Bäddat för konflikt i avtalsrörelsen
Kampen mot försämringarna i A-kassan har skakat om fackföreningsrörelsen. Wanja Lundby-Wedin och Erland Olauson har i ett gemensamt uttalande beskrivit det som ett "uppror" och det kraftigaste man upplevt på 15 år. LO-ledningens förhoppning om att dämpade och tillbakahållna protester mot A-kasseförsämringarna skulle ge en lugn inledning på avtalsrörelsen har slagit bakut.
Medlemmarna har sett att det går att pressa ledningen att ta kamp, man har sett att det finns en styrka i demonstrationer som genomfördes bl a den 14:e december, men genom att ledningen agerade för lite och för sent har striden om A-kassan temporärt förlorats. Den frustration, ilska och kamplust som väcktes under striden om A-kassan har inte förbytts i passivitet och demoralisering, den har istället spillt över i avtalsrörelsen.
Trots att hela arbetarrörelsens historia visar att framsteg vinns genom kamp är precis den motsatta idén förhärskande inom arbetarrörelsens ledningen.
Man tror att man kan vinna förmåner som tack för att man avstår ifrån kamp. Det är mer än bara en tillfällighet att LO-ledningens, inledningsvis, förbluffande lama protester mot försämringarna i A-kassan sammanföll med regeringens kovändning i Vaxholmsfrågan, där man åkte till EG-domstolen för att oväntat rakryggat försvara Byggnads, kollektivavtal och "den svenska modellen".
Som vi förklarat i tidigare artiklar finns en strävan till "social pakt" mellan den borgerliga regeringen och den fackliga ledningen. Nu kom dock klasskampen emellan. Under alla omständigheter är uppgörelser, hur "pragmatiska" den må upplevas, med den borgerliga regeringen förkastliga. LO behöver inte Littorin som försvarare av svenska kollektivavtal i Strasbourg. I försvaret av kollektivavtalen kan fackföreningsrörelsen i längden ändå bara förlita sig på sin egen styrka.
Den avtalsrörelse som inletts berör nästan tre miljoner arbetare i både privat och offentlig sektor. Det här är en avtalsrörelse som till stor del kommer att definiera den kommande perioden. Uppladdningen på båda sidor är stor.
Ett märkligt tecken på att kampviljan inom arbetarklassen är bibehållen från striden kring A-kassan är just att många som fått pressad privatekonomi av den höjda avgiften, istället för att gå ur facket, går ur A-kassan! Förbund som Metall rapporterar stigande medlemssiffror och Hotell & Restaurang ska ha en extra kongress för att införa en stadgeändring där utträde ur A-kassan med bibehållet fackligt medlemskap ska tillåtas. Detta är en liten men inte helt obetydlig detalj som visar hur arbetarklassen uppfattar de fackliga organisationer som klassens försvarsorganisationer och hur hög medvetenheten om vikten att vara organiserad är.
Men på andra sidan förbereder man också avtalsrörelsen. I kvarteren kring Nybroviken, runt den gamla SAF-borgen, vässar man knivarna. Det man på den privata industrisidan vill genomdriva är så kallade "öppningsklausuler". Idén har man fått från Tyskland och går ut på att i de centrala avtalen "öppna upp" för att man lokalt ska kunna komma överens om sämre villkor. Detta är en briljant konstruktion där kollektivavtalets värde inte ska försvaras av en stark facklig centralorganisation med konflikträtt, utan av lokala klubbar utan konflikträtt och ständigt utpressade med hot om utflyttning eller nedläggning.
Resultat i Tyskland har inneburit att var femte arbetsplats har sämre villkor än vad branschavtalet säger. På sikt sjunker också kollektivavtalstäckningen. I Tyskland omfattades 72% av alla arbetare av kollektivavtal 1995. Tio år senare är siffran ner på 59%. Man kan förstå varför arbetsgivarna är sugna på den modellen.
Jonas Milton, VD i arbetsgivarorganisationen Almega, beskriver "öppningsklausulerna" så här: "Det ideala kollektivavtalet liknar en tunn skiva schweizerost med många stora hål i. Den tunna skivan kan innehålla allmänna villkor om till exempel anställningsformer, pensioner, arbetstider, liksom anvisningar om hur den lokala processen ska gå till. Där hålen finns kan de lokala parterna träffa överenskommelser. Målet för Almega är att lönebildningen på sikt sker helt lokalt på varje företag, att kollektivavtalen blir 'sifferlösa' ".
Poängen med denna konstruktion är att hålen aldrig kommer bli tilltäppta.
Vilket intresse har arbetsgivaren att gå med på lokala förmåner utöver det centrala avtalet? Och vilka maktmedel har en till fredsplikten bunden lokal klubb att tilltvinga sig ett lokalt avtal med arbetsgivaren. Arbetsgivaren kan lugnt luta sig tillbaka med korslagda armar och låta schweizerosten förbli en schweizerost.
Den andra fronten arbetsgivarna kommer att gå fram på är ingångslönerna/lägsta lönerna/minimilönerna, där man tvärt emot LO-förbunden, kräver sänkta nivåer. LO-förbundens krav på höjda lägsta löner varierar mellan 910 - 1 400 kr/mån. Jonas Milton säger att "Det känns som rena 80-talet. LO fläskar i på nivåer som är helt orealistiska. Tvärt om vill jag att ingångslönerna sänks."
Enligt Svenskt Näringslivs VD Jan-Peter Duker "skickar LO-förbunden i och med sina krav en tydlig signal om att de endast ser till sina egna medlemmars intressen och inte alls bryr sig om alla". Ja, det ligger något i den iakttagelsen. Det är en ruskig egoism hos de över två miljoner LO-anslutna som vill se största höjningarna för de lägst avlönade.
Även inom den offentliga sektorn är fack och arbetsgivare på kollisionskurs. Den enda som verkar hoppfull är Kommunals förbundsordförande Ylva Thörn som är "väldigt överraskad över arbetsgivarens positiva inställning" och tycker sig ha fått "budskapet från arbetsgivaren att det finns pengar" och "att det nu är upp till bevis som gäller från arbetsgivarens sida" (Kommunals hemsida 070112). Samma dag redovisar Kommunals hemsida att motparten Sveriges Kommuner och Landsting sagt nej till alla kommunals 18 prioriterade krav.
Tvärt emot ett av Kommunals viktigaste krav om att lägsta lönerna ska höjas upp till 16 200 kr/mån (från dagens 13 800 för outbildad och 15 000 för
utbildad) vill arbetsgivarna ha status quo - oförändrade nivåer. Markus Gustafsson, chef för avdelningens för arbetsgivarpolitik på Sveriges Kommuner och Landsting, säger inte bara nej till kravet, utan också att "Det är viktigt att lägstalönerna inte höjs."
Det är upplagt för konflikter i denna avtalsrörelse. Frågorna om 'öppningsklausuler' och lägsta lönerna är de med mest sprängkraft, men konflikter kan egentligen utlösas i vilken fråga som helst. Trycket underifrån att förbunden inte får backa är stark.
På arbetsgivarsidan har tuppkammen rest sig efter den borgerliga valsegern. På arbetsgivarsidan kan man t o m vara intresserade av att provocera fram en begränsad konflikt för att få igång ett 'ramaskri' kring den fasansfulla fackliga konflikträtten, med tydlig adress till den borgerliga regeringens egna lilla Thatcher - Maud Olofsson.