnas inom kort det första fängelset för barn i åldern 12 – 14 år. Det är ett groteskt monument över ett samhälle i kris. Vad tror beslutsfattarna att de kommer att uppnå med detta? Snälla barn?

Barnen har fått betala ett högt pris också i Sverige under 90-talets "ekonomiska sanering".

Barn har ingen makt. De har inte ens rösträtt. De är helt beroende av föräldrar, anhöriga och samhället för sin överlevnad. Mår föräldrarna dåligt för att de inte har arbete känner barnen det. Är föräldrarna pressade och jagade p.g.a. det hårdare tempot på arbetsplatserna – och det är de – märks det i familjerna. Och tas beslut om större dagisgrupper och skolklasser så får det samma följder: Barnen hinns inte med. Undersökningar visar att barnens kontaktnät, personer som de älskar och tror älskar dem, glesnar. Är det underligt att det blir allt oroligare i skolor och daghem?

Så sent som för ett halvår sen fick jag som kommunalanställd på ett seminarium om kvalitetsarbete höra att mindre personal på daghem mycket väl kunde kombineras med högre kvalitet. Det är ren lögn. Tvärtom har barnomsorg och skola slutat att erbjuda skyddsnät när dessa behövs som mest. Kuratorer och skolpsykologer avvecklas. Skolsköterskorna har ungefär dubbelt så många att ta hand om som de själva anser vara rimligt (Kommunaktuellt, 12/3 1998). Övrig personal går ofta på knäna.

Attackerna på den offentliga sektorn under 90-talet har fört de utsatta barnen till de psykiatriska mottagningarna i en aldrig tidigare skådad omfattning. Tidningen Vi redovisade i december 1997 läget runt om i landet:

Totalt i landet har nyanmälningarna till barnpsyk ökat med 65% de senaste fem åren. Många mottagningar rapporterar en 100-procentig ökning. På de slutna klinikerna är det alltid fullbelagt. Enligt skribenten, Stig Edling, säger alla som han talat med att det aldrig varit värre. Antalet barn med klarlagda missbruk ökar enligt en undersökning i Malmö. Och, värst av allt, antalet ungdomar och barn med självmordstankar ökar. Chefen för PBU (Psykiska Barn- och Ungdomsvården) i Södertälje förklarar att var tredje som uppsöker mottagningen har självmordstankar. Den siffran bekräftas från andra håll i landet. Det betyder att av de 30 000 barn som nyinsjuknar varje år funderar 10 000 på att ta livet av sig.

Som om inte det skulle räcka visar en artikel i Kommunaktuellt (26/3 1998) att bland unga invandrarpojkar stannar det inte vid grubblerier. För 15-18-åringar med utomeuropeiskt ursprung är självmord den vanligaste dödsorsaken.

Köerna blir allt längre till barnpsyk, för naturligtvis har inte heller den här verksamheten förskonats från besparingar. Men precis alla som uttalar sig om barnens försämrade psykiska hälsa säger samma sak: Problemen kan inte lösas enbart genom ökade resurser till den psykiska vården. Det är framför allt daghemmen, skolan och föräldrarna som behöver mer pengar och tid.

Det är tveksamt om de nedskärningar som gjorts inom skola och barnomsorg är ens ekonomiskt försvarbara. Barn med psykiska problem löper större risk att råka illa ut som vuxna. Slutna vårdplatser inom psykiatrin, på behandlingshem eller fängelser kostar mellan 2000 och 3000 kr per dygn.

Fast varför vänta tills de är vuxna? Man kan ju göra som i England – slänga in dem i fängelse direkt. Där kommer i alla fall det privata bolaget som driver fängelset att tjäna pengar.

Kerstin Alfredsson

Från Socialisten nr 32 maj 1998