Barn som spårlöst försvinner
Många överlevare från det som lite missvisande kallas ”rituella övergrepp” har berättat om barn som dödats. För det mesta leder det inte till några rättsfall, eller annan typ av offentlig uppmärksamhet. I några fall har det uppmärksammats, som i Södertäljefallet eller fallet med ”incestdömde Ulf”. I dessa fall har individer i media syrligt kommenterat att det är egendomligt att någon kan påstå att barn mördas, då det inte finns några barn som har försvunnit.
Detta är ett nonsensresonemang. Det behövs bara lite eftertanke för att inse det. Det går att föda barn utan att det registreras, det går att smuggla in barn i Sverige, och dessutom försvinner barn från flyktingförläggningar.
Det senare har uppmärksammats till och från. Till exempel visade Metro den 29 december 2005 att av de 350 barn från olika nationaliteter som kom ensamma och sökte asyl i Sverige detta år försvann 126. Anmärkningsvärt nog uppmärksammades inte dessa häpnadsväckande fakta av övriga media, med undantag för de kinesiska barn som försvann.
Men här tänker jag fokusera på de avslöjanden som bland annat publicerades i
Aftonbladet tio år tidigare.
Den 18, 19 och 20 april 1995 publicerade Aftonbladet en serie av artiklar av
Per-Ola Ohlsson om hur barn olagligt adopterades från Polen. Efter dessa
artiklar följde endast – tystnad.
I de första artiklarna från den 18 april avslöjades bland annat skillnader
mellan den polska och den svenska adoptionsstatistiken. Under ett års tid
registrerade den polska statistiken att 141 polska barn hade adopterats av
svenskar. Under samma period var samma siffra i den svenska statistiken 109
barn. 32 barn hade alltså "försvunnit på vägen".
Dessutom visades det hur lätt det var att arrangera illegala adoptioner från
Polen. En reporter lyckades köpa ett barn av en polsk kvinna. Barnet skulle
överlämnas i en skog i Lodzområdet. Inga frågor ställdes. När barnet skulle
överlämnas förklarade journalisten att han hade ändrat sig.
Den 19 april redovisade samma journalist hur han vid ett besök på den svenska
ambassaden fick en lista på 200 advokater som skulle kunna ordna adoptioner på
ett smidigt sätt. Det visade sig att två av personerna på listan hade dömts för
arrangerandet av olagliga adoptioner. Märkligt nog förnekade svenska ambassaden
att de överhuvudtaget överlämnat någon sådan lista.
Den 20 april intervjuades två polska kvinnor som olagligt hade adopterat bort
sina barn till svenskar. En av dem lämnade över sitt barn till en svensk kvinna
som endast gick under förnamnet ”Lena”. I det andra fallet trodde kvinnan att
det fanns ett lagligt juridiskt beslut på adoptionen. Hon hade träffat personer
som utgav sig för att vara jurister, och det hade verkar lagligt. Men de polska
myndigheterna förklarade senare att det inte fanns några som helst papper på
detta.
Lika lite som när det gällde barnen på flyktingförläggningarna följdes detta
avslöjande upp ordentligt.
Om svenska barn hade försvunnit på detta sätt hade det blivit
världskrigsrubriker. Men i dessa fall ledde det till ett närmast sömnigt
ointresse. Uppgifterna dementerades inte men de följdes inte heller upp.
Andra typer av i sammanhanget relevanta kusliga uppgifter publiceras då och då.
Till exempel redovisade Aftonbladet 23/9 2006 att den polska
polisen utredde en härva där prostituerade kvinnor tvingades föda barn åt
pedofiler.
Allt detta har inte hindrat program som Dokument Inifrån och Uppdrag
Granskning, för att inte tala om mindre seriösa skriftställare som Jan Guillou,
att triumferande slå fast att ”inga barn försvinner”. Därför kan överlevares
berättelser fnysande avfärdas, och en person som Eva Lundgren, som trott på
sådana berättelser, också vederbörligen avfärdas.
Missförstå mig inte – jag påstår inte att det finns bevis på att barn har
mördats i organiserade sadistiska ritualer i Sverige. Det finns inga sådana
bevis. Men en av anledningarna till att det inte finns några bevis SKULLE KUNNA
VARA att den här typen av uppgifter aldrig utreds noga. Då och då vågar någon
undersökande journalist ta tag i sådana frågar – och sedan tar tystnaden vid
igen.
Så länge frågan inte har utretts grundligt och seriöst går det inte att med
någon trovärdighet kategoriskt avfärda de som säger sig ha bevittnat just hur
barn har mördats i organiserade former.
...............................................
Marx och exploateringen av barn
En sak jag som många inte vet är hur stor del av Marx Kapitalet som handlar om barnarbete. Marx beskriver med en lång rad exempel den hänsynslösa exploateringen av barn i 1800-talets industrier.
Att dessa barn gradvis bröts ner, blev sjuka, och
ofta dog, bekymrade inte fabrikernas ägare som vältaligt förklarade varför det
var nödvändigt för ekonomin. Och de vakter som såg till att barnen inte fick
somna eller lämna arbetet verkar ofta ha sett det som en självklar
arbetsuppgift.
På sätt och vis hänger saker ihop. Det gemensamma för den industriella exploateringen
av barn i 1800-talets Europa (som ju fortsätter idag i många länder i tredje
världen!) och den sexuella exploateringen av barn är att barnen i bägge fallen
ses som enbart ett redskap för att tillfredställa vuxnas ”behov”. Att ”behoven”
i det ena fallet är renodlat ”ekonomiskt”, i det andra fallet framförallt
”sexuellt” eller sadistiskt kan inte skymma likheterna – cynismen, grymheten,
bristen på elementär medkänsla.
I klassamhällen drabbas alltid de som står längst ner i hierarkin hårdast. Och allra längst ner i dessa hierarkier står nästan alltid barnen. Under kapitalismen tar sig dessutom exploateringen av barn organiserade, industriella uttryck. Även i detta finns det likheter mellan det kapitalistiska barnarbetet och de välorganiserade nätverken som ligger bakom trafficking och barnsexhandel.
Den tidiga kapitalismen utvecklades på bekostnad av för alltid förstörda barn, som ofta dog innan de nådde vuxen ålder. Vi kan säga att det var andra tider då. Men i grunden finns samma cynism och likgiltighet för barnen på många håll idag. Fast det ofta sker i det fördolda, tystas ned, eller slätas över.