Att bygga en ny och bättre värld
Sensommaren 1909 hade medlemmarna fått nog av arbetsgivarens lönesänkningar och lockouthot. LO kunde inte längre hålla tillbaka kampen. Den 4 augusti gick samtliga LO-förbund ut i en allmän strejk. Hänförelsen och kampviljan bland medlemmarna var stor. Trots motgångar, ekonomisk katastrof och trakasserier från arbetsgivarna höll de strejkande ut och visade enormt mod. När strejken efter en månad avslutades skedde det över huvudet på medlemmarna.
För att förstå situationen måste man gå tillbaka några år.
Storstrejken sju år tidigare, 1902, hade varit en väldig kraftmätning i samhället. Socialdemokraterna och LO hade utlyst generalstrejk under tre dagar i maj då riksdagen behandlade ett förslag till utvidgad rösträtt som var långt ifrån den allmänna och lika rösträtt som arbetarrörelsen länge kämpat för. I princip hela Sverige stannade, inte enbart fabriker och byggen utan även samhällsservice som spårvagnar och sophämtning. Den som ville få något arbete utfört var tvungen att vända sig till strejkkommittén och begära dispens. Som i alla generalstrejker ställdes frågan om makten över samhället på sin spets. Alla kunde se att det i praktiken var Socialdemokraterna och fackföreningarna som styrde landet. Situationen skrämde borgarklassen och var en av orsakerna till att arbetsgivarna några månader senare slöt sig samman och bildade Svenska arbetsgivareföreningen och Verkstadsföreningen.
Arbetsgivarna hade under senaste åren fått allt svårare att stå emot den fackliga kampen, kravet på att få bilda fackföreningar och träffa kollektivavtal. I fråga efter fråga hade arbetarna flyttat fram sina positioner, fått högre lön och kortare arbetstid. Genom att själva organisera sig ville de nu vända utvecklingen till sin egen fördel. De flesta arbetsgivare blev 1902 tagna på sängen av arbetarnas beslutsamma och välorganiserade deltagande i generalstrejken. De som gick i strejk blev inte straffade - med ett viktigt undantag. John Bernström, direktör för AB Separator i Stockholm, bestämde sig för att ge arbetarna en läxa. De anställda på företaget hade enhälligt beslutat att delta, men för säkerhets skull skrev de gemensamt på en begäran om permission för tre dagar. Direktören hänvisade till ordningsreglerna som sa att frånvaro mer än två dagar straffades med avsked. Alltså avskedades alla strejkande med budskapet om att ifall de ville söka arbete igen efter strejken så skulle cheferna avgöra vilka som skulle få återanställning. Arbetarna beslöt att ingen individuellt skulle söka arbete. Konflikten trappades upp med sympatilockout från andra företag vilket drev Socialdemokraterna och LO till kapitulation utan villkor. Denna direktör Bernström inte bara hyllades som en hjälte inom borgarklassen utan valdes också till ordförande för Verkstadsföreningen.
Striderna fortsatte 1903 i en rad öppna konflikter. Vad man kan se är att arbetsgivarna nu förbereder sig allt bättre. Tidigare hade de tagit för givet att de endast behövde meddela sin order om lönesänkning eller längre arbetstider, nu har de lärt sig att risken är stor att arbetarna är organiserade och gör motstånd. I Stockholm försåg sig stuveribolagen med strejkbrytare innan man presenterade sitt krav på sänkta löner för hamnarbetarna, från 50 till 40 öre per timme. Genom stöd från övriga fackföreningar och ständiga demonstrationer mot strejkbrytarna lyckades hamnarbetarna gå segrande ur striden.
På Hvilans mekaniska verkstad trappades också en konflikt upp på ett sätt som visar att arbetsgivarna tog varje chans att försöka knäcka fackets kampvilja. När åtta gjutare under våren hade fräckheten att begära fem öre mer i timmen lockoutade Verkstadsföreningen anställda på alla arbetsplatser i hela Skåne. I juli utvidgades lockouten till att gälla hela landet och en förlängning av den ursprungliga konflikten pågick ännu 1905.
Under 1904 avgick facket med segern i konflikt efter konflikt. Arbetsgivarna var åter på reträtt och tvingades acceptera både föreningsrätten och kollektivavtal. LO skriver i sin årsberättelse att det i det närmaste råder krigstillstånd i många delar av landet. Och än mer tillspetsat skulle det bli.
1905 var ett år då det verkligen jäste i Sverige. Redan på nyåret nådde nyheter fram om den revolutionära utvecklingen i Ryssland och den blodiga söndagen. Runt om i landet utlystes demonstrationer och hölls möten. Entusiasmen över att vanliga arbetare bildade sovjeter och lokalt tog makten var stor liksom vreden över militärens ingripande mot den fredliga demonstrationen den 22 januari som gick till Vinterpalatset för att be om tsarens hjälp.
I april la högerregeringen fram ett lagförslag, Åkarpslag nr 2, som i princip skulle förbjuda strejker i samhällsnyttiga företag och bland kommunanställda. Den första Åkarpslagen, som kriminaliserade alla försök att övertyga arbetskamrater att delta i strejk eller att försöka hindra strejkbrytare, hade varit i flitig användning och skickat många strejkande i fängelse. Ilskan över det nya lagförslaget blev därför stor. Överallt restes kravet på att högerregeringens provokation skulle mötas med en ny storstrejk.
Den 4 april hölls protestmöten runt om i hela landet och i Stockholm avslutades mötet ute vid Lilljansskogen med en spontan demonstration genom staden. De uppretade arbetarna lyckades två gånger ta sig igenom polisens avspärrningar och ta sig fram både till stadsministerns och till justitieministerns bostäder. Till första maj inkallades soldater som med skarpladdade vapen skulle hindra "en rysk utveckling" i huvudstaden. Trots att första maj demonstrationen genomfördes lugnt och värdigt kan man föreställa sig att tanken på, vad som hade kunnat hända, höll den härskande eliten vaken på nätterna.
När lagförslaget behandlades i riksdagen föll det med två rösters övervikt. Konflikterna fortsatte under 1906 då regeringen presenterade ett nytt rösträttsförslag som väckte lika starka protester som 1902. Återigen restes kravet på storstrejk för rösträtten. Trots påtryckningarna lyckades partiledningen skjuta på den extra kongressen till 1907 då den hölls i största hemlighet. Efter debatt och kompromissförslag sköts storstrejken på framtiden.
Under den här tiden hölls medlemsomröstningar om storstrejk och insamlingar till en storstrejksfond som visade att kravet på att ta upp kampen både med högerregeringen och med arbetsgivarna hade stort stöd bland medlemmarna.
Arbetsgivareföreningen, SAF, lade 1906 stor kraft för att få in §23 (senare §32), arbetsgivarens rätt att leda arbetet och fritt anställa och avskeda personal, i samtliga avtal. På många håll hade man lokalt lyckats få avtal som sa att arbetsgivaren endast skulle anställa organiserade arbetare. På flera arbetsplatser utbröt från december 1906 fram till sommaren 1907, konflikter just kring § 23. SAF ställde då ett ultimatum till landssekretariatet, antingen skulle LO få slut på konflikten eller så skulle SAF tillgripa en storlockout. LO:s representantskap backade och de lokala facken sattes under press till dess de nya avtalen, med §23, godkändes.
Våren 1907 utbröt det som kom att kallas Sandökravallerna. När fackligt organiserade arbetare avskedades från sågarna i Sandö och Dal bröt en strejk ut. Under en demonstration då man försökte stoppa strejkbryteri skadades länsman, den lokala polismästaren. Detta ledde till en enorm kampanj i massmedia mot Sandöarbetarna. Även Branting tog avstånd från arbetarna och flera av de ledande dömdes till upp till åtta års straffarbete. Protesterna mot domarna blev hårda i hela Ådalen men man lyckades inte utkräva amnesti för de dömda.
I slutet av 1907 nåddes Sverige av den ekonomiska krisen i Europa och arbetslösheten ökade. Arbetsgivarna utnyttjade precis som idag läget för att pressa ner lönerna och försämra arbetsvillkoren. Men arbetarna som börjat ana att ett annat liv var möjligt, bortom fattigdom och elände, gav si inte så lätt. Antalet strejker blev 1908 det största på många år. Samtidigt lärde sig arbetsgivarna att använda lockoutvapnet, det var lätt när lågkonjunkturen innebar att hjulen inte behövde snurra för fullt.
På ett antal byggarbetsplatser lätt arbetsgivarna i mars meddela sänkta löner, de berörda byggnadsarbetarna svarade med att omedelbart gå i strejk. När arbetarna inte gav sig lockoutade arbetsgivareföreningen alla fackligt organiserade byggnadsarbetare i hela landet från den 4 juli.
I Norrlands hamnar utbröt också konflikt. Där var det åter § 23 som stod i centrum. Arbetsgivaren hade anslutit sig till stuveriförbundet inom SAF och tvingades i och med det att föra in § 23 i det avtal man redan hade, när det skulle omförhandlas. Hamnarbetarna hade efter hårda fackliga strider fått igenom att arbetsgivaren endast skulle anställa organiserade arbetare, om arbetsgivaren nu ensam skulle bestämma anade man att det skulle bli tvärt om. Nu ville man gå ut i strejk för att stoppa § 23.
På grund av strejkens omfattning var frågan tvungen att behandlas i LO:s styrelse, landssekretariatet. Efter långa diskussioner beslöt man att Transport skulle ha rätt att ta ut medlemmarna i strejk och sätta hamnarna i blockad. Men man uttalade tydligt att detta var ett undantag från den försiktiga linjen när det gällde strejker.
SAF beslöt snabbt att slå tillbaka mot strejken och lockoutade alla fackligt organiserade hamnarbetare i hela landet.
Landsorganisationens ledning var hårt pressad av SAF. Enligt LO:s stadgar skulle förbund med lockoutade medlemmar automatiskt få konflikthjälp. När nu arbetsgivarna tillgrep den ena stor lockouten efter den andra blev ekonomin ansträngd. LO hade också nyligen köpt den fastighet vid Norra Bantorget som idag är känd som LO-borgen. Tusentals kronor hade samlats in till en storstrejksfond, men dessa hade märkligt nog lånats ut till byggande av Folkets Hus runt om i landet.
Den 16 juli hade LO:s representantskap ett extra möte med anledning av lockouten i hamnarna. Samtidigt hade Transportarbetareförbundet kongress och Charles Lindley, deras ordförande, gick i skyttel trafik mellan förbundets kongress och LO:s representantskap. Han och Transport sattes under enorm press för att acceptera § 23 så att strejken och lockouten kunde avslutas. Ett fullständigt nederlag, enligt Lindley.
Men stämningen i landet var så laddad att konflikten inte kunde avblåsas så lätt. När järnvägsvagnar som lastats av strejkbrytare kom till Malmö vägrade de kommunalanställda kranförarna i hamnen att lossa dem. Kranförarna avskedades omedelbart och nya anställdes. Då vägrade hamnarbetarna att delta i lossningen eftersom de menade att de nyanställda saknade erfarenhet och därför var en fara för arbetarna på marken. Snart var alla kommunalarbetare i Malmö indragna i konflikten. Arbetsgivarna tog åter till lockout och LO tvingade arbetarna att kapitulera.
Under lockouthot tvingades sedan fler grupper, som bokbindare, textilarbetare, byggnadsarbetare och industriarbetare, att acceptera fleråriga avtal med väsentligt försämrade löner och arbetsvillkor.
Helt uppenbart utnyttjade arbetsgivaren den dåliga konjunkturen samt LO:s defensiva taktik och dåliga konfliktkassor. De såg till att alla konflikter, stora som små, hamnade på ledningens bord.
1909 fanns ett uppdämt missnöje och frustration bland LO:s medlemmar, ett mönster som vi väl känner igen idag. Vad sysslade ledningen med? Gång på gång hade man krävt storstrejk. Man hade haft medlemsomröstningar och samlat in pengar. Allt talade sitt tydliga språk, medlemmarna ville slåss för att försvara sina villkor! Ändå höll ledningen tillbaka.
När sommaren kom var avtalen påskrivna för de flesta grupper, endast ett tiotal mindre konflikter väntande på en lösning. Den största fanns i träindustrin där en konflikt på några sågverk använts som förevändning för att hota 14 000 sågverksarbetare med lockout. Inom pappersindustrin var 8000 medlemmar utestängda från sina arbetsplatser för att de vägrade att acceptera en lönesänkning på tjugo procent. Antalet strejkande var 2 500 personer.
Den 14 juli meddelade arbetsgivarna att om man inte fick en godtagbar uppgörelse i de pågående konflikterna skulle man utvidga lockouten till att gälla 80 000 LO-medlemmar och i ett andra steg ytterligare 80 000, det vill säga samtliga som arbetade i SAF anslutna företag.
LO:s representantskap extrainkallades igen och beslöt om allmän strejk från den 4 augusti. Beslutet möttes av hänförelse bland medlemmarna. Äntligen! I sju år hade man krävt storstrejk. Nu var det slut med backandet, nu skulle man räta på ryggen och ta strid! Detta var kulmen på ett årtionde av hårda strider. Runt om i landet hölls möten där strejken diskuterades, man tog uttalanden och skickade telegram som visade en överväldigande uppslutning bakom strejkbeslutet.
Landssekretariatet utgjorde central ledning för strejkrörelsen och lokalt fanns strejkutskott, totalt 549 stycken. De sammankallades av arbetarekommunernas styrelser som samarbetsorgan för förbundsavdelningarna. Strejkutskotten skulle se till att alla beslut och blockader efterlevdes samt behandla dispenser för viktig samhällsservice. Sjuktransporter, matleveranser till sjukhus och skötsel av levande djur skulle upprätthållas. Strejkutskotten utfärdade frikort som arbetare som deltog i skyddsarbete var skyldiga att bära på sig. Samma metod används fortfarande. Jämt 90 år efter storkonflikten, vid bussförarstrejken 1999, kontrollerades skolbussarnas dispenser, om än lite skämtsamt, av strejkvakterna vid bussdepåernas grindar.
Strejkutskotten fick också från den 15 augusti i uppgift att se vilka arbetare som skulle räknas som mest i behov av strejkunderstöd och sedan göra en beräkning av vilket lägsta belopp de behövde för detta.
Från statsmaktens sida var strategin att hålla polis och militär i beredskap men visa så lite som möjligt. Flottan patrullerade viktiga hamnar och krigsfartyg placerades strategiskt i alla större hamnstäder. Samtidigt som militärledningen mobiliserade så samlade manskapet in pengar till de strejkande.
Entusiasmen och disciplinen var stor hos de strejkande. Detta trots att det redan tidigt framstod som otydligt vad man strejkade för. De flesta förbund var bundna av tre eller femåriga avtal så några lönekrav drevs inte. När LO:s repskap tog beslut formulerade man inte heller några allmänna fackliga eller politiska krav. Dessutom stod det från början klart att ingen skulle få strejkersättning, trots den storstrejksfond som fanns.Många som nu strejkade hade dagarna innan varit lockoutade, den stora skillnaden var att då hade de fått konfliktersättning, nu drogs den in.
Kanske var det krasst ekonomiska skäl som gjorde att LO valde storstrejk, man hade helt enkelt inte råd att betala konfliktersättning till alla som SAF hotade att lockouta.
Arbetsgivarna, som var väl medvetna om hur LO:s stadgar fungerade och att de fackliga kassorna var små, hade själva skaffat sig försäkringar från ett antal storbanker om krediter på åtta miljoner kronor. Deras lockouter var inget annat än ett krig där arbetarna skulle svältas till underkastelse. SAF:s direktör Hjalmar von Sydow personifierade taktiken och kallades allmänt för svältgeneralen.
Många av dem som strejkade hade varit arbetslösa, permitterade eller lockoutade under lång tid, deras ekonomiska situation ar självklart ansträngd redan från början. Inte ens de arbetare som hade jobb och var relativt välavlönade hade några pengar undanstoppade.Detta gör disciplinen, kampviljan och uthålligheten ännu mer imponerande.
Internationellt väckte strejken respekt och solidaritet. Flera personer ur LO-ledningen reste runt i Europa och även till USA för att berätta om den svenska kampen. Man samlade in 2,7 miljoner kronor men endast knappt hälften, 1,3 miljoner, delades ut till de strejkande. Enligt Ragnar Casparsson (LO under fem årtionden) hade det behövts tre miljoner per vecka för att ge de strejkande en någorlunda rimlig ersättning. Fotografier och teckningar i dagspressen visar hur arbetarna stod i hundratal med metspö utmed kajerna i Stockholm och andra städer i sina försök att få mat på bordet till familjerna.
Hela arbetsstyrkan inom LO området utgjorde drygt 300 000 personer, av dem deltog aldrig mindre än 225 000 i strejken trots att endast drygt 100 000 var fackligt organiserade. När striden hade sin största omfattning, runt den 10 augusti, var hela 290 000 personer ute i strejk. Det visar på den enorma kraften och entusiasmen, hur den svepte med sig alla arbetare. Enligt dåtidens beskrivningar gick storstrejken över landet som en skogseld.Till och med dåtidens importerade arbetskraft, de som kallades galizier, främst kvinnor och barn från Vitryssland och Polen, lade ner arbetet på de skånska godsen.Svenska spårvägsförbundet och typografförbundet, som inte tillhörde LO, deltog i strejken under vissa perioder.
Under hela strejken höll man regelbundna möten runt om i landet. Man lyssnade på föredrag och diskuterade arbetarklassens befrielse. Sammanhållningen växte och alla kände sig delaktiga i något stort som höll på att hända. Ragnar Casparsson skriver (LO under fem årtionden) att han själv var med " som en av dessa namnlösa i denna massa av bävande och förhoppningsfulla, som levde i ett tidigare aldrig anat broderskap, i en heligt och samlande känsla". Han menar att det fanns en otrolig solidaritet. Det var en plikt att dela med sig till den som hade det ännu sämre. Man var beredd att dela varje brödbit. När sedan vräkningarna kom var man lika eniga i sin vrede som tidigare i hänförelsen. Man skulle bygga en ny och bättre värld!
I borgarpressen var propagandan skoningslös mot de strejkande. Lögner och vilseledande uppgifter var vanliga. Man målade upp skräckscener av hur laglöshet och kaos skulle breda ut sig.
Efter fyra veckor strejk var nöden stor i arbetarhemmen men trots det vittnar alla om den tillförsikt och optimism som rådde.Däremot spred sig pessimismen i LO-ledningen. När representantskapet kallades till överläggning den 21-27 augusti talade ett antal ledamöter för att avbryta strejken hos de arbetsgivare som inte tillhörde någon av de tre stora arbetsgivarorganisationerna. Herman Lindqvist, LO-ordförande argumenterade emot. Repskapets beslut blev att man inte skulle falla undan utan fortsätta striden. I ett upprop "Till Sveriges kämpande arbetare" påminde man om att det var arbetsgivaren som börjat striden, man erkände att offren var tunga men uppmanade alla att hålla modet uppe och fortsätta kampen. Fortfarande deltog 255 000 i strejken enligt de beräkningar som gjordes på uppdrag av regeringen.
Den 1 september samlades 30 000 personer i Hornsbergs hage i Stadshagen i Stockholm för att lyssna till Hjalmar Branting och Herman Lindqvist. Det stod då klart att högerregeringen fortfarande vägrade att medverka till en lösning genom medling. På mötet lanserade LO:s ordförande sitt förslag om en "rationell klyvning" av konflikten, det som han några dagar tidigare argumenterat emot. Begreppet som han använde kom att möta mycket hån de kommande åren och ge hon öknamnet Herman Klyvaren. Bakgrunden till förslaget skall ha varit att han hade fått underhandsbesked om att en uppgörelse med SAF skulle kunna uppnås om man först gjorde upp med övriga arbetsgivare. Beslutet om att återuppta arbetet togs helt över huvudet på medlemmarna efter precis en månads strejk. Den 4 september gick man tillbaka till arbetet hos alla arbetsgivare som inte tillhörde SAF.
En storm av protester mötte LO-ledningen. För oss som var med när kommunalstrejken avslutades 2003 är det lätt att förstå den besvikelse och ilska som medlemmarna kände över ledningen svek. Hela arbetarrörelsen eldning deltog de närmaste dagarna på möten runt om i landet för att förklara den "taktiska reträtten" och påminna om att striden fortsatte inom SAF-området.Men även denna utsattes för påfrestningar och efter att regeringen tillsatt en medlare den 12 september beslöt LO i slutet av månaden om en ny "klyvning". I flera fortsatt svaga branscher avslutades strejken medan man fortsatte inom till exempel järnindustrin där man börjat se en uppgång i konjunkturen.
På många järnbruk började arbetsgivarna bli desperata. Arbetarna utsattes för omväxlande hot och lockelse. Man lät meddela att alla arbetare skulle vräkas om de inte före ett visst datum anmälde sig till arbete. I en del fall brydde sig inte ens arbetsgivarna om att det var de själva som lockoutat de arbetare som de nu försökte tvinga tillbaka till arbete.
Enligt Casparsson visar officiell statistik att man verkställde 616 vräkningar. På många håll var opinionen bland befolkningen så stark att planerade vräkningar inte kunde genomföras. Man reste mellan bruksorterna för att i hundratal stoppa fogdarna. I Horndal i Dalarna blev det stort jubel när manskapet var tvungna att ge upp sina försök att vräka en av brukets trotjänare. Familjen hade bott i lägenheten så länge att den hunnit byggas om. Nu gick deras gamla kökssoffa inte ut genom dörrhålet. Varken ortens poliskonstapel eller brukets ingenjör kunde lösa problemet.
Den 12 november när parterna skulle lämna svar på ett nytt bud från förlikningsmannen såg det först ut som att medlingen åter misslyckats men plötsligt backade SAF och hävde sin blockad vilket uppfattades som en viktig moralisk seger av LO. Arbetsgivarnas förluster till följd av den långa konflikten beräknades till 25 miljoner kronor.
Med klyvningen av konflikten bröts enigheten och när de lokala strejkutskotten upplöstes den 6 september var det fritt fram för både öppna och förtäckta angrepp på strejkledarna.
LO:s medlemssiffror hade gått upp och ner. Två år tidigare, 1907 hade man haft en topp på 186 000 medlemmar, det var ett bra år med god tillgång på arbete, många hade sett hur facket gått segrande ur striderna 1905 och 1906 och själva gått med. I den ekonomiska nedgången 1908 sjönk antalet medlemmar till drygt 160 000 med den ökade arbetslösheten och arbetsgivaren lockout strategi som skrämde många. Storstrejksåret rapporterades 108 079 medlemmar.
Nu avskedades tusentals fackligt aktiva, många av dem svartlistades och tvingades till slut emigrera. Så miste Sverige en generation fackliga kämpar och LO en stor del av sina medlemmar. 1910 hade man 85 176 och 1911 då botten nåddes, hade man 79 926.
På LO-kongressen som hölls den 22-30 november 1909 var kritiken hård mot LO-ledningen. Inte för att man tagit ut medlemmarna i strejk eller för att strejken pågått en månad. Nej, kritiken gällde hur den förts, att formerna var för passiva. Man efterlyste massdemonstrationer och manifestationer.
En radikal opposition menade att det var ett misstag att så länge försöka undvika strid. Man skulle ha gått ut hårdare medan tiderna var goda istället för att vänta så att arbetsgivarna kunde utnyttja lågkonjunkturen. När man nu 1909 hade förstått arbetsgivarnas lockoutstrategi borde man snabbare ha gått till motattack istället för att riskera uttröttning. Kongressen tog också beslut om sänkta ersättningar för LO-ledningen.
Diskussionen fortsatte i flera år och resulterade i en strid ström av motioner. Man talar om den fackliga byråkratin som fjärmar sig från medlemmarna. Många ifrågasatte hela den centrala ledningen och menade att besluten kunde tas bättre lokalt eller förbundsvis.
Man kan se tydliga paralleller till den misstro som präglar synen på ledningen idag. Det är inte konstigt att hundraårsminnet firas med stor tveksamhet i ledningen. För oss som kämpar på gräsrotsnivå idag finns all anledning att hålla minnet levande av den otroliga kamvilja som vilar i arbetarklassen. Och dra lärdom av striden.